Vinterkrigsmentalitet hindrar mångfald på scenen

av Otto Ekman

Utan rätt modersmål, papper från rätt institution och tentakler inne i rätt nätverk är det nästan omöjligt för teaterskapare att ta plats på de finländska scenerna. Bristen på icke-vita perspektiv blir ett problem också för den finländska teaterns relevans, uppger skådespelaren Antonia Atarah och teaterchefen Davide Giovanzana.

 

Det finländska teaterfältet lider av bäste broder-nätverk och institutionella flaskhalsar som hindrar scenkonsten från att utvecklas och bli mer mångfaldig och samhälleligt relevant, säger New Theatre Helsinkis grundare och teaterchef (tillsammans med David Kozma) –Davide Giovanzana som har nästan tjugo års erfarenhet av att vara verksam som inflyttad scenkonstnär i Finland. 

Antonia Atarah är afrofinlandssvensk skådespelare och studerar på Konstuniversitetets teaterhögskola. I installationsföreställningen Don’t thank for the food som utgjorde en del av hennes examensarbete undersökte hon bland annat förutsättningarna för icke-vita konstnärer och konststuderande att verka inom en överväldigande vit institution.

Giovanzana, som är född i Schweiz, flyttade till Finland år 2004 och berättar att han ser sig själv som en finländsk scenkonstnär även om hans situation är paradoxal:

– Jag har kunnat uppleva att jag får mer erkännande internationellt, också specifikt i egenskap av finländsk scenkonstnär, än jag får inom Finlands gränser.

Som exempel nämner Giovanzana hur han år 2014 blev inbjuden att besöka den legendariska Konstnärliga teatern i Moskva (MAT) specifikt i egenskap av finländsk konstnär, jämsides med Leea Klemola och Lauri Maijala. Men då Helsingin Sanomat ett år tidigare skrev om hans projekt Passengers på Korjaamo omnämdes verket som ett ”gästspel”.

– Det handlade visserligen om ett samarbete med en gästande tysk videokonstnär, men både jag och flera av skådespelarna var finländare, att hela arbetet kallades ett ”gästspel” kändes absurt och förödmjukande, vid det laget hade jag levt och verkat i Finland nästan ett decennium!

 

Cirkusen slår teatern

Giovanzanas specialitet är fysisk pedagogik i Jacques Lecoqs tradition, och han har också varit verksam inom andra fält som bildkonst och nycirkus: särskilt kontrasten till cirkusen understryker den finländska teaterns problem:

– Inom den finländska cirkusvärlden gick det mycket snabbare och lättare att få jobb redan kort efter att jag flyttat hit, både på scenen och som regissör.

Giovanzana beskriver skämtsamt den finländska teatervärlden som ett ”klansamhälle”: om du inte hör till rätt nätverk och känner rätt personer har du väldigt svårt att få en chans:

– Det här drabbar inte bara scenkonstnärer med utländsk härkomst: också infödda finländare som studerat eller arbetat för länge utomlands kan stöta på samma problem då de kommer tillbaka.

Giovanzana säger att den samtida finländska cirkusen är mer mångsidig och dynamisk inte bara då det kommer till vem som får synas på scen:

– Det här syns också i publiken, cirkusen har lättare att locka en mindre homogen och framförallt yngre publik.

För att hållas relevant också i dagens och framtidens Finland måste den finländska teatern rycka upp sig ur sin ”vinterkrigsmentalitet” och ställa sig själv kritiska frågor menar Giovanzana. Alla sidor av scenen är viktiga: vem äger huset? Vem sköter produktionen? Vem står på scen, och vem kommer och tittar?

 

Vem hör hemma på institutionen?

Just de här frågorna ville också Antonia Atarah undersöka då hon planerade föreställningen Dont thank for the food. Atarah, som har finländsk-ghanansk bakgrund, säger att hon inspirerades till att skapa verket för att kunna kombinera sina olika livsintressen:

– Jag har varit involverad i afrofinländsk aktivism, till exempel genom kollektivet Good Hair Day, före och jämsides med mina studier men har länge sökt efter ett sätt att naturligt kombinera det med teatern. Då jag inledde mina magisterstudier och fick friare utrymme att välja och planera min inriktning själv insåg jag också att jag fram tills dess hade upplevt att jag saknar en möjlighet att via mina studier undersöka min identitet som icke-vit skådespelare och hur den inverkar på mina förutsättningar att skapa och arbeta. 

Atarah konstaterar att Konstuniversitetet är ett vitt universitet med en försvinnande liten andel icke-vita studerande eller föreläsare, för att inte tala om institutionens styrelse och vem som verkligen har makten. Detta påverkar undervisningens och institutionens struktur och också henne som studerande och som skådespelare formad av sin utbildning. Kärnfrågan bakom projektet blev huruvida det är möjligt för en konstnär att utforska sin egen icke-vita identitet inom ramarna som sätts av en vit institution.

 

Hemmet som interaktiv installation

I sitt förarbete kom Atarah fram till att det som inspirerar hennes kreativitet i mångt och mycket kretsar kring lycka, och specifikt den lycka som uppstår ur en känsla av hem och hemtrevnad. Svaret blev att skapa en performativ interaktiv installation som en modell av ett drömhem i en studio på Konstuniversitetet.

– Jag ville skapa ett rum som fungerade helt på mina egna villkor, där jag kunde skapa konst, vila mig eller interagera med mina inbjuda besökare beroende på vad jag själv kände för. 

Verket blev samtidigt ett sätt för Atarah att få samarbeta med andra icke-vita konstnärer inom olika discipliner. Hon fick också hjälp från sin familj:

– Min pappa medverkade i installationen genom att han under processens gång lärde mig laga de ghananska maträtter som jag associerar med min egen barndom och mitt familjehem.

Resultatet blev en multisensorisk och multidisciplinär performans som bland annat tog inspiration från Calixto Netos Feijoada (recenserad i Ny Tid 14 november 2022). Också här fungerade den varma stämningen som kontext och tillfälle också för mer kritiska frågeställningar: 

Julian Owusu, som fungerade som min handledare under en del av processens gång (se intervju i Ny Tid 8/2020) hjälpte mig att reflektera över publikens och närvarons betydelse i rummet, vem besöker det och vem skapar jag detta för? Det var viktigt för mig att jag kunde skapa den här installationen i ett utrymme just här i skolan, eftersom det är här jag inte upplevt att det funnits tillräckligt plats för icke-vita. 

 

Utnyttjade kontaktnät

Mycket av processen handlade om att utnyttja Atarahs erfarenhet och kontaktnät som aktivist för att bjuda in inte bara andra konstnärer utan också aktivister och organisationer som driver frågor kring antirasism och icke-vitas synlighet, delaktighet och välmående i det finska samhället. Det handlade om allt från Muudi-projektet som främjar psykiskt välmående för icke-vita unga till ovan nämnda Good Hair Day eller läsecirkeln Poc-lukupiiri.

– Det var olika personer och organisationer som inspirerat mig eller som varit en del av mitt liv, men alltid utanför skolan. Nu bestämde jag att det var min uppgift att öppna Teaterhögskolans dörrar för dem och få dem intresserade av vad jag gör i ett utrymme skapat främst med dem i åtanke! Min installation var öppet för alla, men jag ville att särskilt de i publiken som är vana vid att tillhöra majoriteten skulle få ett tillfälle att se sig omkring och reflektera hur ett utrymme skapat med icke-vita i primär åtanke ser ut.

– Ordet ”diversitet” känns svårt att förhålla sig till eftersom det är så pass överanvänt i dag, och i värsta fall bara används som en ytlig checklist. Men det handlar inte bara om att uppfylla vissa attribut i konstverket, utan att också om vems intresse man väcker och vem som får något genuint ut av det! Det är svåra frågor som kräver mycket tid och resurser att jobba med, men vi måste göra det! Mitt projekt handlade inte om att försöka formulera ett enda rätt svar, utan att hitta fram till ett produktivt verktyg att arbeta med frågan. På ett litet teaterfält där några få institutioner eller papper från en viss särskild skola spelar en jättestor roll för karriären så blir institutionernas ansvar att inte fungera som en flaskhals mycket större!

 

Finska och svenska sidan olika

Davide Giovanzana, som har erfarenhet av att arbeta med såväl finsk- som svenskspråkiga samarbetspartners och som också avlagt sin doktorsexamen och fungerat som gästföreläsare vid Konstuniversitetets teaterhögskolas svenskspråkiga linje, säger att de strukturella problemen delvis är värre på den finska sidan:

– Mitt intryck är att den finska utbildningen åtminstone fungerar som en mer rutinmässig, invand karriärsluss även om det här delvis håller på att förändras: du fick din examen där och sedan hade du en karriär utstakad på någon stabil och långlivad institution. Eftersom motsvarande jobbmöjligheter är och har varit så pass fåtaliga i Svenskfinland leder det oundvikligen till att utbudet på examinerade teaterarbetare är större än institutionernas efterfrågan, vilket tvingar såväl skolan som de studerande att tänka mer öppensinnat och kreativt.

Han poängterar också att New Theatre Helsinki kontaktade alla större teaterinstitutioner i Helsingforsregionen, men det var Svenska Teatern som svarade med störst intresse på hans och medgrundaren David Kozmas idé om att ordna ett samarbete för att låta nya, tidigare marginaliserade röster höras på en etablerad teaterscen. Resultatet blev en teaterfestival, Who Belongs to Finland, som går av stapeln mellan den 18 februari och 11 mars år 2023 och har ambitionen att föra ett digert program av tidigare ohörda röster till den anrika scenen i hjärtat av Helsingfors. Giovanzana säger att han är entusiastisk över mottagandet och entusiasmen inte bara från teaterns sida, utan också från det flertal olika scenkonstnärer som visat intresse för att medverka.

 

Frihet att definiera skådespelarrollen

Antonia Atarah å sin sida har erbjudits tillfällen att arbeta i både svenskspråkiga, finskspråkiga och mångspråkiga arbetsgrupper i sina praktik- och arbetsprojekt vid sidan av studierna och säger att hon är tacksam för den mångsidiga erfarenheten. På frågan om huruvida hon sett någon anmärkningsvärd skillnad mellan de svensk- och finskspråkiga utbildningslinjerna på Teaterhögskolan säger att hon nog tyckt sig se skillnader i hur utbildningarna är strukturerade även om hon saknar personliga erfarenheter av den senare.

– En sak som känts värdefull för mig i den svenskspråkiga utbildningen är att den uppmuntrat oss att tänka fritt och kritiskt kring vad teater är eller vad en skådespelare är och kan göra, mitt intryck är kanske att den finskspråkiga utbildningen är lite mer formalistisk i jämförelse. Så vitt jag vet har de inget fritt arbete i samma stil som vårt, jag vet inte om jag skulle ha kunnat göra mitt slutarbete där på mitt sätt, och till exempel laga mat då jag ”uppträder” säger Antonia Atarah och skrattar.

I slutet av januari är Atarah också aktuell som en del av ensemblen i ett projekt som också är ett samarbete mellan två institutioner, Esbo Stadsteater och Klockriketeatern, och en fri grupp sammansatt av personer från olika bakgrunder inom scenkonsten. Det handlar om föreställningen Lyhyt Episodi Sienisivilisaation Historiasta, regisserad av Essi Rossi baserad på ett manus av den ryske dramatikern Mikhail Durnenkov.

– Jag har förstått att Essi Rossi gillar att arbeta på det sättet, att sätta ihop en ny arbetsgrupp av olika personer och göra bekanskapen till en del av arbetsprocessen. Det är ett intressant sätt att arbeta! N

 

Lyhyt Episodi Sienisivilisaation Historiasta har premiär på Esbo Stadsteater den 31 januari 2023.

Festivalen Who Belongs to Finland går av stapeln på Svenska teatern 18.2-11.3 2023. Programmet publiceras på Svenska Teaterns hemsidor i januari.

Läs mer om New Theatre Helsinki på www.newtheatrehelsinki.com 

Lämna en kommentar