På Bettina S häromveckan fick jag lära mig att höstens gourmettrend är någotslags läckerbitar som exploderar, eller något ditåt, i munnen på en om man stoppar dit dem. Sådana finns naturligtvis inte på kvarterssyltans meny, utan på lyxiga krogars. Ibland sammanfaller de här kategorierna. Här har vi ett exempel på att vår tid som bondefolk är över. Internationella trender hittar också hit.

Eller internationella och internationella förresten. Vi talar nu om länder med både ett överflöd på mat och dessutom en klass förmögen nog för att betala för sig.

Filosofen Simone Weil beskriver en liten bistro där man serverar måltider för några pence som drypande av poetiskhet. En dylik bistro är enligt Weil en tillflyktsort från hunger, kyla och utmattning. Det här saknar restauranger i allmänhet; ingenting i dem får en att komma på tanken att mänskor kan hungra.

Weil har naturligtvis rätt. Det som står på restaurangernas menyer har inget med hunger att göra, och en stearinljuslåga kommer aldrig att värma en frusen själ eftersom de fattiga och olyckliga inte har något att hämta ens på medelfina ställen; de brukar förstöra stämningen på ett beklagligt och påminnande sätt.

Istället för hunger kan man lyfta fram stämning och upplevelse då man diskuterar matkulturen i vårt samhälle. Maten skall läggas upp på ett aptitretande och estetiskt sätt. Inredningen skall vara tilltalande, lite beroende på vilken stil man försöker imitera. Dagens jäktade mänska behöver uppenbarligen omgivningar som ger en stunds avbrott från vardagens bekymmer. Detta trots att inga bekymmer, mig veterligen, löser upp sig bara för att man låter förrätten smälla i käften, för att huvudrätten är fiskar som är sällsynta och kan fångas endast långt härifrån.

Hungern är lika frånvarande i tv-kockarnas shower. Läckerbitar av alla världens slag tillreds hurtigt och effektivt. Hemma i sofforna läggs dessa köksmästarens knep bakom örat så att man har något att visa upp då det blir dags att ställa till med middag. Så finns ju också de som har matlagning som hobby, något som är fullständigt perverst. Jag undrar hur det skulle låta om man åkte iväg till svältområdena i tredje världen och berättade för de hungrande där om hur man förvaltar fritiden. ”Jag lagar bouillabaisse av många fiskar och skaldjur.” Bara ett totalt överflöd tillåter sådana hobbys. En liknande perversion är att bygga och ha sig på fritiden. Vi har för lite att göra och för mycket utrymme och pengar, men det är en annan historia.

Hursomhelst är det mesta av vårt ätande alienerat från det faktum att folk behöver mat för att överleva. Vi påminns om att överflödet är ojämnt fördelat, om att folk här hemma också hungrar, bara genom att konstatera att billiga matställen och matbarer fått packa sig iväg från stadskärnorna. Allt obehagligt, folkligt och proletärt skall bort verkar det som. I staden skall man shoppa och roa sig.

Billigt kommer man undan främst i förorten. Sist då vår familj besökte den lokala pizzerian beställde vi mjölk åt pojken. Bagaren såg skeptisk ut, sa att han måste kolla, hällde upp ett glas, tog några snabba klunkar, grimaserade först, hostade sen så att en del av mjölken landade på nytt i glaset, sen meddelade han att mjölken nog var okej. Här har vi ett exempel på en mera ursprunglig förståelse för sambandet mellan mat och mänska; skämd mat går inte ihop med mänskans behov och hälsa. Själv hade jag, förstörd av förväntningar på trivsel och stämning, ändå redan ändrat beställningen och pekade på en vichy. Men så förstörd är jag inte att jag skulle ha tvingat mina kära att äta någon annanstans än i den där gamla övergivna
80-talsbanken.