”Paradoxklumpen”, som Diktonius kallat henne, Edith Irene Södergran (1892 – 1923) är känd som ”modernismens” banbrytare inom den nordiska litteraturen. Under sin korta levnad hann hon ej ge ut så mycket i tryck (inalles fyra diktsamlingar), men hennes inflytande har varit desto större. Denna finländska Fransiscus-gestalt förutsåg att ”likmaskarna” skulle kasta sig över henne, dock hade det kanske förvånat henne att människor intresserar sig för hennes liv och verk ännu mer än hundra år efter hennes födelse. Men som Olof Enckell konstaterat, Södergran är inte unik bara genom sin diktning utan också intressant som en förmedlare av ett rikt kulturarv. Hagar Olsson som var beredd att förstöra Ediths brev, enligt vad hon trodde var dennes önskemål, hade självfallet inte hjärta att göra det och försvarade sig med att de var vittnesbörd av en art som gick utöver det rent personliga och därför tillhörde alla. ”Från dem utgår en andlig kraft och en väsendets eld som är av förblivande verkan och som höjer dem över det efemära och tidsbundna i dem” (H Olsson i förordet till Ediths brev.)

Den traditionella bilden av Södergrans utveckling som lyriker sammanfattas av Torsten Petterson i sin studie av finlandssvenska modernister (Gåtans namn, SLS 2001): ”Från debutens senromantiska subjektivism till ett nietzscheinspirerat uppbrott mot en ny era för hela mänskligheten i de tre mellersta böckerna; därifrån via en kortare period av Rudolf Steiner-entusiasm hem till en avklarnad kristendom uttryckt i de sena dikterna i Landet som icke är.” Idéhistorikern Jan Häll modifierar denna syn beträffande Steiners roll för Södergran. Vad han visar i sin nya bok är att Steiner-intresset ingalunda var en övergående flirt utan höll livet ut, och att Södergrans kristendomsintresse missuppfattats som en vändning bort från Steiner. Södergrans seriösa Steiner-engegemang visas bl a ett nyligen framkommet brev (återgivet i boken och troligen skrivet 1920) bland Steiners efterlämnade papper, där Edith ber honom anta henne som elev vid hans institut i Dornach. ”Känner mig kallad till handling (…) Om ni finner att en ockult utveckling i detta fall är möjlig och att det kan bli ett viktigt verktyg av mig, samt att man i motsvarande grad kan ta sig an min utbildning, är jag beredd att komma till Dornach.”

 

Enligt Häll var Steiner av central betydelse för att Södergran i sin diktning skulle utvecklades från nietzscheperiodens exalterade proklamationer till en mer lågmäld naturmystik. Steiners betydelse har förstås varit känd via Södergrans brev och har framhävts av t ex Olof Enckell och Gunnar Tideström i dennes Södergran-biografi. Jan Hälls avsikt är att genom en grundligare läsning av de i sammanhanget relevanta steinerska arbetena och Ediths egna Steiner-kommentarer kunna ge en fylligare bild av Steiners betydelse för Södergran ”som vägvisare till den inre omorientering som föregår den sena diktningen och som utgör dess grundläggande förutsättning”. Häll som tidigare befattat sig med Swedenborg tillhör inte antroposoferna så man behöver inte misstänka honom för att av ”propagandistiska” motiv att betona antropsofins roll.

 

Hur var det då möjligt att ”antimetafysikern” Södergran, som t ex kritiserade vännen Hagar Olsson för hennes dragning åt det mystiska och ”spökerierna”, själv blir en entusiastisk ”mysterieelev” i andevetenskapernas skola? Svaret är förmodligen det att hon i Steiners idéer om en andlig värld som varande immanent i naturen såg en förhoppning om att bryta dualismen mellan natur och ande. Ty för henne kom naturen först – hallonbacken, katten Totti, björkarna – medan det religiösa stod för ”spökerier”, det overkliga, ”det som icke är”. ”Jag vill ett omätligare liv som endast mystiken kan ge, men det skall då vara, det som faktiskt existerar. Mitt hjärta vidgar sig och kräver det omätliga och jag vill det, om vilket vi intet kan veta”, skriver hon till Hagar 1919 kort efter att hon upptäckt Steiner. Hon kanske hade en antipati mot den sorts kristendom som bl a stödde den brutala tsarregimen hon var vittne till, medan Steiner nu visade en annan, gnostisk väg till det religiösa som trots allt pockade på hos henne.

 

Rudolf Steiner (1861 – 1925) hade akademiska filosofistudier bakom sig (fil. dr. 1891) och arbetade bl a med utgivning av Goethes och Schopenhauers skrifter. Goethes sk fenomenologiska naturvetenskap, och transcendentalfilosofin i Schopenhauers tappning med österländska influenser (såsom karma, reinkarnation), verkar ha haft ett avgörande inflytande på Steiners utveckling mot antroposofin som officiellt grundades 1913 efter brytningen med de teosofiska kretsarna. En ytligt bekantskap med Steiners förkunnelser ger intrycket av ett nära släktskap med nyplatonska idéer och gnosticismen, speciellt beträffande föreställningen att man genom tänkandet kan höja sig till de ‘högre sfärerna’, till en sorts intellektuellt skådande av andeverkligheten. Steiner var emellertid ingen otyglad svärmare och utlovade inga genvägar till djupare insikter även om han ibland levererade nog så vilda spekulationer som får en von Däniken i jämförelse att verka rena kulmen på vetenskaplig-empirisk akribi. Istället beskriver han konkreta anvisningar om metodiska övningar, en sorts meditativa kontemplationer som går ut på att koncentrerat och regelbundet observera företeelser i naturen och vardagslivet och i deras omvandlingar träna sig att se deras motsvarighet på det andliga planet. För naturälskaren Södergran väckte dessa anvisningar djup genklang och det förefaller som om hon ända till sin död försökte så långt hon förmådde att hålla fast vid dylika övningar kanske med förhoppningen om att bli mottaglig för en sorts andlig verklighet. I ovannämnda brev till Hagar beskriver hon sina inledande självtuktelser: ”Jag gjort ett försök med Rosenkreuzer övningen och upptäckt något i min inre. Men hos mig behöves ett utgrävningsarbete. Jag brottas ohyggligt med min karaktär. Jag vill lugn i varje ögonblick, jag vill ha varje min tanke och själsrörelse i mitt våld. Och jag bär i mitt inre något måttlöst koleriskt – handlingsmänniskan, som kan mörda vilket ögonblick som helst.”

 

Steiner-studierna utlöste en ny skaparperiod hos Södergran. Hennes utmaning blev att förena Nietzsche och Steiner, Dionysos och Kristus. Det förlösande i det antroposofiska tankegodset var dess uppvärdering av estetiken, konsten, och naturupplevelserna. ”Dock skall jag även lämna all jordisk visdom för en tid, har fått tag i Rudolf Steiners Dramer och känner mig som en simpel landsvägsblomma. (…) Jag har alltid tänkt att det borde finnas en naturens filosof och där var den!”, skriver hon i ett oefterhärmligt brev år 1920 till Vilhelm Ekelund. I brevet återkommer också hennes ambitioner att låta tanke övergå i handling och förändra världen: ”Mitt innersta livsintresse, det som jag samlar mina skatter för är organiserandet av jordens hjärna, detta andliga maktcentrum, som skall styra världen”. Vid denna tid diskuterades i offentligheten Steiners politiska tredelningslära som bl a intresserade Hjalmar Branting, och även Södergran ställde förhoppningar på Steiners samhällspolitiska program. Hon blev dock alltmer varse om att hennes egna möjligheter att bidraga som handlingsmänniska krympte för var dag. Kanhända den sista månfasen i hennes diktning återspeglar insikten om att hennes ambitioner på det världsliga planet är förgäves, att hennes drömmar och visioner ej kommer att realiseras. ”Landet som icke är” (fö ‘utopia’ på grekiska), ett begrepp som hon tidigare bryskt avvisat hos Hagar Olsson, blir något hon nu återvänder till, ”ty allting som är, är jag trött att begära” som det står i hennes dikt.

 

Edith Södergran dog midsommardagen 1923. Bland hennes efterlämnade anteckningar hittade hennes mor dikten ”Landet som icke är”, allmänt uppfattad som Ediths avskedsdikt. Häll konstaterar att den kan låna sig ”lika bra åt både en antroposofisk och en evangeliskt kristen läsart – båda har också med framgång prövats inom Södergransforskningen”. Men Häll fäster uppmärksamhet vid användningen av ”jag är” i dikten vars sista rader läses:

 

Men ett människobarn är ingenting annat än visshet,

och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.

Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och

alltid skall älska.

 

Södergran var bekant med Steiners utläggningar av Johannesevangeliet där det står ”jag är världens ljus”. ”Vad är det nämligen detta ‘jag är’ som här för första gången uppträder i köttet?”, frågar sig Steiner och fortsätter, ”Det är detsamma som i solljuset strömmar ned till jorden såsom Logoskraft”. ”Jag är den jag är” är också vad Gud kallade sig själv inför Moses. ”Jag är” kan antas i dikten åsyfta på en andlig dimension, den drömmande ”maskens” Gudsdel, som den enskilda människan förmodas vara delaktig i bortom sinnevärlden och av vilken varje människa är en inkarnation. Hagar Olsson som till början var skeptiskt gentemot Ediths Steiner-svärmeri blev till slut så pass intresserad att hon begav sig till Dornach och åhörde Steiner. Jan Häll nämner inte Hagar Olssons bok Jag lever, men denna bok kan betraktas som till del inspirerad av den steinerska ”jag är” tolkningen, antagligen delvis förmedlad via Södergran.

 

Södergran efterlämnade oss sina mysterier, däribland ordets märkliga makt över oss. Ingasomhelst ”vetenskapliga” eller doktrinära utläggningar kan avslöja all deras egenart. Hälls studie som exempel visar dock hur en eller annan aspekt kan belysas i en idéhistorisk och biografisk kontext. Men dess främsta verkan kanhända vara att återigen ställa oss inför Södergrans nakna själskamp som då även blir vår.

Litteratur:

Holger Lillqvist, Avgrund och paradis. Studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran. SLS 2001.

Hagar Olsson, Ediths brev. Schildts 1973.

Agneta Rahikainen (red), Edith Södergran. Brev. Samlade skrifter 2. SLS 1996.

Torsten Petterson, Gåtans namn. Tankens & känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister. Atlantis och SLS 2001.

Edith Södergrans dikter på webben, Projekt Runeberg, http://runeberg.org/authors/sodrgran.html

Gunnar Tideström, Edith Södergran. Wahlström & Widstrand 1991.

Frank Borg

 

Lämna en kommentar