Charlotta Boucht återvände till Etiopien efter ett och ett halvt år. Mycket har blivit bättre för de handikappade men långt ifrån allt. Hoppet ligger i de handikappades starka sammanhållning och där kan det finländska biståndet hjälpa till små segrar.
Vi mellanlandar i Khartoum och den varma fuktiga luften väcker mig, jag är äntligen i Afrika igen.
Den här gången är vi flera i gruppen, Kalle Könkkölä och Tuomas Tuure från Tröskeln (Kynnys), Marjo Heinonen från Abilis, Riku Virtanen, juridisk expert , Heini Saraste, journalist, samt tre assistenter till Kalle och Riku.
Vi ska bekanta oss med flera av Tröskelns samarbetsorganisationer
och Abilis projekt i Addis Abeba och Hawassa. Tröskeln och Abilis använder en ansenlig mängd pengar på projekten här och det är viktigt att upprätthålla personliga kontakter och knyta nya. Många av dem vi träffar har blivit goda vänner under årens lopp och mötena börjar oftast med varma kramar och glada skratt.
De första vi träffar är två familjer med autistiska barn, båda är flickor som går på Joy Center, en skola med 62 elever. Det är den enda skolan i Etiopien för autistiska barn och den är grundad av Zemi Yenus, mamma till en autistisk pojke.
Fethia är 17 år gammal. Hon bor med sin mamma och två bröder i ett hem på kring 10 m2. Pojkarna driver en liten kiosk som ligger bakom en lucka i väggen. Mamma Shemsia säljer grönsaker på gatan. Familjen klarar sig med nöd och näppe, mycket tack vare att Fethia går i skola så att Shemsia kan jobba. Men eftersom barnens pappa är död måste också den äldre brodern
jobba i stället för att gå i skola, ett problem i många familjer.
Vi blir bjudna på kaffe – kaffeceremonierna är en viktig ritual i Etiopien och helst ska man dricka tre koppar, men kaffet är väldigt starkt, så vi avböjer påtår och åker iväg till nästa familj i Zemis stora terrängbil.
Ensamma kvinnor
Inkomstskillnaderna i Etiopien är enorma, en månadslön för en blind vävare är ca 20 euro, en liten lägenhet i något vi skulle kalla ett plåtskjul kan kosta 150 euro i månaden, och bilen Zemi kör kostar lika mycket som i Europa. För den som är född handikappad är möjligheterna att ta sig upp minimala.
Fekertes mamma Aberu har äntligen haft tur. Efter att i flera år ensam ha tagit hand om autistiska Fekerte och bundit fast dottern medan hon själv gått till jobbet, så har hon nu med hjälp av Zemi ett prydligt litet hem, jobb via Joy Center och en flicka som tack vare skolan levt upp och blivit en aktiv och solig ung dam på 12 år.
Många kvinnor väljer att leva ensamma. Shitaye Astawes, rullstolsbunden tvåbarnsmor som jobbar för ECDD valde att leva ensam med sina barn trots att hon har ett bra förhållande med deras pappa. Hon säger att hon gjort det för att behålla sin frihet, männens familjer har rätt att blanda sig för mycket i svärdöttrars och söners liv, både när det gäller ekonomi och levnadsvanor.
Shitaye har svår reumatism. Men hennes vilja är av stål. Tack vare den lyckades hon övertala sin pappa att få fortsätta i skolan, han trodde att han hjälpte henne då han höll henne hemma efter att hon blev sjuk. Tre år förlorade hon på grund av hans välvilja. Men hon lyckades ta igen de förlorade åren och kom in på universitetet där hon studerade litteratur, språk och genus. På campus måste hon krypa fram till föreläsningarna och restaurangen låg för långt borta för att hon skulle kunna ta sig dit.
Liknande historier berättar Negede Chernet, 23 år (bilden), som vi träffar på universitetet i Addis Abeba. Hon har suttit i rullstol i ett år och har väldigt svårt att få sin vardag att fungera. Hennes bror hjälper henne tre dagar i veckan men annars är hon lämnad åt sitt öde och har ingen som hjälper henne i studentbostaden.
Studier trots allt
På campus i Addis Abeba finns det fortfarande för många trappor och alla lärare är inte villiga att flytta sin undervisning till första våningen trots att det är möjligt. Men det finns en stark sammanhållning mellan de handikappade på universitetet och deras organisationer kämpar med Kalle som förebild för sina rättigheter.
En vidrig följd av de många elavbrotten på universitetet är att dövstumma kvinnliga studerande blir sexuellt trakasserade och t.o.m. våldtagna då de inte kan ropa på hjälp. Våldtäkter är mera regel än undantag i en fattig kvinnas liv i Etiopien.
Amarech, blind sedan hon var barn, blev våldtagen av sin lärare i blindskolan och därför utslängd hemifrån. Vi träffade henne och henn-es familj för ett och ett halvt år sedan, då gick hela familjen i skola och levde på de få birr som hennes man kunde skrapa ihop genom att sälja lotter på gatan.
Den här gången berättar Amarech att hon har blivit påkörd av en bil och inte kan gå till skolan för att hon har så ont i ryggen och nacken. En ny lag dömer föraren till 15 års fängelse utan rättegång om man kör över någon på ett övergångsställe. Det här leder till att förövaren rymmer från platsen och offret blir utan ersättning. Men trots de nya motgångarna säger Amarech att de är den lyckligaste familjen i grannskapet, de har varandra och en stor kärlek.
Vackra Layela
Också Layela träffade jag förra gången, hon är nu 20 år och om möjligt ännu vackrare. Minibussen stannar vid hennes lilla kiosk och genast samlas tiotals nyfikna för att följa med vad som händer. Vi ger henne bilder från förra gången och frågar hur hennes liv är nu.
Här har hon suttit varje dag hela den här tiden och sålt cigaretter och tuggummi. Med pengarna jag skickat har hon köpt telefonkort som hon nu också säljer. Layela bor fortfarande på nåder hos sin pappas ex-fru och framtiden ser inte hoppfull ut.
Vad är det bästa sättet att hjälpa på? Har Nalle Wahlroos rätt? Ska vi lägga ner biståndet och i stället stöda landet genom import av etiopiska varor?
Jag får höra att det egentligen finns tillräckligt med spannmål för att föda hela befolkningen men att det lönar sig bättre att exportera. Det här leder till svält.
Och jag ser ju att Abilis och Tröskelns pengar gör gott här, deras småskaliga projekt har en väldig betydelse på gräsrotsnivå och de blir bara fler. Jag föreslår att vi tar Nalle med på nästa resa.
Den etiopiska lagstiftningen har ändrats och de organisationer som vill fortsätta med opinionsbildning och att jobba med människorättsfrågor får bara ta emot 10 procent av sin budget från utlandet. Det här betyder att t.ex. kvinnoorganisationen EWDNA som vill fortsätta att vara också politiskt aktiv inte kan ta emot pengar från Tröskeln, utan måste hitta andra sätt att finansiera sin verksamhet på. Det är svårt men idéer finns, planer finns för ett bageri. Och att träffas och utbyta idéer och erfarenheter behöver inte skrivas in i någon budget, också det är ett slags stöd.
Som finländskt 70-tal
I Hawassa 250 km söder om Addis Abeba träffar vi studerande på det nya campus vars byggnader är finansierade av Tyskland. När Kalle börjar prata, så har redan ett par hundra ungdomar samlats för att andäktigt lyssna, och efter den officiella delen fortsätter man utomhus under ett träd.
Killarna bor åtta i ett litet rum och stanken från toaletten i korridoren är fruktansvärd. Ändå visar de stolt upp sina bostäder, som är tillgängliga med rullstol. Ett nytt centrum för studerande byggs och en ny restaurang är på gång, men campus är stort och att ta sig hela vägen dit på kryckor eller med rullstol kan bli för svårt. Men hopp finns, en ung kvinna säger som i förbigående att hon ska förändra världen.
Hawassa ligger vackert vid den stora sjön Lake Hawassa. Aporna vid strandkanten är väldigt förtjusta i läsk och kommer helt fräckt fram och dricker ur våra flaskor. Den här gången slutar mötet under trädet med storm och regn, stolarna flyger omkring och vi fortsätter inomhus. Den fantastiska solnedgången över sjön som vi blivit utlovade får vänta till nästa gång.
Sista dagen i Addis Abeba är det bråttom. Vi vill ännu besöka många projekt, men först är det fest på campus, ordnad av de handikappade studerandena. Innan festen börjar har vi glädjen att överräcka en summa pengar från novellantologin Övertramp* till de handikappade studerandena.
Kalle och Tuomas håller uppskattade tal före modevisning och musik. Kalles exempel från hans egen studietid på 70-talet i Helsingfors, har mycket gemensamt med etiopiernas problem.
Vi smyger ut efter att bandet med de blinda killarna uppträtt och träffar Honeling Melke Tekegn. När han var tio skickade hans familj på landsbygden honom till Addis Abeba för att bo med en morbror som är präst. Morbrodern tvingade den blinda Melke att tigga utanför kyrkan, och om inte dagens inkomst motsvarade förväntningarna slog morbrodern Melke med en käpp.
En västerländsk kvinna hittade Melke på gatan och fick genom enträget arbete honom inskriven vid skolan för blinda, nu studerar han samhällsvetenskap för andra året och ser hoppfullt på framtiden.
Sedan väntar kossorna som är inköpta med Abilis pengar. Jaana står och råmar när vi kommer in i plåtskjulet och lilla nya kalven döps nu av Marjo till Katriina – båda djuren har fått sina namn efter Abilis anställda. Kossorna mår bra, de ser runda ut och har gott om mat, projektet fungerar bra och flera kor har införskaffats. Mjölkförsäljningen behöver inte marknadsföras, traktens barn står i kö för att få sina hinkar fyllda. Utanför skjulet ligger komockorna och torkar.
Vi kör förbi biltvätten som förra gången bestod av en container och en smutsig gård, nu har den vuxit till sig med frisersalong, bensinpump och krog. Stoltheten lyser i ögonen på den dövstumma föreståndaren.
Också vägen från biltvätten har blivit bättre, många gator i Addis har asfalterats och har vita ränder för att hjälpa synskadade.
Mycket har blivit bättre sedan jag var här för ett och ett halvt år sedan, men ännu är det en lång väg kvar till ett handikappvänligt Etiopien.
I december 2008 publicerade Ny Tid ett reportage av Charlotta Boucht om hennes första resa med Tröskeln till Etiopien. Texten går att läsa på www.nytid.fi, men för att se de fantastiska bilderna måste man gräva fram nr 51–52/2008.
*Antologin ”Övertramp – noveller om sport” kommer ut på Schildts förlag i maj 2010. Författarnas royalties går oavkortade till de handikappade studerandena vid universitetet i Addis Abeba, med en uppmaning att de används för sportaktiviteter.
Charlotta Boucht
