År 1956 var Polen mycket nära öppet krig. I juni slog armén och säkerhetspolisen blodigt ned strejker och protester i Poznan. Åtminstone 74 personer dödades. Polen kokade. I oktober var en konfrontation med Sovjetunionen mycket nära. Wladyslaw Gomulkas återkomst till makten förhindrade att händelserna i Ungern upprepades i Polen. Många polacker jag talat med har sagt att man hoppades att Gomulka skulle bli något slags polsk motsvarighet till Tito. Gomulkas ”liberalism” visade sig dock snabbt vara en illusion och samhälls- och kulturlivet kontrollerades i början av 60-talet på nytt strikt av partiet. År 1964 träffade den första synliga manifestationen inom intelligentsian mot Polens förenade arbetarpartis (PZPR) politik. 34 framträdande företrädare för kulturlivet undertecknade en protest mot det officiella Polens kulturpolitik.
Antisovjetiska förfäder
I januari 1968 förbjöd Polens regering en uppsättning på nationalteatern i Warszawa av Adam Mickiewicz’ pjäs Dziady (Förfädernas kväll) som betecknades som antisovjetisk. Studenterna protesterade mot beslutet. Studentmanifestationerna utvecklades i mars till allvarliga oroligheter och polska regeringen lade skulden för dem på judarna. En stor del av landets judar mer eller mindre tvingades lämna landet.
I december 1970 utbröt i hamnstäderna Gdansk och Szczecin strejker som blodigt slogs ned av armé och säkerhetsstyrkor. Tiotals arbetare dödades. Gomulka fick stiga åt sidan och Edward Gierek kom till makten. Arbetarprotesterna och strejkerna fortsatte dock fram till februari 1971. Gierek tog upp stora lån i väst och gjorde det lättare för polackerna att resa utomlands.
I mitten av 70-talet försämrades landets ekonomi på nytt. 1976 demonstrerade arbetare mot av regeringen planerade prisförhöjningar i Radom och Ursus. Regeringen slog ned protesterna med våld. I slutet av samma år bildades Arbetarnas självförsvarskommitté KOR (Komitet Obrony Robotnikow). Till de stiftande medlemmarna hörde bl.a. Jacek Kuron och Adam Michnik.
Påven och Solidaritet
Den 6 oktober 1978 inträffade något som fick stor betydelse för Polens senare utveckling: Ärkebiskopen i Kraków Karol Wojtyla valdes till påve.
Att Johannes Paulus II är polack har haft och har fortfarande en enorm betydelse för polackernas nationella självkänsla. När Solidaritetsrörelsen föddes 1980 berodde det inte bara på det försämrade ekonomiska läget och KORs uppkomst utan också på valet av Wojtyla till påve. När general Wojciech Jaruzelski utlyste krigstillstånd i Polen natten till den 13 december 1981 blev kyrkan på nytt en instans som erbjöd åtminstone en del av oppositionen en fristad. Påven Johannes Paulus II försökte dock inte på något sätt aktivt tillspetsa den politiska situationen i Polen under och efter krigstillståndet. Också den polska ledningen försökte upprätthålla fungerande relationer till kyrkan. Under sitt andra besök i Polen i juni 1983 träffade påven general Jaruzelski två gånger och Lech Walesa en gång.
Fast kyrkan erbjöd ett slags asyl åt många medlemmar av den politiska oppositionen strävade den inte medvetet till att störta den kommunistiska regimen i Polen under 80-talet. Det framgick t.ex. i kyrkans reaktion på mordet på fader Jerzy Popieluszko i oktober 1984, som utfördes av tre officerer i statliga säkerhetspolisen. Kyrkan utnyttjade inte dådet för att skapa någon ”revolutionär” atmosfär, snarare tvärtom. Mellan polska regeringen och kyrkan rådde under 80-talet en ”terrorbalans”, någon kunde t.o.m. tala om fredlig samexistens.
Utbredd apati
Stödet för den legendariska Solidaritetsrörelsen minskade så småningom efter utlysningen av krigstillstånd och mordet på Popieluszko var kanske den enda händelsen under 80-talet som kunde ha mobiliserat folkmassorna, om man så önskat. Också om Solidaritetsrörelsen aldrig dog hade den inte under strejkerna 1988 samma styrka som 1980-81.
Den politiska apatin var mycket utbredd i Polen i slutet av 80-talet. Man kan nästan säga att bara journalister insatta i internationell politik och politiska aktivister trodde att förändringar var möjliga, s.k. vanliga mänskor trodde inte längre det.
Polens ledande kommunister insåg däremot nog att förändringens tid nalkades, därför såg de det som klokare att dela med sig av makten än att avstå från den. Fast det inte 1988-89 fanns nämnvärda revolutionära stämningar bland folket och Solidaritet inte hade den ställningen att organisationen hade kunnat diktera några villkor för Jaruzelski och de andra kommunistledarna gick de i alla fall med på en kompromiss. Varför? Polens ledning insåg att situationen i Sovjetunionen förändrats radikalt.
Den himmelska friden
Det är för övrigt en ödets ironi att just samma dag som man i Polen ordnade delvis fria val, den 4.6.1989, krossades studenternas manifestation för demokrati på den Himmelska fridens torg i Peking.
I det delvis demokratiska valet 1989 deltog bara 62 procent av de röstberättigade. Senare har polackernas röstningsaktivitet varit ännu lägre. I juli 1989 valdes Jaruzelski dock i parlamentet till president med en rösts majoritet. Varför? Uppgifter från olika källor har gett en klar bild av att polska kyrkan stödde valet av Jaruzelski till president, trots att oppositionen skulle ha kunnat förhindra valet av honom. Bara få av de dåvarande medlemmarna av oppositionen kunde se att den sovjetiska övermakten höll på att smulas sönder. I Polen insåg man det på allvar först när Berlinmuren öppnats den 9.11.1989. Jaruzelski fick ändå fortsätta som president till slutet av 1990, då man anordnade ett demokratiskt presidentval där Lech Walesa segrade.
I det första helt fria parlamentsvalet 1991 förlorade exkommunisterna, som då bytt namn. Den forna oppositionen hade dock redan då splittrats i många läger som bekämpade varandra, vilket hjälpte exkommunisterna tillbaka till makten först i det förtida parlamentsvalet 1993 och sedan i presidentvalet 1995, då den forne kommunistiske ungdomsministern Aleksander Kwasniewski valdes till polsk president.
Som president har Kwasniewski konsekvent närmat Polen till de västliga strukturerna. Centrala frågor i hans och hela EUs utrikespolitik har varit medlemskap i NATO och EU, och det förstnämnda har redan förverkligats. När jag talade med Kwasniewski 1995 trodde han att Polen skulle kunna bli medlem av EU redan år 2000. Då hade förbundskansler Helmut Kohl i ett tal i polska parlamentet låtit förstå att Polen mycket väl kunde vara medlem av unionen redan vid millenieskiftet. Han fick stående applåder.
Nato utan förbehåll
Polen anslöt sig, liksom Tjeckien, till Nato utan nämnvärd diskussion, delvis säkert för den skull att största delen av polackerna såg det som självklart att landets plats var i Atlantpakten. Tjeckerna har förhållit sig betydligt mera reserverat till medlemskapet i Nato och om de skulle fatta beslutet nu är utgången inte säker. Orsaken till att också exkommunisterna i Polen var för en anslutning till den västliga militäralliansen var framför allt händelserna under och efter andra världskriget, även om den tidigare historien och den nationella mentaliteten också spelat in. I Polen var de flesta också under den kommunistiska tiden medvetna om att Sovjetunionen den 17.9.1939 slog en dolk i ryggen på Polen, som i underläge kämpade mot Tyskland. Man mindes också massavrättningen av polska officerare i Katynskogen 1940. Inte heller glömde man bort att de sovjetiska trupperna 1944 stannade på andra sidan av Weichsel och utan att ingripa följde med hur tyskarna slog ned upproret i Warszawa.
Allt detta bidrog till att den ”folkdemokrati” som upprättades efter andra världskriget aldrig riktigt rotfäste sig i Polen.
Fyrtio år av sovjetlett styre ledde till att det under 80-talet var svårt att hitta några övertygade kommunister i Polen.
Som medlem av Nato har Polen varit mycket mera lojalt mot alliansens Jugoslavienpolitik än Tjeckien, där man inom både regeringens och oppositionens led framfört kritik mot bombningarna. Den förre premiärministern och nuvarande talmannen Václav Klaus har t.ex. sagt att de mänskliga lidandena i Jugoslavien mångdubblats sedan bombningarna inleddes och han anser att Nato bär en del av ansvaret för massdeporteringarna av albaner från Kosovo. Nuvarande premiärministern Milos Zeman har betonat att Tjeckien bör försöka medverka till en förhandlingslösning i den allt allvarligare krisen. Av de ledande politikerna är det bara president Václav Havel som helhjärtat stött bombningarna.
NATOs trovärdighet
För vanliga tjecker har kriget mot Slobodan Milosevic kommit som en chock. De nya medlemsländerna hann höra till Nato bara en dryg vecka innan bombningarna inleddes.
I Polen är stämningen en annan. Det officiella Polen proklamerar att landet nu är i bättre beskydd än någonsin tidigare under detta sekel. Detta uttalande gjorde utrikesminister Bronislaw Geremek i ett tal om huvudlinjerna i Polens utrikespolitik i landets parlament den 8.4. Enligt Geremek är den polska regeringens främsta utrikespolitiska målsättning nu när medlemskapet i Nato är ett faktum att föra in Polen i EU. Den nuvarande högerregeringen har alltså samma utrikespolitiska kurs som den föregående vänsterregeringen. Också president Kwasniewski har gett Natos aktioner sitt fulla stöd. Inom den polska ledningen råder alltså en nästan fullständig consensus om utrikespolitiken.
Men bland polackerna i gemen minskar nog situationen i Jugoslavien glädjen av att vara med i Nato. Om alliansen lider nederlag i Kosovo minskar det alliansens trovärdighet i de nya medlemsländerna. I konflikten i Jugoslavien är det alltså också fråga om dess rykte i de nya medlemsländerna som en trygghetsskapande organisation. Dessutom räknar polacker, tjecker och ungrare redan hur mycket bombningarna kostat inte bara i mänskoliv utan också i pengar och hur stor del av räkningen som med tiden faller på skattebetalarna i de nya medlemsländerna.
Martti Puukko
