Läser i en av kvällstidningarna en artikel om långtidsarbetslösa som inte erbjuds arbete av arbetsförmedlingen trots att det skulle finnas lediga arbetsplatser, eftersom platserna inte motsvarar de arbetslösas utbildning. Journalisten kan inte riktigt bestämma sig för vem han hyser mer agg mot: arbetsförmedlingens tjänstemän som väljer att ”ha folk hängande i registret” istället för att utnyttja sin lagenliga möjlighet att tvinga dem i arbete, eller ingenjörerna och sjuksköterskorna som inte på eget intiativ omedelbart kastar sig över första bästa städjobb.

Artikeln frammanar en enkel bild som vi alla kan förstå. Det finns vissa som hederligt knogar på och vill betala för sig (journalisten ser sig uppenbarligen som en talesman för denna grupp), medan andra ligger och latar sig och vill att andra skall betala för dem (journalisten talar om ”arbetsovilliga” och ”livsstilsarbetslöshet”). Budskapet är att systemet är så inrättat att latmaskarna uppmuntras att leva på de flitigas bekostnad.

Att det är orättvist att vissa kan leva som parasiter på andra är självklart. Vad i samhället man rätteligen kan beskriva med den här bilden är en helt annan fråga. Vad vår journalist än vill ge sken av, är det vädigt få arbetslösa som frivilligt väljer att bli eller fortsätter vara arbetslösa och få inkomst utan att arbeta. Däremot finns det en grupp som det för tillfället går väldigt bra för, som väcker gillande och i vissa fall beundran hos många (säkert också hos vår journalist), men som liksom de arbetslösa inte lever av eget utan av andras arbete. Aktieägarna.

Det är de anställda i företaget, från VD:n till städerskan, som arbetar. Aktieägaren har, genom att köpa en bit papper, förvärvat sig rätten att ta provision på frukterna av deras arbete. Han behöver inte ha någonting med företagets verksamhet att göra, han vet kanske inte ens vad företaget sysslar med. Allt han behöver bekymra sig om är att han har rätt att lyfta dividend, d.v.s. han har ett slags privat beskattningsrätt över företaget.

För all slags inkomst av kapitalägande gäller att det inte är inkomst av arbete. Skogsägaren som säljer träd till sågen, fastighetsägaren som kasserar in pengar av hyresgästen, eller de som mot ränta deponerar sina pengar på banken får inte ersättning för något arbete. De får inkomst av att äga, inte av att arbeta, d.v.s. de tar direkt eller indirekt provision på andras arbete. Jag säger inte att detta är fel, jag noterar bara att det är så det är. Och så undrar jag vad de som tar moralisk anstöt av att folk lyfter arbetslöshetsersättning eller socialbidrag utan att arbeta för det anser om dessa parasiter?

Man säger förstås att aktieägaren bara får en skälig ersättning för att han stött företagets verksamhet genom att investera pengar i det. Det är såtillvida missvisande att börshandeln med aktier, som ju är det man förtjänar (och förlorar) de stora pengarna på, omsätter redan emitterade aktier vilkas vidare öden inte direkt påverkar företagen de är aktier i. När du köper en ny Nokia-telefon förtjänar Nokia på det, men när du sedan säljer din begagnade telefon till någon annan får Nokia inga pengar för det. Det samma gäller en Nokia-aktie. Det är klart att en god kommers med dess aktier indirekt är viktig för företaget, bl a för att det gör det lättare att sälja nya aktier i kommande emissioner och därmed få pengar för att utvidga verksamheten.

Och mer allmänt kan man förstås argumentera för den indirekta samhällsekonomiska nyttan av aktieägande, och hävda att systemet på det hela taget fungerar bra (allt hänger förstås på vad man menar med ”bra”). Men hur man än vänder sig så kvarstår faktum att aktiedividender inte är inkomst av eget, utan av andras arbete. Att investera är inte att arbeta, också om det kan vara någons arbete att investera andras pengar. ”Han är alldeles slutkörd, han har investerat hela dagen”, kan man säga om mäklaren, inte om den vars pengar han placerat.

Man måste ha pengar före man kan placera dem, och pengar kan man som känt komma över på sätt som ingenting har med arbete eller personlig förtjänst att göra, t.ex. genom att ärva dem. Det är en orsak till att det inte är helt lätt att förstå varför det att man råkar ha pengar skall berättiga till att man utan att lyfta en fena kan få mer.

Men också om en människa själv genom hederligt arbete förtjänat ihop de pengar hon placerar kan man undra över berättigandet. Det är klart att det vore en orättvisa att ta ifrån någon det hon själv arbetat ihop. Men det är inte alls klart varför det att hon lyckats få ihop en viss egendom på eget arbete skall ge henne rätten att sedan (genom att placera det hon fått ihop) bli rik på andras arbete. Det är ingen ursäkt för rånaren att han köpt pistolen för hederligt ihoptjänade pengar.

Två slags parasiter, alltså, de arbetslösa och aktieägarna (ibland hör samma människa till båda grupperna samtidigt, oftast inte). Båda lever av andras arbete, inte sitt eget. Vi betalar alla, som skattebetalare och anställda, för stödet till de arbetslösa, men vi betalar också för aktieägarnas dividender – som anställda i form av lägre löner, och/eller som konsumenter i form av högre priser.

Om man uppskattar aktieägare förstår jag inte hur man kan se ner på de arbetslösa. Särskilt som de senare i regel lever på andra av tvång, de förra av fritt val. Vill man nödvändigt driva moralisk klappjakt på parasiter så hittar man de verkligt feta exemplaren inte vid socialluckan utan på börsen. Oroar man sig på allvar över att samhället är fullt av ”flitfällor” som gör att det ”inte lönar sig att arbeta”, så skall man sluta plottra med bidragen och ta sig an den mest geniala ”flitfällan” som någonsin konstruerats. Aktien.