Förhandlingar har nu inletts om Turkiet ska ansluta sig till EU. Eller om EU ska ansluta sig till Turkiet. Den turkiska självkänslan är det inget fel på.

Endel turkar anser att redan EEC år 1963, när ett associationsavtal ingicks med Turkiet, indirekt lovade att landet med tiden skulle bli medlem i organisationen. Många ser senare tiders tveksamhet som en förolämpning. Och om förhandlingarna inte leder till önskat resultat är förlusten snarare på EU:s sida än på Turkiets, hävdar vissa turkar.
En förklaring till det starka turkiska självmedvetandet ges av journalisten Tom Kankkonen i den färska boken Turkki – Eurooppaa ja Aasia. Han går tillbaka till den turkiska republikens första tid på 1920-talet. Det länge så mäktiga osmanska riket hade slutat sina dagar i nederlag och kaos. Nu byggdes under Mustafa Kemals, senare Atatürks, ledning en nationalstat upp på en helt annan bas. I stället för det osmanska multinationella imperiet, där ”turkarna” var ett negativt begrepp som hänvisade till föga civiliserade bönder och lantarbetare i Anatolien, skapades en stat där turkarna utgjorde den enda ”riktiga” nationen, där en nyskapad turkiska var det enda språket och där islam ersatts av sekularisering som statsreligion. Mycket av det gamla förbjöds, nya dygder infördes.

Också en ny historia skapades. År 1932 höll Historiska sällskapet i Turkiet en session i Ankara där man godkände den nya turkiska historieuppfattningen. Enligt den hade de turkiska stammarna som bodde i Centralasien tvingats av torka och hungersnöd att flytta bort och sökt sig till olika delar av världen där de grundat nästan alla centrala civilisationer.
Enligt denna historieuppfattning hade Anatolien varit turkiskt i eviga tider och de gamla civilisationerna där hade alla ett samband med det turkiska. Islam och osmanerna var mindre viktiga.
Denna historiesyn kompletterades med en ny språkteori. Turkiet övergick till det latinska alfabetet år 1928 och därefter började man rensa ut språket från de arabiska och persiska och lån som utgjort en central del av ordförrådet. Ersättande ord sökte man fram i lokala dialekter och de turkisktbesläktade språken i Centralasien. Resultatet blev ett nytt språk som bara få förstod. Efter en tid var man tvungen att ta tillbaka en del av låneorden. I stället utvecklade man en teori om ”solspråket”, enligt vilken det turkiska språket var källan till världens alla språk. Den österrikiske forskaren Hermann F. Kvergic utvecklade denna teori och man tror att Atatürk själv bidrog till att utveckla den enligt turkiska behov. Teorin godkändes av Föreningen för forskning kring turkiska språket år 1936 som förklarade att ”på samma sätt som den turkiska kulturen är källan till den moderna civilisationen finner man i alla civiliserade språk i Europa, Afrika och t.o.m. Amerika tecken på dessa s!
pråks turkiska rötter”.
Speciellt starka band fann Kvergic mellan de turkiska och fennougriska språken. Redan på 20-talet hade en översättning av ryssen Grigorij Petrovs bok om Finland, ”de vita näckrosornas land” skapat en märkvärdigt romantisk bild av vårt land, som fortfarande präglar äldre turkars (och bulgarers) uppfattningar om oss. Boken var rekommenderad läsning i skolorna.
Det är alltså inte bara kurderna som fått veta att de egentligen är turkar, närmare bestämt bergsturkar, men de har fått lida mest av att deras eget språk inte accepterats.

…eller kurd

Mustafa Kemals slagord ”ne mutlu türküm diyene”, lycklig den som kan kalla sig turk, antyder att alla kunde accepteras som turkar om de betedde sig som sådana. Denna paroll har sedan 20-talet ingått i skolbarnens dagliga ed. På 30-talet började man dock skärpa synen på vem som var turk bl.a. genom mätningar av skallformer.
Författaren Ahmet Altan berättar för Kankkonen om det alster som innebar slut på hans karriär som kolumnist i tidningen Milliyet i mitten av 50-talet. I kolumnen funderade han på hur det hade gått om Mustafa Kemal varit kurd och fått namnet Atakürd, alla kurders far. ”Då hade alla medborgare i republiken Kurdia varit kurder. På olika håll i Istanbul, Ankara och Izmir hade man sett plakat med texten ’Lycklig den som kan kalla sig kurd’. I Kurdia hade det inte funnits turkar, alla de som trodde sig vara turkar skulle ha kallats kustkurder.”  De som inte accepterat detta hade det gått illa för. ”Razzior skulle göras i våra hem, våra hus skulle brännas för att man påstod att vi stött separatistiska turkterrorister. Vi skulle drivas från våra hem utan att vi ens fick ta med oss våra saker och sedan skulle vi fördrivas till Diyarbakir och Hakkari.” Detta gick naturligvis ínte hem på högsta ort, redaktionsledningen satte stopp för fortsatta fantasier och Altan fick ett villkorligt fä!
ngelsestraff.
En av förtjänsterna i Kankkonens bok är att han ger en bakgrund till den starka turkiska nationalism som man känner av ännu i dag. Han behandlar också utförligt kurdernas situation. Däremot känns avsnittet om religionens roll ytligt. Kankkonen är nyhetsjournalist, han kan turkiska och har bott i landet under långa perioder. Därför har han en klar uppfattning om vad som har hänt, åtminstone på ytan. Nyhetsjournalistikens villkor är ändå sådana att det inte alltid blir tid eller anledning att försöka utforska varför något har hänt, vad som skett under ytan under en längre tid. Ett lite mer sociologiskt grepp hade varit välkommet.
Därför blir det inte särskilt klart för läsaren hur det gått så att Atatürks sekulariserade Turkiet nu har en islamisk regering. Det är som om religionshistorien skulle ha börjat kring 1996. Sufibrödraskapen, som Nakshibendi, nämns inte alls. Däremot plockas siffror fram som visar att turkarnas islam är föga fundamentalistisk, och det är viktigt. Men som abortfrågan blivit en symbolsak för kristna i USA har huvudduken blivit det för muslimer i Turkiet. Efter Europadomstolens utslag om att förbud mot huvudduken i offentliga byggnader, som universiteten, är en sak som Turkiet självt bestämmer om har det förutspått att Erdogan ännu kommer att tvingas välja mellan EU och huvudduken och den möjligheten påpekar också Kankkonen.

Tom Kankkonen: Turkki – Eurooppaa ja Aasiaa, Kleio-serien, Edita 2005, 260 s.