Kommentar: Politiken som popularitetstävling

av Janne Wass

Flera undersökningar visar just nu att Sanna Marins SDP-ledda regering är populär bland finländarna. Lännen Media-utredningen som omnämns i John Erikssons artikel här gav vid handen att kring två tredjedelar av finländarna är nöjda med hur regeringen skött sitt arbete, och liknande siffror framkom strax före detta nummers pressläggning i en opinionsmätning gjord av TNS Kantar för Helsingin Sanomat (1.3.2020).

Att den sittande folkfrontsregeringen är populär är naturligtvis trevligt för anhängare av det rödgröna blocket. Men samtidigt känns det som om en allt större del av den politiska journalistiken och diskussionen har börjat handla om popularitet och gallupsiffror.

Att det görs nationella opinionsmätningar om partiernas popularitet så gott som varje månad är visserligen helt på sin plats: Både för partierna själva och för analytiker och forskare är gallupresultaten viktiga verktyg för analys. Medierna bekostar delvis denna verksamhet genom att det är de som beställer många av opinionsmätningarna. Det gör de naturligtvis till stor del för att nyheter om partistödet säljer lösnummer och genererar klick. Gott så.

Risken finns ändå att politiken i allt högre grad framställs som en popularitetstävling, och mätaren för en bra politik blir om ett parti gör plus eller minus i stödtabellerna, snarare än om det är en politik som förbättrar situationen i Finland och världen. I värsta fall påverkar detta också politikens innehåll: Populära beslut är inte alltid goda beslut. Nödvändiga beslut kan bli ogjorda i rädsla för impopularitet.

Opinionsspekulationer har också i allt högre grad börjat leta in sig bland andra politiska nyheter. Min fingertoppskänsla är att medierna i dag i allt högre grad än till exempel för 15 år sedan ställer frågan ”Hur påverkar detta beslut X:s popularitet?”, nästan oberoende av vad själva sakfrågan handlar om. Då nyheter om politiska beslut börjar med en rubrik eller ingress som handlar mer om regeringens popularitet än om själva politiken, måste man ställa sig frågan hur detta i det långa loppet påverkar dels den politiska journalistiken,  dels publikens politiska läsförståelse och även innehållet i politiken. I stället för att till exempel analysera den sannfinländska politikens realism, kan medier välja att lyfta fram partiets popularitet, och på så sätt ytterligare öppna dörren för populismens framfart på det politiska fältet. Folk satsar gärna på vinnande hästar, och denna symbios mellan populister och medier skapar en självuppfyllande profetia då andra partier också väljer att plocka billiga popularitetspoäng i stället för att driva god och hållbar politik. Det rödgröna blocket är naturligtvis inte heller immunt mot den här utvecklingen. Image och politik har naturligtvis alltid gått hand i hand, men utvecklingen har på sistone eskalerat i och med mainstreammediernas allt hårdare konkurrens om medieanvändarnas uppmärksamhet. Men inte heller i jakt på klick och lösnummerförsäljning får medierna glömma sitt uppdrag som folkbildare och demokratifrämjare.

Foto: Michael Davidson/Hillary for America

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.