Den finska fackföreningsrörelsen får ofta kritik för att vara alltför byråkratisk. Hur skulle en mera demokratisk facklig rörelse se ut? Vilka är behoven som den fackliga rörelsen svarar mot?
Coronatiden har hållit facken sysselsatta med annat än kollektivavtalen. Inom PAM:s fullmäktige har man för tillfället fullt upp med coronakrisens konsekvenser. Begränsningarna som införts på grund av pandemin har drabbat medlemmarna i restaurang- och resebranschen hårt och många har ställts inför permitteringar och uppsägningar. Inom PAM har man försökt hitta strategier för att skydda de mest utsatta arbetsplatserna. Mira-Veera Auer (bilden) är vice-ordförande i PAM:s fullmäktige och hon har beskrivet facken som en gräsrotsrörelse i behov av demokratisering. Varför är det viktigt att vara medlem i facket år 2020? I en tid där tron på demokrati försvagats är det viktigare än någonsin att tillhöra facket, säger Auer, som håller fast vid att facket har potential att vara en kraft att räkna med.
Antirasistisk kamp
Auer lyfter fram fackets behov av antirasistiskt arbete. Många av PAM:s medlemmar har invandrarbakgrund. Diskrimineringen som dessa människor utsätts för på arbetsmarknaden är, eller borde vara, centrala frågor på förbundets agenda och dessa borde drivas i offentligheten, säger Auer. Den rasistiska diskrimineringen på den finländska arbetsmarknaden som konstaterats i undersökning efter undersökning kunde tas upp till behandling i samband med kollektivavtalen. Om frågorna når den här nivån tvingas arbetsgivarna ta mera ansvar; när det uppstår rasistisk diskriminering på en arbetsplats skulle det finnas färdiga metoder att ta till.
– Facket är inte isolerat från det övriga samhället. De problem som finns i samhället överlag finns också i fackföreningsrörelsen. Att vara med i facket betyder att man kan ställa krav på i vilken riktning samhället ska utvecklas.
Auer tar upp kampen mot Apartheid som exempel. Också i vårt land var flera fack både på 1960- och 1980-talet med och försökte sätta stopp för utrikeshandeln med Sydafrika, som en solidaritetsyttring. Facket i Finland besitter fortsättningsvis sådan makt att de genom strejker och aktioner kan påverka samhället. De har ett ansvar för att representera medlemmarnas intressen och rättigheter i stort, menar Auer.
– Om rättigheter inte beaktas på andra håll i samhället kommer de inte heller att göra det i arbetslivet.
Auer betonar också att facket måste vara med och svara på det behov av omställning som klimatförändringen konfronterar oss med. Om fackföreningsrörelsen ser behovet av att påverka denna omställning kan man också, säger hon, vara med och se till att det inte är de mest utsatta i arbetslivet som lider av utvecklingen. När arbetslivet genomgår genomgripande förändringar är det viktigt att arbetare kan vara aktörer som är med och utformar framtidens arbetsmarknad, snarare än att vara spelbrickor i en utveckling som de inte kan påverka.
Vikten av representation
Byråkratiseringen av facken har i Finland varit genomgripande och har präglat också gräsrotsnivån: människor använder inte den makt som de i princip har. Tron på att man kan agera tillsammans kan svikta. Det gäller utsatta individer, men också organisationer. Auer berättar om ett besök i Lettland, där en fackförening i en av sina kampanjer limmat upp klistermärken i ett köpcentrum: om ni köper något härifrån stöder ni dåliga arbetsförhållanden. Fackaktivisterna Auer träffade menade att de finska facken, som har både pengar och medlemmar, borde ha kapacitet att göra vad som helst.
– Själva for vi till Tallinn och åkte go-cart. I alla medborgarorganisationer jag har erfarenhet av där man drivit igång bra initiativ har det inte funnits några pengar inblandade. Pengar passiverar. Man måste komma ihåg att fackföreningsrörelsen inte begränsar sig till ledarna. Om medlemsantalet minskar, försvinner kraften och relevansen.
Auer upplever att människor som har det tryggt i arbetslivet, som inte behövt vara rädda för fattigdom eller för ekologisk katastrof, ofta inte ser poängen med arbetskamp, utan har för vana att nöja sig med de förbättringar som uppnås via kollektivtalens kompromisser. Men om det finns en stor grupp människor som inte får njuta av frukterna av dessa kompromisser, som inte får kollektivavtalsenlig lön? Eller som jobbar på arbetsplatser där man inte ser till att arbetstagarna har möjlighet att ta pauser?
Att samhället i övrigt demokratiserats på ett antal punkter kan facken ta inspiration av, säger Auer. Inom kommunpolitiken har man exempelvis börjat kräva en demokratisering som syns genom att stadsfullmäktiges möten på sina håll streamas. I PAM är fullmäktiges möten än så länge inte öppna. Auer betonar att det måste bli lättare att se vem som bär ansvar för olika saker inom facket. Den fackliga representanten ska handla så att allt hen gör i princip är synligt, som genom en glasvägg. Hon säger också att det är fackets representanter som ska närma sig dem som behöver hjälp, inte tvärtom. Man ska vara tillgänglig. Auer berättar att man strävar till att det ska finnas fler förtroendemän ute på arbetsplatserna.
– Våra medlemmar i huvudstadsregionen jobbar ofta på små arbetsplatser där förtroendemän saknas. Det finns kring 10 000 arbetsplatser inom servicebranschen i huvudstadsregionen. Det vore viktigt att alla har tillgång till en förtroendeman, så att arbetstagarnas rättigheter kan tryggas och så att arbetsvillkoren kan övervakas.
Har facken kunnat ta tag i arbetsmarknadens förändringar, med allt vad det innebär av korttidsjobb och plattformsekonomi? Auer lyfter fram matkurirernas kampanj som också väckte diskussion i PAM, där man nu föreslagit att matkurirerna bör ses som arbetstagare, ett initiativ som medlemmarna själva tog. Övriga områden där fackliga åtgärder tarvas är, enligt Auer, ofrivilligt deltidsarbete och arbete som görs via uthyrningsfirmor.
– Problemet inom PAM är att vi har svårt att representera alla våra medlemmar. En del av våra medlemmar jobbar på sådana arbetsplatser som inte omfattas av fackets linjedragningar och en del jobbar på arbetsplatser där arbetsgivaren inte finns med i något arbetsgivarförbund, vilket gör att de inte är tvungna att följa kollektivavtalen.
Unga kvinnor i fokus
Unga människor, särskilt unga kvinnor, borde få en starkare röst i PAM, säger Auer. Deras omständigheter måste tas på allvar.
– Varför blir män valda till vissa förtroendeuppdrag i ett fackförbund vars medlemmar till största delen är kvinnor? Varför är männens andel så stor och de unga kvinnornas så liten?
Visst försöker PAM nu få med unga kvinnor på ett bättre sätt. Auer lyfter dock fram att kvinnor fortfarande på ett annat sätt än män känner av orättvisor på arbetsmarknaden. Snuttjobb är en realitet speciellt för unga kvinnor, och många kvinnor upplever sexuellt ofredande. Auer nämner också konkurrenskraftsavtalet och hur semesterersättningen inom kvinnodominerade branscher skars ner. Ojämställda löner behöver åtgärdas, men frågan är också hur man kommer till rätta med kvinnornas orättvisa ställning på arbetsmarknaden. Kvinnors arbetsvillkor ska synliggöras, säger Auer. Problematiken inbegriper de sociala strukturer som leder till att kvinnor söker sig till vissa branscher, och att dessa tenderar att förbli låglönebranscher. Frågan är: varför godkänns orättvisor?
Internationell solidaritet?
Mika Helander.
Hur är det med fackens förmåga att agera i en global ekonomi? Sociologen Mika Helander har forskat om facken och globaliseringen. Enligt honom är facken idag etablerade i det nationella sammanhanget, samtidigt utgör de inte i någon stor utsträckning en del av transnationellt beslutsfattande. Arbetarrörelsen har varit internationell, men ärendena har oftast skötts på nationell basis. Bakgrunden är att intressena och lagstiftningen skiljer sig åt i olika länder.
– Om den nyliberala politiken och betoningen av frihandel fortsätter som den gjort under de senaste 30 åren så skulle det finnas behov av att facken mobiliserar över gränserna.
Tills vidare är de fackliga internationella kontakterna rätt fåtaliga. Också språkproblem ställer till det. Att strejker kan samordnas över gränserna finns det trots allt en del exempel på. Under den omfattande arbetskonflikten inom träförädlingsbranschen i Finland år 2005 skred pappersarbetare från åtminstone 11 länder till solidaritetsåtgärder i form av en övertidsblockad. Vanligare är ändå att kapitalets rörlighet ställer enheter i olika länder mot varandra.
– Olika produktionslinjer och till och med maskiner kan sättas att konkurrera med varandra i olika produktionsenheter. Maskiner läggs ner där produktiviteten och vinstmarginalen inte är lika hög. Multinationella koncerner kan jobba på detta sätt och speciellt ifall de ännu idkar så kallade interna marknader inom bolaget.
Lokala avtal – hot mot arbetsfreden?
Angående lokala avtal säger Helander att det är begripligt att man frångår ett nationellt tänkande. Det gäller att anpassa sig till den globala integrerade ekonomin. Kapitalet är mer rörligt än arbete och ur det perspektivet är det viktigt att uppnå flexibilitet och kunna upprätta lokala avtal. Men:
– Det kortsiktiga intresset kan visa sig kontraproduktivt om arbetsfreden hotas. Risken är att vi får arbetsstrider, som gör att man sedan måste backa tillbaka.
Helander misstänker att det kan uppstå strejker under nästa avtalsrunda. Fackens roll som centraliserade, serviceproducerande organisationer kan därför komma att förändras.
– På grund av att facket har blivit så etablerat är det inte lätt att komma igång med mobilisering. Här kommer det att behöva ske någon typ av förändring. Men utvecklingen i pappers- och träförädlingsbranschen med lokala avtal kommer troligen att leda till att gräsrötterna mobiliseras.
I Finland är det tills vidare många som endast köper medlemskap i facket för att få tillgång till det inkomstbundna arbetslöshetsstödet. Utöver att vara medlem i kassan har man inte så mycket att göra med facket. Som det är nu är beslutsfattandet uppbyggt så att funktionärerna utarbetar riktlinjerna, och Helander säger att detta är begripligt, givet vårt centraliserade system med arbetsmarknadsförhandlingar. Fotfolkets roll inskränker sig till att rösta om förbundsfullmäktige.
FFC:s tidigare ordförande Matti Huutola föreslog att FFC skulle fusioneras med de estniska organisationerna, en fusion som skulle likna vad som börjat ske på arbetsgivarsidan. Förslaget sköts ner ganska snabbt. Fackets nuvarande institutionaliserade roll uppfattas enligt Helander som en framgångshistoria och det finns inte en så stor villighet eller beredskap att övergå till något annat.
– Det är först när stora försämringar sker som man inser att man verkligen behöver mobilisera.
Foto: Laura Mainieni och Mika Helander
