Har ni någonsin funderat på följande paradox: det sägs att Cipranil (en depressionmedicin som ges särskilt åt äldre mänskor) redan har passerat Burana som det populäraste läkemedlet i Finland, men mig veterligen finns det ingen som öppet skulle ha berättat att han eller hon äter Cipranil eller motsvarande ”lyckopiller”, som de kallas av motståndarna? Det finns människor – Neil Hardwick, Tellervo Koivisto – som beskrivit hur deprimerade de har varit och i förbifarten nämner att de varit tvungna att börja äta piller, men just inget mer. Däremot finns det en mängd allmänna skräckbeskrivningar av pillermotståndare typ Claes Andersson och Thomas Rosenberg där prozac (jag använder det här namnet eftersom Prozac inte säljs under det namnet i Finland och det har blivit generiskt som vespa eller heteka) anses vara en euforibringande medicin som gör människan glad och nöjd och dum, samt villig att arbeta hur mycket som helst för sin arbetsgivare. Det som mest förvånar mig är att Claes Andersson som själv är psykiater och är gift med en annan (praktiserande) psykiater går omkring och sprider sådan okunskap – mot bättre vetande? Ifall han iakttagit ens en prozacanvändare borde han veta att han pratar smörja. Och om han aldrig sett en patient som använder Prozac, så är det närapå otroligt. Lite som en professor som aldrig sett en student som använder datorer.
När nu även Thomas Rosenberg – som nämner Anna Rotkirchs ”oerhört nyanserade” diskussion utan att för den skull låta övertyga sig – sällar sig till samma kör här i Ny Tid och då jag antar att det även bland Ny Tids läsare finns en del hemliga prozacätare, känner jag mig nästan förpliktigad att berätta om mina personliga erfarenheter av ”lyckopillren” (fast jag är medveten att det här är ganska tabubelagt och det kan finnas människor som reagerar negativt på en sådan här bekännelse).
Precis som Andersson eller Rosenberg har jag lidit av depression, som tidvis påverkat min arbetsförmåga. Jag har känt mig som en dålig typ som inte har fått till stånd någonting av värde, som inte känner tillfredställelse över saker som jag vet jag borde uppskatta, jag har tänkt på självmord, jag har…
Dessa relativt regelbundet återkommande situationer (vilka delvis följer årstiderna, så att de är som värst på hösten och på våren) påverkade avsevärt mitt och mina närmastes liv. Jag hade läst en hel del om prozac, medan jag inte trodde att någon terapi skulle kunna hjälpa mig (det enda jag kunde tänka mig är kognitiv terapi), för att nu inte tala om att jag inte ville binda mig till något annat regelbundet utöver mina egna mottagningar och föreläsningar och andra fixerade tider. Att hitta rätt terapeut är dessutom inte lätt: det finns inga konsumentundersökningar och jämförande studier så att man kunde veta i förväg vem som passar en. Dessutom är de bra terapeuterna förstås alltid upptagna medan de dåliga måste annonsera… (Marknaden här påminner om husrenoveringar: man använder djungeltelegrafen lika mycket och är lika rädd för att hamna i fel händer.)
Så det är mycket enklare att skaffa sig ett recept och börja äta piller. Jag kan inte förstå varför det är så mycket värre än att regelbundet börja träffa en för dig likgiltig människa…
Effekten var för mig omedelbar och bestående. Det svarta molnet försvann, jag började tänka mera positivt och det blev lättare att få saker gjorda. Att stiga upp på morgonen var inte längre en nästan oöverstiglig ansträngning. Att ta itu med ett större arbete var inte mera en omöjlighet som man kunde undvika med hjälp av all möjlig skenaktivitet från lätt sport till att författa brev till insändarspalterna. Att glädja sig över barnen och hustrun var inte mera något som man måste tvinga sig till, utan det kom naturligt.
Men inte blev jag lycklig för den skull. Inte levde jag i ständig eufori, såsom när jag var förälskad. Min erfarenhet är nog att om solen ständigt skiner och livet är lätt så kan prozacätande samtidigt åstadkomma en viss maniskhet, men inte eufori. Tvärtom, jag blev lätt arg när jag stötte på orättvisa eller lögner, jag reagerade kanske t.o.m. alltför snabbt på problem på arbetet etc. Jag hamnade aningen lättare i gräl med människor än vad jag annars kanske skulle ha gjort. Jag skrev snabbare protester om jag läste om någon dumhet.
Det jag bestämt vill hävda är alltså att Andersson & Rosenberg antingen mot bättre vetande eller av okunskap gör ett gravt fel när de tror att prozac gör människor nöjda och tillfredställda, till lydiga undersåtar som godkänner allt och aldrig protesterar. Om man tänker på depression, så är det ju precis tvärtom. Är man deprimerad så får nästan vad som helst hända utan att man reagerar. Man kan helt enkelt inte reagera, man kan inte fungera på ett meningsfullt sätt. Som sagt gäller detta även arbete. Förstås ligger det något i Thomas’ anmärkning om att arbetslivet ställer omöjliga krav på oss (och inte bara på kvinnorna) som vi kan uppfylla med hjälp av piller, men jag tror nog att det ofta gäller våra egna krav som vi vill kunna uppfylla. Inte blev jag missnöjd med mitt arbete därför att jag tänkte att utbildningsministeriet vill pressa mera ut av mig, snarare tvärtom (fast det givetvis stämmer att utbildningsministeriet vill producera magistrar på löpande band med starkt minskade resurser).
Faktum är att det finns en hel del ivriga systemanhängare och ja-sägare som definitivt inte äter prozac. Skulle Claes Andersson som minister eller rikdsdagsman ha blivit så EU-vänlig och okritisk om han hade använt prozac i stället för att vara deprimerad?
Åtminstone är det klart för mig att jag inte skulle ha reagerat och protesterat om jag inte hade använt prozac. Jag skulle bara ha låtit bli och blivit allt mer deprimerad när jag tänker på de dumheter som även mina egna politiska meningsfränder gör. (Se min recension av Cladons bok på www.valt.helsinki.fi/staff/jproos/andersson.htm, där jag visar att hans grundargument om nödvändigheten av hårda sparåtgärder när han blev minister i Lipponens första regering baserade sig på felaktig information, och om han hade stått på sig, så skulle alla (åldringar, studenter etc.) nu tacka honom. Men det är tyvärr så i politiken att man oftast måste ha fel med majoriteten än rätt ensam för att alls kunna vara med.)
En legitim fråga är förstås samma som gäller alla kemiska preparat: hur är det med oönskade sidoeffekter? Jag vet att det är mycket individuellt, men mina erfarenheter är mycket positiva. Jag reagerar på mina piller väldigt snabbt, inom en vecka, och när jag slutar äta dem, så har jag lite huvudvärk som försvinner ungefär inom en vecka.
Men jag minns fortfarande tydligt första gången jag tog dessa piller: det var precis som om helt nya kopplingar öppnades inom hjärnan, precis som om det skulle ha funnits blockerade rör som eller lite dåliga tändstift som plötsligt började fungera igen (maskinanalogin är en medveten provokation, men faktum är att det kändes så!). Det sa klick och klack, och sen var jag mycket glad och euforisk i kanske en vecka och sen blev det en tillbakagång som varade också en vecka eller så och sen blev det en stabil förbättring med klart positivare livssyn och funktionsförmåga än tidigare.
När jag känner att nu börjar jag bli för flitig, så minskar jag dosen eller slutar helt för en tid… Och börjar igen när de välbekanta tankarna återvänder.
Jag tror gärna att ovanstående beskrivning är anatema för en terapitroende eller pillerhatande människa. Men när man nu har blivit van att äta vitaminpiller regelbundet, att äta hälsomat, att träna regelbundet, d.v.s. att försöka påverka sin kropp och själ, så varför inte göra det med prozac också?
Anna Rotkirch har på basen av denna diskussion utvecklat ett fyrfält med två dimensioner: de som inte tror på piller vs. de som tror och de som inte tror på terapi vs. de som tror. Claes Andersson är här en terapifundamentalist, Thomas Rosenberg är både mot piller och terapi (hur klarade han sig från sina panikattacker? Med viljestyrka i stil med psykokulturmotståndaren Jyri Puhakainens recept?), Anna tror på både terapi och piller och jag godkänner bara piller. Så ni kan fritt välja er egen ruta på basen av denna diskussion.
Till sist kan jag trösta Thomas och Cladon med ännu en sak: man kan t.o.m. bli deprimerad när man äter prozac! Så även det argumentet att ni vill vara deprimerade då och då, att det är en del av er personlighet, faller bort! I själva verket tycker jag själv också att det är ”skönt” att vara deprimerad, att inte göra någonting, att ligga till sängs och läsa böcker eller lyssna på radion, att låta tiden rinna mig ur händerna… Men det är också trevligt att veta att detta inte är någonting som jag bara måste vänta på att det skall gå över
J. P. Roos
