Ett svårlagt identitetspussel

”Varifrån kommer vi?” frågar flickan och senare kvinnan Rose upprepade gånger i pjäsen som bär hennes namn. Men det enda svar som fadern Arthur är beredd att bjuda på är ett lakoniskt konstaterande om att Rose föddes på universitetssjukhuset i England. Det är allt. Och det är sannerligen inte tillräckligt för henne.

Den engelska dramatikern Hywel Johns pjäs Rose som spelas på Svenska Teaterns Amosscen laborerar med stora frågor om identitet, rötter och ursprung, och om vad som händer barnen när föräldragenerationen gör sitt yttersta för att utplåna alla spår av sitt förflutna. Pjäsen börjar nära slutet, när Arthur ligger på sjukhus och varken kan tala eller röra sig. In stormar en milt sagt förbannad Rose och det står genast klart att hon har en komplicerad relation till sin far. Här är det uppenbart meningen att publiken ska fastna på nyfikenhetskroken och undra vad all hennes ilska bottnar i.

Strukturen i pjäsen tillåter kronologiska hopp bakåt i tiden, till episoder som utspelas när Rose är barn och tonåring, och man får ge sig till tåls för att småningom få ett grepp om handlingen, bit för bit. Kombinationen av det episodartade formatet och scenernas intensitet ger ett närmast filmiskt intryck och den uppspjälkade kronologin fungerar smidigt och känns innovativ.

Vilja passa in

Men det som framför allt håller mitt intresse fångat under pjäsen är kombinationen av kompetent regi och riktigt starka skådespelarprestationer. Svenska Michaela Granit, som både varit verksam internationellt och vid flera av Sveriges stora teatrar, har gjort ett gediget regiarbete och på scenen ger Dick Idman och Cecilia Paul verkligen järnet i sina roller. Ömsom smyger de på tå runt varandra, ömsom tappar de behärskningen och aldrig sviktar deras närvaro på scenen.

Idmans Arthur, som egentligen heter någonting annat, är en sorglig figur som efter att han lämnat sitt hemland för England gjort sitt yttersta för att bli en gentleman av klassiskt snitt. Det gäller allt från vältalighet till att kunna citera Shakespeare. Trots Arthurs anglofila läggning och enorma integrationsvilja står det ändå klart att livet inte blivit som han tänkt sig, att han fastnat långt ner i det engelska samhälle som han så innerligt håller av.

Idmans mest imponerande insats är sjukhusscenerna där han kämpar för att få fram ljud, medan Cecilia Paul klarar av att växla från försiktig åttaåring till tonåring med attityd och till en vuxen Rose. För Rose blir de obesvarade frågorna om identitet, etnicitet och om hennes mor allt svårare att förhålla sig till. Moskébesök och slöjan, hijab, får bli identitetsmarkörer i hennes ovissa letande efter sitt ursprung.

Medan pjäsens handling är förlagd i en engelsk kontext ger den vita, avskalade scenografin och det sparsamma bruket av rekvisita ett väldigt anonymt intryck, som vore det en anspelning på Arthurs och Roses rotlösa tillvaro. Rose måste givetvis inte hålla sig till det engelska samhället för att fungera som berättelse. Jag kan tänka mig att en finskvurmande variant av mönsterimmigranten Arthur vore minst lika intressant att få ta del av. Men oberoende av var berättelsen om Arthur och Rose är förlagd så kvarstår dess tragiska kärna. Att negligera sina rötter och att bortse från delar av sin livshistoria ger upphov till långtgående konsekvenser och till trasiga människor.

Anna von Bonsdorff
Foto: Valtteri Kantanen

Rose. Text: Hywel John. Regi: Michaela Granit. Översättning: Hanna Åkerfelt. Scenografi och kostymer: Karin Lind. Musik: Markus Fagerudd. Ljuddesign: Hanna Mikander. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Mask och hår: Pirjo Ristola. Projektioner: Patrik Instedt och Michaela Granit. På scenen: Dick Idman och Cecilia Paul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *