Sällan har man skådat en artist som under spelningen så ofta legat i vågrätt ställning som Rashid Taha under sitt första Helsingforsbesök. Inledningsvis som en skämtsam imitation av den smått anemiska publiken – senare på grund av de allt mer frekventa besöken hos flaskan backstage.
Rashid Taha är mest känd som protestsångare och för sitt sätt att kombinera musiktraditioner som algerisk chaâbi, oranesisk chanson, klassisk egyptisk musik samt kamerunska ballader och köra allt detta i en sömfri rocktappning.
Taha föddes 1958 i Oran, Algeriet, men flyttade som 10-åring med sina föräldrar till en liten by i östra Frankrike. Han började tidigt göra musik av det utanförskap han kände, och i mitten av 1980-talet startade han ett band med det talande namnet Carte de sejour (uppehållstillstånd).
De flesta låtarna under Finlandskonserten kommer från nyaste skivorna Tékitoi (2004) och Diwan II (2006). Tékitoi uppges ha kommit till när Taha drömde om att omvandla sina mardrömmar till musik. Diwan II i sin tur föddes ur insikten att Taha själv som så kallad andra generationens invandrare hade kvar en kontaktlänk till Algeriet i form av mor- och farföräldrar, medan hans barn inte kommer att ha det. Diwan II kom således till som ett slags minnesalbum för Tahas son.
Första delen av konserten avlöpte mer eller mindre som väntat. Taha kommer ut i svart kavaj, svarta läderbyxor och en hatt med fjäder, och han välkomnas med varma applåder. Efter bara ett par låtar lägger han sig raklång på golvet för att skämtsamt signalera sitt missnöje med den sittande publiken. Bandet spelar de första raderna ur Broder Jakob, och visst, det fungerar. Publiken stiger roat upp ur stolarna. Till nästa låt,H’asbu-hum, står de flesta och dansar med i bänkraderna.
Mycket längre än så kommer vi inte innan konserten sakta men säkert börjar spåra ur. Tahas pauser backstage blir suspekt långa, och det är alltmer det starkt presterande bandet som får axla ansvaret för att upprätthålla intensiteten. Det står klart att vem som helst i bandet kan ersätta stjärnan i vilket moment som helst. Taha börjar bjuda upp folk på scenen; en algerier med dito flagga, ett par magdansande tonårsflickor, en kvinna som sjunger en trudelutt i mikrofonen.
Intensiteten börjar vara helt försvunnen, Rashid hålls inte längre stående utan sätter sig ner. Han linkar fram till scenkanten på nytt, spottar på golvet, och försvinner tillbaka in bakom gardinen. Efter sista sången Rock El Casbah kan Taha överhuvudtaget inte stå på egna ben utan lyfts upp och bärs ut av teknisk personal. Några applåderar för ett extranummer medan största delen av publiken redan börjar sippra ut ur salen. Taha snubblar än en gång in på scenen, och börjar skvätta vatten och kasta vattenflaskor på publiken som svarar med att bua och ropa “go home”. På väg ut hör jag att Tahas spelning i Budapest i somras varit precis likadan. Kanske börjar fyllesnacket och snubblandet vara en del av imagen?
Festespelens Encoreserie, Savoyteatern, söndagen 25.3.
Rashid Taha (sång), Hakim Hamadouche (oud), Rachid Belgacem (perkussion), Idris Badarou (basist).
Heidi Johansson
