”Det var enkla saker, bara ord och tystnaden mellan orden”

av Kaneli Johansson

Mamma november återvänder Peter Sandström till teman som är bekanta från hans tidigare verk. Det är hemorten, familjen och det förflutna som står i fokus. Eller förresten, återvänder är kanske fel ord, snarare återvinner han, tar de bekanta råvarorna och låter dem gång på gång bli något nytt, fortfarande igenkännbart som samma element, men med nya skikt och lager.

Med den välfunna underrubriken ”Åtta betraktelser” gör huvudpersonen och berättaren Peter Sandström nedslag i minnen och händelser som ägt rum i hans liv: till tiden då hans barn ännu var barn, och ännu längre bort, till sin egna barndom, när föräldrarna var unga. Tidsangivelserna är flytande, sammanlänkade av skenbart udda känslor och erinringar. Han berättar om en kälke han och sonen stal från Kuddnäs en gång när sonen ännu trodde på allt hans pappa sa, om en kamel som kommit med ett kringresande tivoli i början av 1970-talet och som nästan kvävdes på torget i Nykarleby. Han minns moderns starka fötter, hur han en gång såg henne dansa barfota över glassplitter.

Nutiden speglas genom det förgångna, valen som gjorts ställs mot de som inte gjordes. Nostalgin trillar lyckligtvis aldrig över i sentimentalitet, i alla fall inte i någon större omfattning. I stället lyckas Sandström fånga vardagens oväsentligheter – tystnader, minnen, föremål – och lyfta upp dem som i högsta grad betydelsefulla. ”När jag själv fick frågan vad min bok handlade om kunde jag inte ge ett enkelt svar” säger bokens Peter. Han minns en agent någonstans i Göteborg eller Umeå som sagt att ”du borde ha klarare strukturer, och goda och dåliga människor, och klass. Generationsgrejerna, du vet. Tydligare män och kvinnor”. Själv konstaterar Peter att ”jag kunde inte skriva om såna saker. Jag älskade språket.” Och det är väl tur det, för hans berättande här är mästerligt. Det liknar de trasmattor han betraktar i en främlings kök sent på natten: ”de såg ut att vara omsorgsfullt vävda, ett arbete som inte lämnade mycket åt slumpen, ett hantverk där varje nyans lades till en annan enligt ett mönster som kunde se slumpmässigt ut, men som inte var det.” Associationerna rör sig oförutsägbart och ändå med en självklarhet. Det som först verkar vagt och strukturlöst är i själva verket mycket omsorgsfullt komponerat. Språket är fåordigt och detaljrikt på en och samma gång. I det till synes händelselösa äger mycket rum, där skapas ett utrymme för det som saknar ord att ta form.

För Sandström, eller bokens Peter, blir språket även det medel han använder för att försöka hantera och begripa tiden. Berättandet rör sig smidigt mellan hågkomsterna och tidsperioderna, i ett evigt försök att kapsla in livets avgörande stunder. Två återkommande motiv i Mamma november är just bevarandet och rensandet. Modern går upp på vinden och söker bland gamla prylar, hittar alltid något annat än det hon ursprungligen skulle ha, Peter bär runt på en yxa han fått av sin far längs gatorna i Åbo, plockar ner böcker från hyllorna, kvarglömda eller med avsikt sparade. En gammal strof ekar genom minnet: ”hösten kommer allt oftare nu, ibland flera gånger om året”. Det är udda reliker som bär med sig något från tider som passerat. Samtidigt ställs oundvikligen frågan om ifall det finns ett värde i att sträva efter att på det här viset ringa in händelser och livslopp? Borde saker bara låtas passera istället? Peters hustru har köpt en dokumentförstörare som ljudlöst skär sönder pappret och själv ska han tömma sitt arbetsrum och slänga de högar av föremål och dokument han samlat på sig. Hans syster som haft som vana att spara allt bränner plötsligt upp brev och anteckningsböcker som hon förvarat genom åren. Mycket av bokens bärande tematik fångas redan i den här inledande sekvensen, ”allt det som nu gick in i elden […] hade varit tillfälligt och skört, ord som lagts på papper, nedpräntade som sanningar med egenvärde, kärleksförklaringar, anklagelser, alldagliga beskrivningar av regniga dagar på tomma caféer i städer som stod kvar och förändrades, ständigt levande, ständigt döende, med människor som kom och gick som katter, utbytbara, där för stunden.”

För läsaren erbjuds däremot inga sanningar med egenvärde. Språkets begränsningar, eller kanske minnets ofullkomlighet, slår ständigt tillbaka. Att ”livet var något som utspelade sig i en dimension som låg långt bortom de ord och namn med vilka vi försöker gestalta det” är egentligen en självklarhet, ändå är den svår att acceptera. Den omöjliga ansatsen att med ord fånga det väsentliga i livet är inte bara en bärande tematik i Mamma november, utan en röd tråd genom hela Sandströms författarskap. Skikten i Sandströms återvunna material är fullt av sprickor och läckage, och det är just det som gör det så läsvärt.   

Text Kaneli Johansson
Foto Marica Rosengård

Peter Sandström:
Mamma november.
Schildts & Söderströms, 2018.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.