När tiderna är osäkra och vi inte riktigt känner oss bekväma i livet kan vi söka tröst eller åtminstone en gnutta klarhet i tillvaron genom att vända oss till artfränder som anses ha djupare insikter och vidare vyer över vårt trassliga nu. Filosofer brukar vara den grupp av människor som speciellt media tyr sig till när de knivskarpa experterna på trådsmala gebit inte längre ens själva tror på vad de säger.

Vår främsta samtidsfilosof är Björn Wahlroos.

Någon annan slutsats kan man inte dra då media hänger på varje ord han fäller från sina läppar om samhället och människans plats däri.

Om jag skulle våga mig på att sammanfatta kärnan i den store mannens filosofi, är den väl att människan är girig och att girighet är bra och att en girighet frisläppt från samhällets blödhjärtade försök att skydda de svaga kommer alla till godo.

Bara en grej går åt skogen i hans resonemang. Allt. Han har ingen koll på människan som art. Han förstår inte vad som krävs för att kunna leva i ett socialt sammanhang – vare sig det är frågan om råttor, hundar, kajor eller oss, primatsläktets självkorade majestät.

Med sin bakgrund är det helt förståeligt att Wahlroos inte har ett hum om dessa biologins och beteendevetenskapens grundlagar, och då vi ju också i pressen får läsa Johanna Tukiainens tankar om hur man bygger fungerande parrelationer, så reflekterar väl Helsingin Sanomats agerande i saken endast utvecklingen inom media i stort.

Men man måste ändå fråga sig hur i all sina dar han kan leva så avskärmad från verkligheten, att han inte kan se vad trettio år av girighetens politik har gjort åt dem som inte får sina rikedomar på bekostnad av andra människors produktiva arbete? De, som själv måste arbeta på riktigt och inte bara strategipalavera, lobba, smörja, slicka, baktala, representera och allmänt bära sig snofsigt åt.

Om han inte är en genialisk enmansparodi på en machiavellisk psykopat, skulle man tro att han måste vara ett ovetande naturbarn som just blinkande släpats ut i verklighetens starka sken och ännu inte hunnit förstå var han är och varför.

Det sistnämnda är inte möjligt; Wahlroos har redan i decennier bevisligen huserat i offentligheten. Det förstnämnda kan inte uteslutas, men ett tredje alternativ ter sig troligast: där han rör sig, kristalliseras girigheten. Han bara projicerar sin egen umgängeskrets egenskaper på vanliga människor. Men vi är inte som de.

Forskning visar nämligen att psykopati är tio gånger vanligare bland folk i finansvärlden än bland andra mänskor.

Forskning visar också att rika är mer beredda att ljuga för egen vinning och råffa åt sig av andras egendom än vad de fattigare är.

Att han och hans gelikar blir ännu rikare om välfärden raseras är självklart. Men i gengäld måste de börja omge sig med ännu högre murar och skydda sig och sina närmaste ännu noggrannare mot attacker från förbittrade opportunister.

För även om vi alla är kapabla till altruism och social välvilja, är vi också kapabla till motsatsen. Det som avgör hur vi beter oss är samhällets strukturer. Om signalen är att hänsynslös girighet är det som gäller, kommer hänsynslös girighet att bli gällande.

Det finns exakt ett alternativ till demokrati (majoritetens tyranni enligt Wahlroos) och det är plutokrati. Där härskar girigheten. Ett är säkert: där skulle inte ens Wahlroos trivas.

Nej, ska HS ge sidvis med plats åt en rik vis gubbe, gör man bättre i att välja mammonmannen Harry Harkimo. Han sammanfattar sin avsevärt mer upplysta filosofi såhär: Ahneella on paskainen loppu (ungefär: Den girige får ett skitigt slut).

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.