Panagiotis “Panos” Balomenos, en grekisk konstnär i Helsingfors, vet inte exakt varifrån han fick namnet på utställnignen som nu äger rum i Galleri Huuto vid Femkanten. Frasen “Kärleken är en elefant” dök upp i hans medvetande då han i en italiensk affär höll upp ett underligt tyg vars mönster kombinerade grönskiftande kamouflagefläckar med purpurröda elefanter.

Utställningen består av ett antal inramade akvareller, alla målade på ett neutralt, opassionerat sätt. Målningarna föreställer olika scener som utspelar sig på ett militärområde. Arkitekturen är strikt och miljöerna strama, men utblottande, och teatraliska. Skådespelets symbol är två purpurröda elefanter. Det är alltså kärlekens armé – eller dess orimlighet – som utställningen handlar om.

Elefanterna figurerar i varje bild. I en utsmyckar de områdets stängda ingång, medan de i en annan dekorerar ett kontrakt som en ung soldat tvingas skriva under. Elefanten ger de annars tomma bilderna ett narrativ, som påminner om kärlekens illusoriska förmåga att fylla tomrum.
Kanske utställningen är en fråga? Vad är elefanten? Vad är kärleken? Är den ett sigill på ett kontrakt? Är den en statussymbol? Är den passionen? Erotiken? Är den okonventionell? Finns den gömd i vardagens omärkbara vävnader?

Finns den?

Vad vet vi om elefanten? Vi vet att den inte glömmer. Elefanten kan gå var som helst, långsamt men beslutsamt kliva fram genom de mest snåriga djunglar. Allt bär den. Tålmodigt. Allt uthärdar den. Elefanten lever länge och hör till jordens största djur.

Som symbol för en institution blir den motsägelsefull.

Den kristna tron betonar kärlekens goda väsen, men hur god är den? Har den inte alltid använts som motiv för diverse brutaliteter genom historien, med fruktansvärda följder? Är den bara god? Är den inte liksom elefanten en okänd kraft, som vi bara alltför gärna vill tro är vår tjänare?

Är den vår frälsning, liksom var och varannan film tutar i oss? Tror vi på den som man förr trodde på paradiset?

Panos är en konstnär från Aten, med examen från Bildkonstakademin i Helsingfors. Till Panos tidigare produktion hör installationer, monumentala kvinnoskrudar i silke, som draperades ned från taket och bjöd åskådaren att formligen vandra mellan kjolfållarna. En känsla av jublande matriarkalisk kraft genomsyrar många av hans verk.

Nyligen tillbringade Panos nio månader i Greklands armé. Miljön tedde sig ofta teatralisk för honom. Mänskor övade sina roller så väl att de till slut trodde på dem.

“Du kunde observera hur din hjärna gradvis slutade fungera. Varje lögn du accepterar, ökar din tolerans för flera lögner”, säger Panos.

Jag slås av hur hans konst är full av ambivalens, vad gäller könsroller. Han beskriver hur armén fick honom att inse hur även männen i samhället tvingas spela roller, vågar inte vara det de egentligen är. När fragilitet måste kamoufleras är det ett våldsamt försvar det handlar om. När den bejakas förvandlas den till en elefant. Stor, vänlig och verkligt stark.

---

Panagiotis Balomenos, Kärleken är en elefant. Galleri Huuto vid Femkanten till 3.2.