Barnen är teaterns hedersgäster, som ska få det bästa konsten kan ge. Ofta ser vi barnet som den vuxna människans inre, som det djupaste och känsligaste. Ändå kan det vara lite svårt att engagera sig för barnteater. Varför?
Jag minns den första teaterföreställningen jag såg, det var Pelle Svanslös på Svenska Teatern, någon gång i mitten av 70-talet. Föreställningen gjorde tydligen ett outplånligt intryck på mig, särskilt ljuseffekterna – ”Pelle Svanslös-himmel”. Senare har jag också sett mycket bra barnteater, senast under den internationella barnteaterfestivalen Bravo! nu i mars. Men det första jag tänker på när det blir tal om barnteater är någonting ganska tillrättalagt med tämligen tillgjorda vuxna som missar det väsentliga i kommunikationen med barnen. Det här kan förstås bero på att jag också har sett sådan – dålig – barnteater där det bara alltför väl märks att de medverkande har tänkt att man kan förhålla sig lättsinnigt till kvalitetskriterierna eftersom det handlar om barnteater. Då blir det lite som att de vuxna medverkandes insats mest handlar om brist på mognad. Så därför tänker jag att det kanske är något fel på själva kategoriseringen, att benämningen barnteater blir på samma sätt begränsande som benämningen kvinnoteater eller om man kan tänka sig nåt sånt som mansteater. Ja, ni hör själva hur det låter. För att visa vilka kvalitetskriterier som gäller borde vi kanske övergå till benämningen allåldersteater?
Åtminstone jag tar gärna till begreppet allålders- när jag vill säga att en teaterföreställning riktad till barn är riktigt bra. Jag tycker då att jag som vuxen har känt igen något ur mitt liv i föreställningen, något som berör. Samtidigt ska verksamhet för barn utgå från ett pedagogiskt perspektiv, där barnens mognad, omgivning och intressen fokuseras. Men om man borrar riktigt djupt i de frågorna så tror jag att de är gemensamma för barn och vuxna och att det är den här kvalitetsaspekten som jag som vuxen åskådare kan märka. En sådan föreställning var den ungerska gruppen Ciróka Bábszinház’ Berättelsen om flickan i blå klänning under Bravo!-festivalen. Gruppen utgår från Pablo Picassos bildkonst och visar med livfull dockteater, skuggspel, bildprojiceringar och kubistiska sprattelgubbar på kreativitetens möjligheter med många överraskande moment och mycket färg, form och suggestiv musik. Åskådarna blir här medskapande i en gemensam process där fantasin får vingar – och vi kliver ut ur den normativt förutsägbara tråkigheten. Det låter som överord, men jag vill lyfta fram den här upplevelsen för att visa vilken ambitionsnivå som faktiskt är möjlig. Efteråt berättade gruppens ledare att man i Ungern har en femårig utbildning enbart inriktad på dockteater.
I det här sammanhanget kan man också tänka på dramapedagogikens möjligheter, där barn och vuxna kan skapa tillsammans och lära sig av varandra. I stället för att passivera är det möjligt att ta vara på det impulsiva och interaktiva i all verksamhet för barn. Men det är att frångå en djupt rotad tradition eftersom det, enligt min erfarenhet, finns en revolutionär kraft i en sådan ambition – den upphäver en del av statusskillnaden mellan barn och vuxna som annars av hävd finns med. Möjligheter att undersöka de här målsättningarna finns på Hangö teaterträff i juni, där temat för i år är barnteater. Och vi får hoppas att det då handlar om allåldersteater.

Monika Holmström

 

Lämna en kommentar