I sin nya bok om makt och kommunikation granskar Manuel Castells nätverksmakten i ljuset av neuro- och kognitionsvetenskapens senaste rön.
Manuel Castells nya bok heter Communication Power, kommunikationsmakt, och det var väl närmast därför jag valde den. Nicklas Lundblad anmälde boken i Svenska Dagbladet 29.10.2009, ungefär på dagen 40 år efter att två datorer första gången kommunicerade med varandra över ett nätverk. Nåjo, i kemin talar vi ju också om kommunicerande kärl. Men det här med mänsklig kommunikation vs. maskinkommunikation, och detta i förhållande till makt (vad är makt?) har länge intresserat mig – och naturligtvis också Manuel Castells, som alltså har skrivit en ny vänsterbok om saken (här måste vi dock ifrågasätta vissa saker: handlar boken verkligen om det som den säger sig behandla, d.v.s. kommunikationsmakt? Är Castells ”vänster”? O.s.v.).
Ännu en anledning: Manuel Castells är sociolog med ett till synes enormt intresse för empirin. Det är således inga nätta små teoretiska reflexioner han producerar. Communication Power är ett mastigt opus på 571 sidor med många diagram, tabeller och appendix. Nu har Oxford UP redan hunnit lansera en pocketutgåva som kostar bara 16 euro (via AdLibris bokhandel på nätet), men i höstas var den fortfarande betydligt dyrare. Så jag tänkte slå två flugor i en smäll: a) försöka ta reda på vad Castells egentligen vill säga; och b) dessutom få ersättning för min utgift, särskilt som jag inte kunde låta bli att samtidigt införskaffa David G. Posts In Search of Jefferson’s Moose: Notes on the State of Cyberspace (även den utgiven på Oxford University Press), som också är en jättespännande bok, fast kanske inte precis någon vänsterdito. Förlåt skitsnacket. Men hur kan man undvika att påverkas av det i det här medievridna samhället?
Våldets makt
Häromdan skrev Bengt Berg, Värmlandspoeten, om Gramscis ”kritiska syn på det nätverk av makt som finns samlat i den borgerliga hegemonin och dess anspråk på normer och värderingar” (NT 12/2010). Castells (C) delar utan tvivel Gramscis (G) kritiska syn på denna punkt. Castells inleder sin nya bok med att berätta om hur han i artonårsåldern anslöt sig till en underjordisk motståndscell i sin hemstad Barcelona för att bekämpa Franco-diktaturen. Han har dedicerat boken till sin generationskamrat, den kommunistiska statsvetaren och Gramsci-beundraren Nicos Poulantzas’ minne. Frågan om huruvida C placerar sig till vänster kunde därmed anses besvarad och man kunde vänta sig att de goda borgarna på SvD:s redaktion skulle darra av skräck när C går vidare till att granska nätverksmakten i ljuset av neuro- och kognitionsvetenskapens senaste rön (C bygger vidare på forskning som gjorts av hans professorskollegor Damasio, Lakoff och Feldman i Berkeley). Men se, det gör de inte.
Tvärtom: Castells har t.ex. flitigt anlitats som konsult av bl.a. Finlands regering (när hade förresten Finland senast en vänsterregering?) tillsammans med Pekka Himanen, som visserligen har skrivit den förtjusande vänsterboken Hakkerietiikka (The Hacker Ethic, 2000), men, hmm, Himanen? Vänster??
Vad är makt? Medan jag skriver detta nås min fru och jag av nyheten om två terrordåd, tydligen utförda av kvinnliga självmordsbombare, i Moskvas metro. Det politiska våldet, sprängningen, är också en form av makt. ”Deras skuld / är inte mycket annorlunda än vår: / — Vem har inte funnit behag i godtycklig maktutövning / eller tagit för sig av vad som kan ha varit någon annans / eller använt överlägsen kraft när för en stund / han kunde göra det, / (och vem av oss inte har varit frestad att göra dessa saker?) ” skrev Dennis Brutus i dikten ”Deras beteende”, och tillade: ”I deras skuld […] speglar sig vår belägenhet / men i samhällelig, massiv, organiserad skala / i enorm förstoring / liksom kärlekens privata deshabille / blir obscen i orgier.”
Men Castells intresserar sig som sagt först och främst för den andra formen av makt, den där som Gramsci kallade för hegemonin, d.v.s. det stora nätverket av mer eller mindre privata, kulturella och sociala förbindelser, som sträcker sig genom hela det civila samhället och bildar ett så gott som ogenomträngligt system av skyttegravar och kasematter (för att använda G:s egna metaforer från den våldsamma maktens sfär).
Makt och mening
”Makt är den relationella förmåga som gör det möjligt för en social aktör att assymetriskt påverka andra sociala aktörers beslut på sätt som gynnar den mäktiga (empowered) aktörens vilja, intressen och värden. Makt utövas genom tvång (eller möjligheten till det) och/eller genom det meningsbyggande (the construction of meaning), som baseras på diskurser genom vilka sociala aktörer vägleder sin verksamhet”, definierar Castells (s 10). Detta förefaller nog så riktigt. Men blir vi klokare? Ja, det verkar klokt att sammanbinda makt och mening i en och samma definition, fast meningen ju pekar långt ut över makten; jfr blicken, som Pentti Saarikoski riktade mot Stalins huvud (Katselen Stalinin pään yli ulos…).
Castells tillägger två viktiga synpunkter, som gäller maktens förutsättningar och väsen idag. Den första gäller dagens flexibla, skalbara och överlevnadsdugliga teknologi, som har gjort horisontella nätverk till den effektivaste organisationsformen. Den andra rör maktens globalisering, eller helt enkelt, att ”nätverkssamhället är ett globalt samhälle” (s 25). På bägge punkterna skiljer sig Castells i sin maktanalys från Gramsci som, trots att han väl insåg och betonade den hegemoniska maktens nätverksnatur, fortfarande ställde den vertikalt organiserade nationalstaten i centrum. Castells däremot förlägger snarare maktens boning till internet. En ytterligare, tredje synvinkel skymtar också. Den beror på nanoteknologins ankomst, som bidrar till (den pågående) konvergensen mellan mikroelektronik och biologiska processer. Därmed ”utsuddas gränsen mellan maskin och mänskligt liv, så att nätverken utsträcker sin samverkan från våra inre jag till hela den mänskliga verksamhetens rike” (s 23–24).
I nätverkssamhället, skriver C, beror makten dels på förmågan att grunda, programmera och omprogrammera nätverk, dels på förmågan att knyta ihop olika nätverk och få dem att samarbeta strategiskt. Sålunda får vi två slags makthavare och -utövare: programmerarna och växlarna (the switchers). Båda kan numera också själva utgöra nätverk, eller utgöras av nätverken som sådana. Det inte längre fråga om några ”bäste bror”-nätverk, utan, påpekar Castells, om: ”specifika system av gränssnitt som är inrättade på relativt stabil grund för att artikulera samhällets egentliga operativsystem bortom institutionernas och organisationernas formella självförståelse” (s 46).
Blir vi klokare av/med dessa datormetaforer? Tar ”artillekten” (Leena Krohn) över, hägrar övergången till den syntetiska evolutionens tidevarv?
Globaliseringskritikern
Som den vänstersociolog han är försummar Manuel inte att behandla motståndet och motmakten. Också detta äger rum och organiserar sig i och genom nätverken. I kapitel 5 (”Om programmeringen av kommunikationsnätverken: sociala rörelser, upprorisk politik och den nya offentligheten”) tar han bl.a. upp den globaliseringskritiska rörelsen, som han också själv deltar i (Castells har t.ex. föreläst på Världens sociala forum) och den globala miljörörelsen. Al-Qaedas terrorattacker mot pendeltåg i Madrid den 11 mars 2004, de åtföljande gatudemonstrationerna mot regeringen som försökte skylla på de baskiska separatisterna (ETA) och spanska valet den 14 mars, ägnas en särskild, rätt så ingående analys. Här är det inte internet, utan mobiltelefoner och SMS som spelar den teknologiska huvudrollen (s 349–361).
Castells’ betydelse som politisk tänkare och maktteoretiker kan nog inte riktigt mäta sig med, säg, Gramscis, men om man vill skaffa sig bakgrundskunskaper om världen av idag lönar det sig förstås att också läsa sociologiska böcker av det här slaget där teori, empiri, politik och journalism varvas i en (trots den emellanåt lite krångliga terminologin) klar och flytande text. Själv ser jag alltså fram emot flera goda lässtunder med Communication Power. Appendixen på slutet ger långa listor över den kommersiella media- och maktkonglomeraten, och över de hårresande politisk-ekonomiska skandaler som är så kännetecknande för just vår tid. En sak vill jag till slut kritisera Castells och hans bok för: han är inte tillräckligt politisk eller vänster för att vara helt i min smak.
Manuel Castells: Communication Power. Oxford University Press, 2009.
Dennis Brutus: Their Behavior, citerad enligt mitt översättningsförsök på sidan http://blogi.kaapeli.fi/book/321. Brutus (1924–2009), berömd vänsterpoet från Sydafrika.
Leena Krohn: Pereat mundus (1997, 2010); finns i svensk översättning av Seija Torpefält.
Mikael Böök
