Judarna i politiken är ofta liberalare eller mer till vänster än andra folkgrupper. Det är rätt naturligt i länder där de är diskriminerade, men det gäller också i USA. Enligt en undersökning av sambanden mellan religion och politiska preferenser bland väljare i USA röstar de som regelbundet deltar i gudstjänster och har traditionella religiösa värderingar i allt högre grad på republikanerna, medan mer sekulariserade väljare tenderar att rösta på demokraterna. Detta gäller inte bara de kristna utan också judarna.

Detta syns inte bara vid valurnorna, utan också i inställningen t.ex. till Irakkriget. Judar som besöker synagogan varje vecka stöder dubbelt så ofta detta krig och definierar sig dubbelt så ofta som politiskt konservativa som judar som sällan eller aldrig går i kyrkan.

Judarna i USA är mer sekulariserade än andra. Bara 16 % av dem säger sig enligt undersökningen besöka gudstjänst minst en gång i veckan, jämfört med 42 % av alla amerikaner. 52 % säger sig gå i synagogan någon gång i månaden och 31 % sällan eller aldrig.

Judarnas attityder är i nästan alla frågor betydligt mer liberala än alla andra religiösa gruppers. Hälften av judarna var oeniga med påståendet att ”det bästa sättet att nå fred är genom militär styrka”, medan 72 % av ”engagerade” vita evangeliska och 62 % av andra vita evangeliska stödde påståendet. Av alla amerikaner delade 59 % denna uppfattning medan 37 % var emot den.

Av judarna var 63 %, jämfört med 42 % av alla amerikaner, oeniga med påståendet att ”offentlig reglering är till mera skada än nytta”. Och på påståendet att ”skolnämnder ska ha rätt att avskeda homosexuella lärare” svarade 80 % av judarna, men bara 34 % av alla amerikaner nej.

Siffrorna visar att den gamla uppfattningen om att judarna är mera vänsterorienterade än andra religiösa grupper i USA fortfarande håller streck, trots att republikanerna de senaste åren genom sitt stöd åt Israel gjort inbrytningar bland de judiska väljarna.

Judarna är enligt undersökningen den klart bäst utbildade och högst avlönade av alla 15 religiösa grupperingar – 53 % har examen från college och 40 % tjänar mer än 75 000 dollar per år. Judarna har också den nästhögsta andelen registrerade väljare, 84 %, jämfört med 74 % av alla amerikaner (demokratin i USA är ju på sätt och vis en trekvartsdemokrati).

De ortodoxa judarna har enligt en annan opinionsundersökning gått högerut både i USA och Israel och attitydskillnaderna har ökat i förhållande till andra judiska grupper. Så sade 59 % av de ortodoxa i USA att de ansåg att USA och Israel är säkrare genom Irakkriget. Däremot ansåg 58 % av de konservativa, 70 % av reformjudarna och 68 % av ”övriga” judar i USA att länderna var mindre säkra. Vidare var 56 % av de ortodoxa mot tillbakadragningen från Gaza, medan 66 % av de konservativa, 72 % av reformjudarna och 70 % av ”övriga” stödde den. I Israel noterades liknande skillnader, där var mer än 70 % av de ortodoxa emot tillbakadragningen.

Ännu tydligare är skillnaden i inställning till president Bushs ledarskap. I USA hade 80 % av de ortodoxa judarna när undersökningen gjordes i mars en positiv inställning till Bush, medan bara 34 % av de konservativa, 30 % av reformjudarna och 25 % av ”övriga” hade det. I Israel var 81 % av de ortodoxa judarna för Bush.

I USA utgör de ortodoxa ungefär 10 % av judarna.

Chassider och politik är en kombination som inte går ihop särskilt väl och i den mån chassider och andra ultraortodoxa tar politisk ställning är det sannolikt att de står ännu betydligt längre till höger än moderna ortodoxa.

Chassidismen som livshållning är extremt konservativ, men vad det innebär omsatt i politiken är inte alltid klart. Det visar t.ex. de diametralt motsatta ståndpunkter som Satmar- och Lubavitj-chassiderna tar till staten Israel: medan de förra på allt sätt motarbetar den hör de senare till dess starkaste försvarare. Två drag är allmänna: intresset för politiken är litet och när det förekommer tar det sig vanligen extrema uttryck.

Gershom Scholem talar i sitt klassiska verk om den judiska mystiken i förbigående om chassidismens ”degenerering till ett redskap för reaktionära krafter”, utan att desto vidare bry sig om att förklara den. Kanske Ilan Hhalevi, en franskfödd judisk marxist som verkat både inom den israeliska yttervänstern och PLO, i sin judiska historia ger en antydan om hur det gått så när han konstaterar
att judarna i Östeuropa isolerades och isolerade sig i mycket högre grad från andra folkgrupper än judarna t.ex. i Medelhavsområdet. Redan den rabbinska judendomen byggde starkt på att judarna borde avskilja sig från andra eftersom de var Guds utvalda folk, de borde skilja sig som dag från natt, som det heliga från det profana. Men i Medelhavsområdet fungerade det i praktiken inte så, utan judarna integrerades i samhället och tänkte kanske inte så mycket på om de var bättre eller sämre än sina icke-judiska grannar. I den breda zonen mellan Centraleuropa och Ryssland var judarna däremot isolerade och utlämnade åt sig själva i en ofta fientlig omgivning. Det blev därför viktigt att starkt betona den egna särarten och kompensera den materiella underlägsenheten med en mental överlägsenhet.

Den inställningen kommer ibland till synes i dagens Israel, som i ett uttalande vid ett möte i höstas av en av de andliga ledarna för de ultraortodoxa (charedi), rabbi Aharon Lein Steinman: ”Största delen av världen är ond, speciellt icke-judarna av vilka de flesta är rövare, mördare, tjuvar och allt annat ont.”

Splittringen bland de ultraortodoxa i Israel har också en bakgrund i gamla tiders Östeuropa. Det belystes i januari när regeringskoalitionens lilla ultraortodoxa stödparti Förenad torajudendom, klövs itu. Icke-chassidiska Degel Hatorah, med två parlamentsledamöter, accepterade inte att Ya’akov Litzman, ledare för chassidiska Agudat Israel med tre platser i knesset, tagit en plats som ordförande för knessets finansutskott.

I en rapport från Jerusalem i den judiska veckotidningen Forward i New York konstaterade Nathaniel Popper att Litzman de senaste åren framträtt som en av de mest inflytelserika personerna i israelisk politik. Han agerar dock inte på egen hand, utan som politiskt språkrör för ledaren för landets största chassidiska gruppering, Gererchassidernas rebbe Ya’akov Aryeh Alter. De samtalar dagligen om riktlinjerna för politiken.

När varje ultraortodox knessetmedlem framför allt speglar sin rebbes eller rabbis åsikter har det varit komplicerat att bedriva politik, konstaterar Popper. Till detta har kommit spänningen mellan Förenad torajudendoms chassidiska och icke-chassidiska del, ”en fortsättning på en teologisk fejd inom den ortodoxa judendomen som inleddes när chassidismen uppkom i Östeuropa för 200 år sedan”.

Men konflikterna gäller också betoningar i politiken. Degel Hatorahs rabbinska mentor, rabbi Yosef Shalom Elyashiv, krävde längre gående eftergifter för att stöda hans regering än vad rebbe Alter, ordförande för Agudat Israels styrande organ De toralärdas råd, hade gjort. Det paketet hade innehållit pengar för ortodoxa skolor och liknande ändamål, och Litzman skulle se efter att detta blev verklighet. Men Eliyashiv krävde också garantier för att de ortodoxa skolorna skulle kunna fortsätta utan yttre inblandning.

Konflikten inom Förenad torajudendom gick så långt att Elyashiv beslöt dra Litzman och Agudat Israels andra knessetmedlemmar inför en rabbinsk domstol för deras agerande.

Litzman utsattes för skarp kritik också från bosättargruppers sida eftersom han gett sitt stöd åt en regering som hade som mål att lämna Gaza. Bosättarna, som religiöst sett representerar den moderna ortodoxin, anklagade honom för att ha sålt ut det heliga landets enhet för att få pengar till jeshivaskolorna.

Avbruten modernisering handlar det om, anser sociologen Menachem Friedman, en av Israels ledande experter på ultraortodoxin. I en artikel om ultraortodoxin i Israel talar han om det hopplöst
splittrade och konfliktfulla charedi-samhället som omfattar undergrupper som ibland är mer fientliga mot varandra än mot sekulära sionister. Artikeln är från 1990, och den utvecklingen har sedan dess bara blivit tydligare.

Han går tillbaka till grundandet av Agudat Israel i Katowice år 1912. Till deltagarna hörde representanter för den litauiska jeshivatraditionen (mitnagdim), chassidiska hov i Polen och Ungern (speciellt chassiderna i Ger) samt tyska nyortodoxa. Den sista gruppen hade tagit initiativet och utövade ett dominerande inflytande fram till andra världskrigets utbrott. Genom sin moderna livsstil och sin utbildning skilde de sig totalt från de östeuropeiska judar som identifierade sig med Agudat Israel. Både chassidernas ledare och de litauiska toralärda motsatte sig helt världslig utbildning och förändringar i traditionerna. Men de insåg också att de inte på egen hand skulle kunna motstå trycket från moderniseringen. Ändå började de unga under mellankrigstiden i växande utsträckning överge den traditionella livsstilen.

Förintelsen innebar ett fysiskt slut på den gamla världen, men den bidrog på sätt och vis också till att ge den ett förlängt liv. Många överlevande såg shtetl-atmosfären i ett romantiskt och nostalgiskt ljus och hyllade minnet av dödade släktingar genom bidrag till jeshivor och andra traditionella religiösa institutioner. Det ledde till ett nätverket av studieinstitutioner blev större än det någonsin varit.

Kollel blev den dominerande ramen för torastudierna. Alla gifta unga män antogs till kolleltill minst 5–10 år. Det förutsatte ett välutvecklat finansieringsnät eftersom dessa mäns hustrur inte alltid ensamma kunde finansiera sina mäns studier och sina med tiden allt flera barns uppehälle. Det finansieringsnätet blev i växande utsträckning knutet till de enskilda religiösa organisationerna, i chassidernas fall de ursprungligen geografiskt baserade rebbehoven. Tidigare kunde man identifiera sig som chassid i allmänhet, numera är det nästan omöjligt att inte vara knuten till någon speciell dynasti.

”De chassidiska grupperna drar den största fördelen av de nuvarande västerländska sociala strukturerna. Från början var de bättre organiserade än andra, med en klar ledning – fokuserad på rebben – och en känsla av enhet och ömsesidiga band till andra gruppmedlemmar. Nästan varje chassidisk sekt strävade till att upprätta sina egna serviceinstitutioner, som med tiden skapar beroende och engagemang”, noterar Friedman. Man kan kanske tillägga att samma stordriftsfördelar gäller som i andra sammanhang, de stora sekterna växer sig ännu starkare, som Satmar och Lubavitj i USA och Ger i Israel.

Maktkampen mellan grupperna skärps också av att varje angrepp av en grupp på en annan uppfattas som en personlig förolämpning riktad mot den religiösa ledaren, rabbin, rebben eller jeshivaledaren.

De toralärdas råd fungerade länge som samlande organ, men maktkampen gjorde det med tiden omöjligt att upprätthålla enigheten. Rabbi Eliezer Menachem Mann Shachdrog sig ur det efter spänningar mellan honom och rebbe Alter. Shach, som representerar den litauiska toravärlden, rekommenderade sina anhängare att i stället för på Agudat Israel rösta på Shaspartiet, som främst representerar sefardiska ultraortodoxa.

Trots att chassiderna är splittrade i den israeliska politiken har de tidvis kunnat spela en betydelsefull roll genom sin vågmästarställning. Liksom fundamentalistiska grupper inom andra religioner har de vanligen spelat en extremt konservativ roll, vilket är naturligt eftersom de vill driva tillbaka tiden så långt det går och skärpa respekten för budorden i respektiva heliga skrift.