Partnerskapslagen håller på att gå igenom nu och det är ju bra. Snart behöver inte par av samma kön betala orättvist stor arvsskatt, utan har samma rättigheter som heteropar. Jag ska alltså få ingå partnerskap, eller hellre som det heter på finska: officiellt registrera mitt parförhållande (virallistaa parisuhde), vilket låter bättre för det konstiga ordet partnerskap faller bort.*Men jag ska inte få gifta mig. Föreställ er dom nya blanketterna på skattebyrån eller folkpensionsanstalten där du ska kryssa i om du är A ogift, B sambo, C gift eller D har registrerat ditt parförhållande. I vilken ruta kryssar alla heteropar som gått till magistraten? Både C och D? Och vad hindrar dom som inte äger nånting värt att betala/inte betala arvsskatt för men som älskar varandra, och vill att det märks, att kryssa i rutan för gifta?

Eftersom det är kyrkan som inte vill blanda begrepp som äktenskap & homosexualitet, och som alltså inte i kärlekens namn viger två personer av samma kön, borde väl kyrkbröllop vara äktenskap och civila bröllop registrerade parförhållanden. Kalle Hägglund skrev i förra årets sista Ny Tid om rätten att skilja mellan ”homofilers sexuella privatliv och å andra sidan på att gå ut på gatorna och propagera för denna sexuella läggning”.
Han anser alltså att det är den sexuella läggningen man propagerar för, inte sin rätt till jämlik behandling oavsett läggning. De är så de homosexuella oftast ses och beskrivs, som främst just homosexuella. Den nya lagen gör däremot tvärtom och avsexualiserar oss. Plötsligt handlar det om affärsverksamhet, partnerskap, registrering, skattelättnader. Inte om känslor, förhållanden tillgivenhet och kärlek. Men det riktigt dåliga med lagen är att rätten till adoption inte ser ut att rymmas med, varken adoption inom eller utanför parförhållandet.
Så – ett ögonblick! – vad är det riktigt som händer? Vilka är de som förtjänar mest i vårt samhälle och därmed vinner på slopad arvsskatt? Männen. Vilka är låginkomsttagarna, som bor på hyra (ärver en soffa på sin höjd)? Kvinnorna. Och vilka är det som har hand om barnen…
Avsaknaden av inbördes adoption betyder att den andra kvinnan i ett lesbiskt förhållande inte lagligt sett är släkt med barnet. Så länge barnet är omyndigt kan hon fungera som förmyndare, och hon har rätt att fatta praktiska beslut som att öppna bankkonto, vara i kontakt med skolan, hälsovården, socalverket o.s.v. Men det här tar slut när barnet fyller 18. Och ifall den biologiska mamman dör har alltså den sociala mamman ingen rätt till barnet, och inte barnet någon rätt att stanna hos henne. Dessutom kan den helt absurda situationen uppstå att två barn som är födda av var sin mamma, och som vuxit upp tillsammans, inte lagligt sätt är syskon, inte ens släkt. Så det gäller för de lesbiska paren att tänka sig för: om man registrerar sitt förhållande är man samtidigt omyndigförklarad som adoptivförälder.
De flesta lesbiska jag känner, inklusive mig själv, har först levat heterosexuellt och sen, mer eller mindre, valt att leva med en kvinna. Och det är i den här situationen det blir så absurt: Jag är jag men förväntas ha förändrats. Om jag hittar nån att leva med och erkänner det officiellt, ska jag inte få adoptera. Om jag tidigare önskat föda ett barn, ska jag inte längre göra det. Och om jag trots det gör det och lever tillsammans med en annan kvinna, ska varken jag eller barnet kunna känna oss trygga i vetskapen att dom har varandra om nånting händer mig.
Jag har hört en historia. En heterosexuell ensamstående mor dog, och hennes syster ville adoptera hennes barn. Men eftersom systern levde tillsammans med en annan kvinna tilläts hon inte göra det. Den här gången spelar det egentligen ingen roll att det här är en historia jag inte kan få bekräftad, för poängen är att det kan hända. Men i fortsättningen är det så det ska hända. Enligt lagen.

* (Om jag utvidgar min företagsverksamhet behöver jag antagligen en partner, men om jag vill hitta nån att leva med behöver jag nog en fru.)