Undergång med säregen lätthet

av Peter Nyberg

Genom den 60 sonetter långa Underjorden (2011) och den taktfast uppsluppna Till dikten (2018) har Malte Persson­ gjort sig till svenska språkets formmästare i versfotsgenren. Den sistnämnda diktboken inleds med en sorts diktens skapelseberättelse och fortsätter med att utröna diktens liv och mångahanda dödsbesked. Steget är inte långt till Undergången, där människan och gudarna har övertagit diktens position som ämne.

De fyra första dikterna leder oss in i undergångskänslan, om än på ett betänkligt, mycket stelare, sätt än den språkliga lekfullhet som råder i resten av boken: ”Urtiden långsamt / framskriden; // framtid långt bort / framliden”. I sonetterna som följer under avdelningsrubriken ”Gudarna (1)–(3)” växlar poeten mellan främst antika och medeltida gudavärldar för att sakta in i nuet där ingen tro finns kvar. Trons historia behandlas på ett lekfullt sätt som inte ger avkall på formens strikthet. Sonetternas rytmiska trampande och rimmens antingen naturliga flöde eller komiska poänger utmärker Malte Perssons versarbete.

Vad som kännetecknar Malte Perssons diktning i boken är en säregen lätthet och humor. Alltings undergång kan tyckas vara ett tungt ämne men tröskat genom versmaskineriet skyms allvaret i hög grad av muntra ordlekar. På gott och ont.

Alla klockor kommer stanna. Stanna!

Inga klockor kommer ringa. Ringa!

Ringa värde har det evigt sanna.

Inga lögner hjälper heller. Inga!

Även terzinerna och den avslutande blankversdikten utmärks av ett extremt utvecklat gehör för språkmelodier och av lustfyllt invirkande av bildningsmarkörer både inom det klassiska och populära fältet. I den avslutande dikten där tiden spolas tillbaka till ursprunget slungas markörerna fram sida efter sida: PalmeGandhi, Higgspartikeln, Rambo, James Bond, kung Menander, Paulus och så vidare. Det kunskapsnät som utgår från ­Undergången är enormt. Som antytts trivs Malte Persson framför allt i det antika och nutida där anspelningarna både är humoristiska och fyndiga.

Allt ska vi förlora. Allt vi äger,

allt det inte ägda: hela skiten.

Våra villor. Våra flyktingläger.

Mättnaden och hungern och aptiten.

Vattnet som blev vin som blev vinäger

fuktar isopsvampen, alltmer sliten,

vid den avgrund där vi står och väger.

Skillnaden, till sist, kan tyckas liten.

Blir profeten av profiten frestad?

Oavsett: försakelsen och festen

slutar likadant och lika illa.

När den sista prövningen är testad:

utkörd går den sista bröllopsgästen.

Ödemarken tiger åter stilla.

Att läsa Malte Perssons Undergången är i hög grad att stiga in i en tidsvirvel där historiska företeelser och personer sveper förbi och där språket dansar villanella. Den lätta hand som driver dikten är både en tillgång och ett problem, de flesta gestalter förblir skugglika. När läsningen är slut känner jag mig både omtumlad och upplyft. Kanske behövs en bok om alltings förintelse för att vi ska förstå att ta vara på vår samtid, en förståelse som skärps genom den magnifikt genomträngande slutstrofen.

Malte Persson:
Undergången,
Albert Bonniers Förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.