Enligt isländsk språkpolitik ska utländska låneord bekämpas. Ett uttryck tog sig dock in i språket under krishösten 2008. Det var uttrycket ”Helvítis Fokking Fokk!” som beskrev många islänningars känslor när finansmän och politiker spelat bort deras välstånd. Formuleringen trycktes på t-shirtar och skyltar som bars under demonstrationerna framför parlamentet.

Britter och holländare kräver nu ersättning för de miljarder investerade pengar som gick upp i rök efter att isländska finansvikingar tågat genom bankvärlden. Kronan

faller och arbetslösheten stiger i skuldbergets skugga. De senaste tio månaderna har befolkningen diskuterat och bloggat ivrigt.

På Island skrivs det nu flera böcker om bankernas fall.

I april publicerades den första krisboken som genast blev en bestseller. Författaren Ólafur Arnarsson valde titeln Sofandi ad feigdarósi, som syftar på att landet glidit sovandes mot stupet. Ólafur är ekonom utbildad i New York där han bodde och arbetade som tv- och tidningsreporter. Han har varit anställd som ekonom hos internationella företag och banker i London och Frankfurt.

En av anledningarna till bokens popularitet kan vara att Arnarsson kommer från David Oddssons kretsar i Självständighetspartiet. David som han alltid kallas, har varit en dominerande person på Island de senaste tjugo åren, först som Reykjaviks borgmästare sedan statsminister. När han lämnade den posten 2005 blev han riksbankschef och placerade sin son som domare på norra Island.

Arnarson skriver om Davids maktspel och ödesdigra dåd. Många islänningar tyckte det var spännande att läsa vittnesmål inifrån händelsernas centrum, att riksbankschefen Oddssons uttalanden och beslut, riktade mot hans svurna fiender, så drastiskt påverkade landets öde. Jämförelser görs med den våldsamma Sturlungatiden då Islands mäktiga män kämpade om ära och rikedom. Lyckligtvis har ingen dödats som författaren Snorri Sturluson, den rikaste islänningen på 1200-talet. Men Islands rikaste man idag, Landsbankins tidigare ägare Björgólfur Gudmundsson förklarades nyligen i konkurs med 6 miljarder svenska kronor i obetalda skulder.

Inga svar från gud

När jag träffar författaren Ólafur Arnarsson i Hljómskálaträdgården i centrala Reykjavik berättar han:

– Nu arbetar jag med en engelsk utgåva av min krisbok. Jag skriver faktiskt en helt ny som riktar sig till internationell publik men använder delar av den isländska versionen. Jag vill berätta om sammanhanget och att det som utspelade sig på Island även kan hända i andra länder. Jag fick många positiva reaktioner på min bok, den sålde också bra. Men David Odsson har inte kommenterat den. Jag väntade mig faktiskt ett telefonsamtal från honom. Han är känd för att ringa folk och skälla ut dem om han misstycker. Men det samtalet har jag inte fått än …

Att det på Island skrivs krisböcker nu bekräftar förläggaren Jóhann Páll Valdimarsson, chef för Islands största bokförlag Forlagid. Valdimarsson har publicerat majoriteten av krisböckerna hittills.

När jag träffar honom på förlaget håller han Olafur Arnarssons bestseller i handen.

Ute i butiken packas Einar Már Gudmundssons ”Vita bok” om krisen upp på hyllorna.

Den består av artiklar som Gudmundsson skrev i tidningar under vintern. Han deltog i kastrullrevolutionen i januari då folk ställde sig utanför parlamentet och protesterade samtidigt som de hamrade på kastruller. Oljudet fick den sittande regeringen med självständighetspartiet i spetsen på fall.

– Vi blev chockade av det som hände i höstas, säger förläggaren Valdimarsson. Vi skulle precis börja arbetet med den hektiska julutgivningen. Jag bad till gud och frågade vad vi ska göra. Men fick inget svar. Så vi fortsatte som vanligt och gav ut våra böcker. Försäljningen gick faktiskt bra kanske för att folk ville ge billigare presenter. Även under våren har vi märkt en ökad försäljning av böcker. Folk vill ha böcker för att fördjupa sin förståelse av det som drabbat dem och deras land. Vi väntar på Ólafurs Arnarssons manus till krisdeckaren.

Faktaboken Hrunið (Fallet) av historikern Gudni Th. Jóhannesson är en riktig rysare. Den publicerades i juni 2009 och fick islänningarna att rusa till boklådorna igen.

– Gudni Th. Jóhanneson lyckas, trots att han skriver inifrån händelsernas centrum, ge en bra överblick och följer förloppet från kraschen fram till januari 2009 då regeringen faller, säger Valdimarsson.

På omslaget syns en liten bild av en demonstrant med skylten: ”Helvítis fokking fokk!”

Korruption och

svågerpolitik

En annan krisanalys som publicerades i somras är Íslenska efnahagsundrið, flugeldahagfræði fyrir byrjendur (Det isländska ekonomiska undret, fyrverkeriekonomi för nybörjare). Författaren Jón F. Thorodssen ger där en snabb summering av kraschen och vad som hände innan.

Han börjar med att berätta om turerna runt det omstridda genetikföretaget Decode för att gå vidare till korruptionen kring privatiseringen av Islands största banker. Thoroddsen var tidigare aktiemäklare och är väl insatt i den värld han beskriver.

I hans bok kan vi också läsa om hur Björgólfur Gudmundsson erbjöds att köpa Islands äldsta bank Landsbankinn för en lägre summa än andra bjudit och dessutom beviljades lån av en statlig bank för förvärvet. Ett lån som de inte betalat än och kommer aldrig att kunna göra. Korruption och svågerpolitik, som har präglat det isländska samhället, blottas nu i krisen liksom också hur finansvikingarna försökte överträffa varandras utsvävningar, äta guld,köpa engelska fotbollslag och flyga in stjärnor som Elton John till sina fester.

I sin epilog skriver Thoroddsen: ”Möjligtvis fanns det ett något större behov av kritiskt tänkande. De ekonomiska genierna visade sig ha mera gemensamt med kioskägare och maffiabossar än bankmän.”

Flera böcker på engelska om krisen väntas komma ut i höst och en på tyska har redan publicerats av förlaget btb. Den heter Wir sind alle isländer (Vi är alla islänningar).

Jag träffar författaren till boken, Halldór Gudmundsson på Islands utbildningsministerium i Reykjavik. Skälet till att han har ett kontor där är att han leder förberedelserna inför Islands deltagande på Bokmässan i Frankfurt.

År 2011 kommer Island att stå i centrum som hedersgäst, som det första av de nordiska länderna.

– Det är vår uppgift nu att upprätta Islands heder, säger Halldór Gudmundsson.

Han har själv bidragit till det positiva kontot genom sin stora bok om Nobelpristagaren Halldór Laxness som har publicerats i flera länder.

– Jag och min medförfattare Dagur Gunnarsson bestämde oss för att intervjua tio olika islänningar. Det var inte svårt att skriva denna bok men smärtsamt att konfronteras med verkligheten och se hur islänningar låtit sig luras av denna råkapitalism.

– Anledningen till att jag tog mig an denna uppgift inför bokmässan 2011 är att jag har erfarenheter som förläggare. Onekligen känner man sig redan lite stolt över att vi som första nordiska land valts att stå i centrum i Frankfurt. Att vara hedersgäst eller temaland betyder att det landet är i fokus. Vi måste förstås vara ekonomiska och göra det hela på ett sparsamt sätt. Vi kan inte ha hundratals människor som arbetar med projektet som kineserna som är hedersgäster i Frankfurt i år. Vi är fem personer som arbetar med förberedelserna.

– Vi måste återuppbygga Islands image. Jag liksom många andra här hade börjat uppleva det som om pengarna var den enda måttstock för värde. Men nu tycker jag att det är viktigt att återuppbygga den isländska självbilden.

– Det handlar om att bygga upp en sund självbild, som inte handlar om att ströva genom Köpenhamn och skryta med att man äger butikerna som finansvikingarna gjorde. Den isländska litteraturen är ju inte medskyldig till det som har hänt. Vår litteratur var det enda som vi hade när landet blev självständigt och självbilden byggde till stor del på den. Det är viktigt att vi inte drar oss ur projektet i Frankfurt utan går vidare med det. Vi måste visa vad vi trots allt har att komma med. Jag tycker det är fantastiskt att man i Tyskland tänker ge ut alla isländska sagor igen under temaåret 2011. Sagorna är en viktig del av den europeiska medeltidslitteraturen som många inte längre känner till. Det var ju så att efter kriget var det ett laddat ämne som tyskarna inte ville röra vid. Precis som finansvikingarna nu förstört för Island, förstörde nazisterna de isländska sagorna för tyska läsare.”