Barrikaderna är skröpliga, inte tal om annat, i Emma Juslins debutroman På Barrikader av glas. Huvudpersonen Sylvia går på tvåan i ett finlandssvenskt gymnasium. Sylvia betraktar sin omgivning med kritiska och analytiska ögon, men med allt större desperation. Bästa vännen Elli har anorexi och duktiga Petra hetsäter och skär sig själv.

Det finns gott om illamående unga män i speciellt den finlandssvenska litteraturen. Unga män som sorgset spelar gitarr, kollar in snoppen i spegeln och förirrar sig i intellekteull självgodhet. Trots att verkligheten är full av illamående unga kvinnor, så har få satt sig ner och skrivit om dem. Emma Juslin, 21 år från Borgå, gör det, och hon gör det bra.

Illamående unga män-genren är smått enahanda. Den luktar unket liksom, som ett litet rum där många tonårskillar sovit i täta sovsäckar. Emma Juslins variant är skriven med schvung och fräschör, trots att tematiken och självcentreringen är densamma. Juslins huvudperson ägnar sig nämligen inte åt navelskåderi.

Sylvia vill rädda världen men kanske främst sina vänner och berättelsen utformas till en kamp melllan henne och oförstående vuxna, som i den avslutande dialogen mellan Sylvia och hennes mamma: ”Det funkar ju inte, alla spelar. Det här är en jävla teater. Ingen lever på riktigt. I skolan fjantar alla bara omkring och försöker bevisa att de är nånting bara för att de vet att den ryska revolutionen var nittonnitton. – Nittonsjutton, inskjuter mamma.”

Sylvia betraktar och reagerar, men det finns inte utrymme för sådant, för engelskaläraren vill ha en uppsats under den hurtiga rubriken ”Help Me, I Need Therapy”. De unga kvinnornas problem är för stora för de vuxna, som helst vill att flickorna skall supa och festa så där som alla andra gör och som inte är så skrämmande som att vilja väga 38 kilo.

Emma Juslin skriver med energi, frenesi och kanske är det patos. Det är inte naivt, men oförstört hoppfullt, en förtröstan på texten och ordet. Sylvia är så ung att hon fortfarande tror på stora sanningar om livet, men boken berättar precis om den period då illusionen bryts och Sylvia klamrar sig fast vid sina sanningar som kanske inte räcker till. I en central men kort scen inser Sylvia att hon älskar livet ”allt detta trots allt”. Det är befriande att läsa något så oironiskt.

Till Emma Juslins största bravader, förutom de skickligt skrivna dialogerna, de många och träffande liknelserna som gör texten associationsrik och den trovärdiga skolmiljön, hör att hon inte kommer med förklaringar till anorexi eller unga kvinnors illamående handlingar. Juslin beskriver och berättar och låter det obegripliga och obeskrivbara vara just vad det är: ganska hopplöst och ordlöst.

Jag tror på Emma Juslin som författare. Hon inte bara fyller ett tomt litterärt hål i litteraturen med sitt val av tematik, hon visar en medvetenhet och färdighet som jag vågar påstå är ovanlig för en ung debutant.

Emma Juslin: På barrikader av glas. Söderströms 2006.