Jag tror att många känner att det är något som är på tok med den nyliberala kapitalismen.
Det sa nationalekonomen Jan Otto Andersson då jag intervjuade honom för Ny Tids temanummer om alternativ till kapitalismen. Här någonstans tror jag att vi måste börja.
De flesta av oss, hur mycket anhängare vi än är av fri marknadsekonomi, måste ha åtminstone en liten naggande känsla av att något är sönder i ett samhälle som är mer effektivt än någonsin, bättre än någonsin på att utvinna resurser, återanvända material och använda de rikedomar som moder jord har att erbjuda på de mest kreativa sätt, men som ändå inte förmår att verkställa den mest grundläggande av mänskliga instinkter: att ta hand om varandra.
Trots alla sina goda sidor har ändå kapitalismen också gett upphov till ofantlig misär.
Mycket gott har hänt under kapitalismens tidevarv – höjda levnadsstandarder, framväxandet av en medelklass med frihet att förverkliga sig själv, att leva ett liv som inte bara handlar om att krafsa ihop mat för dagen. Strävan till egen vinning är en av människans starkaste drivkrafter. Därför fungerade till exempel inte Sovjetkommunismen, skriver Ulf Modin i detta nummer av Ny Tid, den tog inte i beaktande egennyttan.
Trots alla sina goda sidor har ändå kapitalismen också gett upphov till ofantlig misär, och i sin mest tillspetsade form, den vi har idag, skapat ett samhälle som är i god fart med att äta upp sig självt. Kapitalismen förutsätter tillväxt och expansion, eftersom dess raison d’etre är att skapa vinst. Så länge naturresurserna på jorden sågs som outsinliga, gick det att trampa på i ullstrumporna. Nu börjar de ändå ta slut, vilket leder till att kapitalismen gör gott i att se sig i spegeln.
Vi behöver en omställning. För klimatets och miljöns skull. För den nya arbetsmarknadens skull, för automatiseringens skull. För att vi ska minnas att då vi tar hand om varandra, tar vi också hand om oss själva, i rent kapitalistisk anda. Som Modin skriver: ”Solidariteten inom den gamla industriarbetarklassen betydde inte att man måste älska sin nästa, utan var en positiv yttring av egennyttan”.
I stället för att dra fram kommunistkortet då någon föreslår en reform av vårt sätt att leva och organisera samhället, borde vi börja någonstans vid Anderssons replik. Något är på tok. Hur kunde vi göra det bättre? Det finns redan många förslag, vissa gamla och beprövade, andra som ännu är i utvecklingsstadiet. Inga av dem kan tillämpas rakt av eller genom ett trollslag ersätta den nyliberala kapitalismen. Men vi kan arbeta för en bättre värld om vi alla, kapitalister som socialister, samarbetar för att åtgärda felen i de existerande strukturerna. Det här numret av Ny Tid kan förhoppningsvis ge lite vägkost eller väcka nya tankar. Kan vi, som Aurora Ahlroos-Lilius skriver i sin artikel om gåvoekonomi, hitta gemensamma lösningar som skulle sätta människan framför kapitalet?
