Existenser vid ett oändligt vägskäl

av Robert Myhreld

Aliens. En titel med en punkt. Som att den vill säga att här tar det slut. Något kan förvisso fortsätta därefter, men vem vet på förhand om det är den slutgiltiga punkten. För det finns en sådan, där ingenting följer, där det tar slut. Här fortsätter det, men varenda en av de tio novellerna avslutas med en punkt som lämnar en i begrundan. Vad var det som berättades innan den och vad kommer nu att ske? Titeln avslöjar vad novellerna har gemensamt, hur karaktärerna känner och lever, eller snarare, hur de inte vill känna eller leva.

Rámus har sammantaget givit ut tre av Terézia­ Moras böcker. Aliens. är den senaste. Mora är född i Ungern men bor sedan drygt tjugo år tillbaka i Tyskland. Hon har en säregen penna som skriver de mest märkvärdiga saker. Skrivstilen innefattar inte sällan parenteser, där kolon frågar eller konstaterar. Hon skiftar ledigt och finurligt mellan berättarperspektiven.

Att känna sig som en främling kan vara många saker. Inför sig själv, andra eller själva existensen. Man kan känna sig lika malplacerad på en tidskriftsredaktion i Helsingfors som i en förort i Göteborg. Vi är världens mittpunkt. Vissa vill, som en av novellkaraktärerna, blott se solen gå upp, sova, och sedan låta solen sjunka ner igen framför sina ögon. Det låter som en gammal hederlig depression, en djup livsleda. De stora frågorna saknar obevekligen allenarådande svar och har alltid gjort det. Vi är alla drabbade och måste förhålla oss till det.

Novellerna har titlar som ”Fiskar simmar, fåglar flyger”, ” Aliens.”, ”Vilse i skogen”.

I den förstnämnda är det en äldre och mindre galen version av ultradistanslöparen Rune­ Larsson vi får läsa om. Han rycks upp ur sina rutiner på gatan där han levat sedan urminnes tider. Mitt på blanka dagen blir han nämligen bestulen på sin påse med värdesaker, vilket resulterar i en oändlig löparkamp som bär honom genom en stad han inte känner. Det hela slutar i ett crescendo med en förväxling; den jagade hinns upp men visar sig vara en annan än man trott.

I en annan novell är det två unga personer som försvinner ur berättelsen, trots en äldre kvinnas vakande öga. I Sverige försvinner varje år tusentals människor på samma sätt. De blir permanent utsuddade ur skrifterna eftersom inga spår av deras existens står att finna. Vart tar de vägen? Går de under jorden? Dör? Har de lämnat allt för en sekt i Pirttikoski? I slutändan kan man inte annat än fråga sig: hur blir man upptagen i skatteverksgemenskapen igen om man ångrar sin död?

Novellerna är hela tiden allmänmänskliga. Liven levs på sätt som är symptomatiska för en självmedveten varelse. Vi lever alla under olika förutsättningar, men det hela kokar i slutändan ned till vad som kanske är livets kärna: att förstå sin plats i tid och rum, varför det blivit som det blivit och hur man ska ta sig vidare. Vi befinner oss vid ett oändligt och oöverskådligt vägskäl. Inte sällan blickar vi bakåt för att söka efter vägledning. I brist därpå tar fantasin vid. Fantasin och förhoppningen. 

Terézia Mora: Aliens.
Översättning: Linda Östergaard. Ramús, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.