Kultur – ekonomi
Det var en oerhört viktig diskussion som togs upp på seminariet Fyrk finns – finns det kultur? den 2 februari (se artikeln på sidorna 10-11 samt sista ordet av Sara Ehnholm Hielm). Viktig för att den tangerar både högst påtagliga sakdiskussioner inom kulturfältet och en mer övergripande nyliberal ideologi som hämmar kulturens möjlighet att hävda sig i en marknadsliberal kontext.
Tigermammor
Jag har inte läst Felicia Feldts aktuella uppväxtskildring där hon gör upp med sin mamma, uppfostringsgurun Anna Wahlgren. Men då jag läste recensionerna och lyssnade på debatten var det lätt att som nybliven förälder börja reflektera, inte bara kring olika uppfostringsideal och -metoder, utan också om vad vår syn på barn och barndom säger om vårt samhälle och oss själva.
En klyfta i vänstern
Vänstern mår inte bra och har inte gjort det på länge. Nya symptom kan antecknas i sjukjournalen: Paavo Lipponen fick nöja sig med 6,7 procent av rösterna i presidentvalet och i Sverige blev Håkan Juholt tvungen att avgå som ordförande för sossarna, som aldrig haft lägre opinionssiffror och genomlever sin djupaste kris någonsin. Också partier vänster om socialdemokraterna har tappat mark under det nya millenniet. I början av 2012 publicerade författaren Bengt Ohlsson en lång debattartikel i DN Kultur där han, enligt vinjetten, ”gör upp med kulturvänsterns slentriantänkande”. Mycket behöver man inte hålla med om – artikeln handlar mest om Ohlssons rent personliga relation till vänstern och vad han irriterar sig på i den – men några poänger har han. Som att ”kulturvänstern” (jag tänker mig att kategorin är ganska vid) ingalunda är fullt så maktlös som den ofta vill påskina.
