o Fragment av det postmoderna helvetet
o Kriget i imagologins tidsålder
o Album med anekdoter, berättelser, mytologi, återuppståndelse, vanligt och
vidunderligt vansinne – samt utbudet av känslor och moral på marknaden
– Samlat, redigerat och utgivet av Jens-Martin Eriksen

I en tredelad artikel (6.3) berättade den danske författaren Jens-Martin Eriksen om sina möten med offer för kriget i Bosnien.
I denna essä funderar han på hur denna galenskap var möjlig och varför omvärlden tolererade den så länge.

Ideologin tillhörde Historien, medan imagologins herravälde börjar där Historien slutar.
Milan Kundera

1

Två västliga journalister befann sig i en liten bosnisk stad. På den lokala krogen fick en berusad serbisk krigare, den lokala krigsherren, för sig att det var fråga om två journalister från Japans TV. Han tvingade sina föräldrar, två äldre, uppskrämda mänskor, under pistolhot att göra ett uttalande för Japans TV. Journalisterna upprepade förgäves att de inte var japaner och inte TV-reportrar.
Bilden av de två gamla mänskorna som stammar fram något framför en icke-existerande japansk TV-kamera och deras druckna och galna son är bara ett av oändligt många fragment av det postmoderna helvetet.
Dubravka Ugresic

2

Den brittiske journalisten Anthony Loyd berättar följande: Han befinner sig på en plats i södra Bosnien och i närheten pågår strider mellan kroatiska milisstyrkor och den bosniska armén. Han är där tillsammans med en grupp från armén, det finns ingen klar frontlinje och vid en tidpunkt har man omringat en milisgrupp. Efter en skottväxling väljer de återstående kroaterna att ge sig. Det visar sig vara två unga män på omkring 18 år. De avväpnas och får veta att de inte kommer att skjutas, utan interneras som krigsfångar. Den ena av dem skriver ner sin adress på en papperslapp och ber journalisten att när han kommer till Kroatien berätta för hans föräldrar att det inte skett honom något ödesdigert, men att han internerats som krigsfånge. Journalisten går med på att förmedla beskedet. Men så sker något besynnerligt, när en av de bosniska soldaterna fråntar krigsfången hans stiliga kniv med en fint dekorerad sked börjar han gråta fullkomligt otröstligt. Ingen får veta varför. De har inte lagt hand på honom, inte slagit honom. Så förs de två fångarna bort till ett temporärt fängelse.
Senare samma dag sitter journalisten tillsammans med soldaterna runt ett bål där de grillar kött och dricker och pratar. Soldaten, som tagit hand om den stiliga kriven, ska använda den för att fördela köttet. Då han vrider fram skeden får han syn på något och lägger det i sin handflata. En trofé av något slag, kan man tro. Så sträcker han helt stilla fram handen mot journalisten. I den ligger ett avskuret öra från en ung flicka. Det är ingen som säger något. Så reser sig soldaten tillsammans med en annan och går mot det temporära fängelset där milismännen är inspärrade.
Vid en eller annan tidpunkt måste någonting ha fått den 18-årige milissoldaten att tro att han var en stor krigare. En atavistisk dröm måste ha fått honom att leva ut pojkuniversumets hallucinationer i den verkliga världen, utan några moraliska betänkligheter. I ett sådant fantasmagoriskt universum våldtar och bränner och dödar och plundrar en krigare med sin här. Då leken avbryts av de vuxna och han fråntas sin scoutkniv med den fint graverade skeden börjar han gråta otröstligt som en skolpojke som gått långt, långt över gränsen. Men kanske han ännu inte är helt på det klara med lekens allvar? Då han ger journalisten föräldrarnas adress är det inte uteslutet att han trots allt hoppas att de ska komma och rädda honom.

3

Karadzic upphöjer personlig galenskap nästan som om den var ett allmänt värde i slutet av 1900-talet. Mördaren har låtit filma sig själv när han flyger i en helikopter över de bosniska bergen (med fashionabla designer-solglasögon på näsan!), talar demonstrativt i telefon (”Hallå, Örnen…”) och han rör sig på ett naturligt sätt mellan sin rövarkula och en lyxig modebutik någonstans i Genève. (”Nej”, säger han när han provar en rock, ”den här får mig att se ut som en polis”.) Mördaren byter ut den utslitna ikonografin av den kommunistiska ledaren vid sitt skrivbord med den obligatoriska pennan eller boken i sin hand mot en mer attraktiv bild: bilden av en psykiater och ledare, en doktor som inte läser eller skriver, men sjunger på serbiska, reciterar på engelska, trummar med fingrarna på bordet, tuggar på sina naglar tills de börjar blöda, och dödar brutalt.
Dubravka Ugresic

4

Serberna dödar inte för att de hatar, utan för att de är förtvivlade. Och att döda i förtvivlan är dråparens och Guds gärning. Att döda i hat är däremot dråparens och Djävulens gärning. Gud är ansvarig för de serbiska förbrytelserna, men de andras förbrytelser är Djävulens verk.
Brana Crncevic, serbisk diktare och parlamentsledamot

5

Vid seklets slut förefaller européerna upptagna med en kollektiv ”vårstädning”. Ur sina garderober tar de fram sina mardrömmar, utrotningar, krig, fascismer, koncentrationsläger, totalitarismer, förtryck, gamla hat, offer; de vädrar ondskans historiska repertoar. Européerna städar sina hus inför 2000-talet. Arbetet är angenämt, det gör inte ont, mardrömmarna har för länge sedan tömts på sitt innehåll. Hakkorset och hammaren och skäran har försonats med varandra och ligger i en låda, deras ägare har redan glömt vad dessa gamla emblem symboliserade.
Dubravka Ugresic

6

Milan Kundera konstaterar i sin roman Odödligheten att ”imagologin” sedan 1980 vunnit en historisk seger över ”ideologin”. Imagologin, som skapades som begrepp av Kundera i denna roman, sammanfattar med sin konkreta innebörd ”ett system av bilder” – som har förträngt ideologin, som är abstrakt och som är ”systemet eller läran om idéer och tankar”.
Men varför har ideologierna dukat under? De förlorade för den skull att deras illusioner demaskerades, deras föreställningar om verkligheten höll inte streck.
Det verkligt stora sammanbrottet under 80-talet skedde naturligtvis för marxismen som social ideologi. Den fåfänga föreställningen att det socialistiska samhället i en eller annan utsträckning skulle vara en historisk vidareutveckling av kapitalismen och den borgerliga demokratin rasade som ett korthus. Det blev uppenbart att det enda som höll de socialistiska byråkratierna vid makten i Östeuropa var en militärdoktrin som försäkrade att varje kompromiss med demokratin skulle förhindras av Sovjetunionen. Då imperiets eget maktcentrum skakades genom Michail Gorbatjovs makttillträde föll hela systemet av militär- och partidiktaturer under loppet av några månader.
Men sammanbrottet var inte enbart politiskt. Det visade sig vara en total och fullständig konkurs på alla tänkbara områden i dessa samhällen: ekologisk, teknologisk, ekonomisk, planeringsmässig, kulturell, humanitär – och inte minst mänsklig. Då bilderna kom från de rumänska barnhemmen, som mest påminde om dödsläger, förskräcktes vi inte bara med tanke på de utsvultna och ovårdade stackare som hölls internerade där. Det som skapade en djupare rädsla var insikten om vilken masspsykologi och vilka mänskor ett sådant samhälle kunde skapa, mänskor som likgiltiga och obegripligt avtrubbade kunde administrera dessa läger för barn.

Men avvecklingen av ideologier på olika områden gällde också de västliga samhällena. Föreställningen om en allmän, mänsklig, politisk och kulturell bildning blev i allt högre grad förträngd och förlöjligad som en elitistiskt och djupt gammalmodig tanke. En diskussion om att det bör existera en hierarki av mänskliga värden förs då och då för syns skull när det t.ex. gäller offentligt finansierad TV. Tanken om att vi bör dela en grundläggande uppfattning om att något är viktigare än något annat, att kunskap t.ex. är att föredra framom okunskap, speglas i definitionen av begreppet public service. Strävandena att avveckla betydelsen av att detta begrepp bl.a. står för förpliktelsen till utbildning, kunskap, förmedling av idéer och tankar anförs framför allt av ledningarna för de offentliga TV-stationerna. Och det anmärkningsvärda är att denna kampanj mot ideologin om mänsklig bildning förs utan att möta nämnvärt politiskt motstånd.
Med de olika ideologiernas sammanbrott i öst och väst följer också att föreställningarna om samhällenas utveckling bryter samman. Därefter existerar det bara en verklighet, den som råder här och nu, men inga idéer eller utopier om vad som kunde eller borde vara följande skede i en historisk utveckling.
Det är på detta sätt man kan säga att ”historien är slut”, så som den amerikanske filosofen Francis Fukuyama gör i boken Historiens slut och Milan Kundera i romanen Odödligheten. Det är föreställningarna och bara föreställningarna om Historiens gång som tagit slut och krossats. I denna brist på föreställningar om framtiden uppstår Imagologin om verkligheten. Och den blir så stark att den erövrar verkligheten, att den blir den enda giltiga referensen som man kan hänvisa till med någotslags genomslagskraft. Detta system av bilder förtränger själva verklighetens politiska drama. Såpoperorna rullar över skärmen och lyckohjulen snurrar överallt i världen, så alla känner att de är med om att sätta både liv och egendom på spel.
Man kan mycket väl hänvisa till verkligheten, men det har ingen effekt, ingen som helst innebörd av värde. Det är bara hänvisningar till Imagologin, till såpoperorna, Robinsontävlingarna, kärleksdrömmarna, missromanerna, lyckohjulen, bokstavslekarna, klassfesterna, sångtävlingarna, matlagningstävlingarna, livsstilsdiskussionerna som har genomslagskraft och kan skapa en reaktion hos tittarna, så att de kan begripa budskapet och förstå att reagera på det.
Utanför imagologins självrefererande kretslopp finns det ingenting av betydelse för den enskilda tittaren. Och symbiosen, samlivet i detta kretslopp är verkligen perfekt; deltagarna i såpoperan besöker både som ”privatpersoner” och som såpoperafigurer bokstavsleken, medan de enbart som ”privatpersoner” deltar i livsstilsdiskussionen och i matlagningstävlingen tillsammans med kärleksromanernas författare. Men på sina såpoperafigurers vägnar kan de också ta en utflykt till den skrivna pressen och där yttra sig med ångest och bävan om vad som kan komma att hända i operans följande episoder. Utanför dessa universum av ömsesidiga hänvisningar, i den helt verkliga verkligheten, är allt närmast likgiltigt, åtminstone oförståeligt.

7

Man säger att såpoperan ”Också de rika gråter” sänds i Kina, den arabiska världen, i de forna socialiststaterna, i Bulgarien, Rumänien, Ungern… Man säger att arbetet avbryts i ryska fabriker när ”Marianna” kommer i TV. Man säger att miljarder mänskor världen runt gråter när de följer den fattiga mexikanska kvinnans öden.
Någonstans existerar minnet därför fortfarande, lite förvirrat, lite vagt, lite bleknat, men det är fortfarande en bild av våra liv. Och vi är inte ensamma framför TV-rutan. En osynlig mediainternationalism har upprättats, ett varmt mediabrödraskap. Hur var det det hette…? Arbetare i alla stater…? Arbetare i alla stater, förenen oss än en gång! Rädda Marianna! Vad med Bosnien, Sarajevo? Låt dem vänta… Tills det kommit en repris på såpoperan ”Isaura slavflickan”. Då kommer vi att minnas allting klart. Då vet vi exakt var vi står.
Dubravka Ugresic

8

Mänskligt lidande, mord, infernalisk terror som äger rum och utövas mitt bland oss, kommer att beröra oss och plåga oss på allvar bara om det på något sätt förmår referera till det imagologiska universumet. Att mänskor lider som enskilda varelser, att deras integritet kränks, att deras egendom tas ifrån dem eller bränns ned, att de dödas och fördrivs leder inte till någon större förändring i vår uppfattning av historiens gång. Det plågar inte vårt samhälle i någon större grad.
Att det är mänskliga kroppar som får umgälla detta infernaliska spelar ingen större roll, de räknas inte eftersom de inte tillräckligt väl refererar till det imagologiska universet. De är visserligen högst verkliga mänskor, men de är inte bärare av några värden, några symboler inom den imagologiska universet, och deras lidanden och uppmärksamhet kan därför inte heller påkalla någon nämnvärd uppmärksamhet hos oss. Deras lidande och död kommer att förbli lika meningslösa för oss som deras liv, eftersom de inte ingår i det imagologiska universum som är vår enda referens.
Låt oss fråga hur en europeisk storstad som Sarajevo kan belägras, hur den kan utsättas för granateld och dess invånare beskjutas av krypskyttar år efter år utan att någon reagerar? Hur kan en stad som Zvornik, som ligger i Bosnien nära gränsen till Serbien, ockuperas och dess invånare tvingas ut på gatan för att skjutas ned eller tvingas att fly utan att det leder till ett uppror hos oss? Hur kan en stad som Srebrenica bli erövrad och dess manliga invånare internerade, också pojkar som var mer än 150 cm långa (de ansågs då som vapenföra) för att omedelbart dödas i de omkringliggande byarna, utan att vi kräver att våra regeringar ingriper? Varför uppstod inga massdemonstrationer i Europa som en reaktion på dessa fruktansvärda dåd, som dokumenterades genast de skedde och som resulterade i ett märkvärdigt stycke TV-historia?
Det var inte rykten, utan verkligheten dokumenterad dag efter dag i bilder och ljud, som européerna hade all möjlig grund att tro på. Och inget av de europeiska samhällena var totalitära, med undantag för Slobodan Milosevics Serbien, som stod för iscensättandet av brotten. Så det lades inga band på européernas möjligheter att ge tillkänna sin desperation.
Det kan på ett egendomligt sätt förefalla som om tiden efter 1945 med ens försvann som en hägring då infernot tog vid på nytt. Morden på invånarna i Zvornik, där man sköt människor på öppen gata och inför TV-kamerorna – ett förebåd om de etniska utrensingarna – var en omedelbar fortsättning på nazisternas terror mot judarna och mot städerna i Östeuropa under andra världskriget. Men att det gått över 45 år mellan dessa händelser var plötsligt något så overkligt att det nästan kunde ha varit en dröm.

9

I augusti 1997 fick Belgrad besök av stjärnan i den venezolanska såpoperan ”Cassandra”. Den stora idolen Cassandras ankomst framkallade en verklig hysteri bland hennes lokala beundrare. Serbien har levt med Cassandra i månader. Det berättas en historia om en bulgarisk kvinna som dyker upp varje vecka på någon av marknaderna i Belgrad, där hon tjänar en anständig konstnärslön genom att berätta för mänskor som samlas omkring henne om innehållet i de närmaste episoderna (Bulgarien började visa ”Cassandra” något tidigare). Mer än tusen förhoppningsfulla deltog i en landsomfattande tävling om vem som mest liknade Cassandra. Det sägs att några av flickorna underkastade sig plastikkirurgi för sakens skull.
Längst gick invånarna i den serbiska byn Ku?cevoi. När hjältinnan Cassandra hamnade i fängelse i en av TV-episoderna sände de rasande invånarna i Ku?cevoi en petition (med omkring 200 namn!) till Venezuelas president där de krävde att den oskyldiga Cassandra omedelbart skulle friges. De gick t.o.m. vidare och skrev till Vatikanen med en önskan om att Cassandra skulle helgonförklaras och till Haagtribunalen med en förfrågan om Cassandra kunde få en rättvis rättegång i Serbien.
Invånarna i Ku?cevoi, som varit både blinda och döva inför deras egen stats fascistiska politik, kriget, fattigdomen, korruptionen och brottsligheten, deras egna söners död, andra mänskors söners död, dessa strutsmänskor demonsterade med andra ord plötsligt en dittills ohörd mänsklig solidaritet, politisk mognad och en rimlig förståelse för bruket av demokratiska procedurer för att nå sina mål.
Dubravka Ugresic

10

Opinionsundersökningar blir det avgörande redskapet när ingen längre med någon rätt eller auktoritet kan hävda att något är mer riktigt än något annat. Hur skulle det vara det? Vem har sagt det och är det någon som har mera rätt än andra? Och är det någon som vet mer än andra? Det ena kan vara lika bra som det andra och alla förslag är lika mycket värda. Hur annars? Ligger Sarajevo i Europa eller Polynesien? Blir det krig? Etniska utrensningar eller förhandlingar om Maastrichttraktaten – vad är viktigast? Massakern i Srebrenica – kan vi förhindra den? Belägringen av Sarajevo – påverkar den din vardag? Är Arkan den mest sexiga politikern i Serbien – och om inte, vem är det då? Vilken är den viktigaste frågan på den politiska dagordningen: 3-dygnsregeln för införsel av sprit från utlandet eller oroligheterna i den bosniska staden Zvornik? Är rasism bra eller illa? Vem är 1900-talets största författare?
De svar som får de flesta poängen lyfts upp i en högre verklighet, imagologins, och kommer därmed att nå ställningen som oomtvistad sanning.
Men imagologin organiserar själv sina fredliga förändringar när nya sanningar ska ersätta de gamla som därmed görs ogiltiga. Nya säsonger, andra konjunkturer i smidiga rytmer.

11

Då Srebrenica kapitulerar liknar överste Karremans från Holland en pantlånare som personligen inte längre vill ha att göra med sakerna som varit under hans uppsyn. Själv var han bara en enkel anställd i den gamla fabriken FN. Ratko Mladi´c är inte tillfreds, han vill gärna veta om Karremans personligen, sådär helt personligen, gett order om att skjuta på hans soldater? (Man anar en gevärspipa som bidrar till stämningen.) Nej då, det var bara en order från den gamla fabriken som Karremans inte längre känner, FN. Här stiger han av och så kan fabriken fara åt fanders och de olika lösa delarna av det som en gång var ett samhälle i Srebrenica angår honom inte och han tänder en blek cigarr och Mladic ger honom en flaska slivovic att ta med hem till hustrun, och det är ju hyggligt. Karremans har begått ett enda fel under hela sin lysande karriär. Allting under många många år byggde upp sig mot det sublima ögonblick när han bad om det luftstöd, som aldrig kom, på fel blankett och vägen därmed låg öppen för Ratko Mladic ner till staden för att skjuta och slå och bränna de tolvåriga pojkar och deras fäder som hotade statens enhet. (Man kommer antagligen i evighet att undra över vad den felaktiga blanketten korrekt skulle ha använts till.) Nu har pojkarna redan varit döda i fem år och så grävs de upp. Innan processen går vidare gräver den upp, obducerar, identifierar, katalogiserar och lägger mödosamt pojke efter pojke i sin grav, med födelse- och dödsdatum och angivelse av fyndplatsen. De som gräver, och därmed är processens byråkrater i denna fas, har aldrig drömt om den. Och Ratko Mladi´c har bara gjort sig några föreställningar enligt sin egen hemmagjorda dramaturgi. Men med tortyr, exekutionsplutoner och senare utgrävningar, identifikation, långsamt, mödosamt med pauser, kaffe, gräddbakelser, enligt normala avtal, reglerade arbetsförhållanden och bestämd arbetstid, dag efter dag, blir processen nu bara en gåtfull rutin, en obegriplig och likgiltig ritual.

12

Tim Judah berättar om en av de märkligaste händelser som ägde rum i Belgrad 1994. Fjorton år efter sin död blev den jugoslaviske ledaren marskalk Josip Tito återuppväckt från de döda för två dagar. I full militär ståt vandrade han livs levande omkring bland sina tidigare undersåtar. Det skapade förstås stor uppståndelse. En del mänskor jublade, medan andra skällde ut honom för alla de olyckor som drabbat landet efter hans död.
Kvinnor omringade honom och gav honom blomster, och en av dem berättade att hon gråtit då han dog, 87 år gammal. ”Det samma gjorde jag”, svarade den gamle marskalken. En man berättade att han efter marskalkens död under en tid tillhört hans personliga hedersgarde. ”Ja, jag minns dig väl”, svarade Tito. Mannen fortsatte: ”Du var allt för oss, du värmde oss som solen”. Medan det på marskalkens tid fanns bara en Tito, var de nu femtiofem, beklagade sig någon.
Detta trick iscensattes av radiostationen B-92 och filmregissören Zelimir Zilnik, som lät en skådespelare klä ut sig till den gamle marskalken för att filma folks reaktioner.
Framför järnvägsstationen i Belgrad började en zigenare spela en av Titotidens populära melodier på sitt dragspel, vilket genast skapade en så stor folksamling att polisen ansåg sig tvungen att ingripa. Filmregissören berättar: Först sade de till kameramannen att han skulle försvinna, och sedan sade de det till mig. Då sade jag till dem att de skulle säga det till Tito. Nej, svarade de, blanda inte in honom i det här.
I en av de mest rörande scenerna möter Tito en gammal man som sitter vid det vanställda gravminnesmärket över marskalkens tidigare kamrater. Deras byster har nu avlägsnats. ”Vem stördes av dem?”, frågar Tito. ”De som inte kan tåla ordning, de som inte respekterar det förflutna… de oansvariga”, säger den gamle mannen. Han tittar inte upp och Tito frågar varifrån han kommer. Mannen svarar att han är flykting från kriget i Bosnien. ”När kommer det att få ett slut?” frågar Tito.
”Det finns inget slut, min vän”, svarar den gamle mannen.

13

Och medan förödelsens brutala barbari på ett håll säljs som en seger säljs på ett annat håll resultatet av detta barbari, mänskliga tragedier, som en smakfull produkt som framkallar angenäma och kortvariga tårar. Zlata Filipovic skrev en dagbok om vardagslivet i Sarajevo i vetskapen om att den skulle offentliggöras i utlandet. Som man kunde förutspå blev boken en bestseller. Världsmedia framställde barnets verk som ”Sarajevos Anne Franks” dagbok. Den lilla flickan från Sarajevo hade utvalts att förmedla ett budskap till världen. Budskapet innehöll just så mycket elände som konsumenten i gemen klarar av. Budskapet väcker en ljum reminiscens av det som skedde för drygt femtio år sedan då ”å, hemska saker” hände (Anne Frank) och ”å, hemska saker” sker ännu i våra dagar (Sarajevo). Skillnaden är att media nu skapat ett happy end på historien (till slut badar den stackars lilla flickan i berömmelse och rikedomar) som på ett legitimt sätt upphäver hemskheten i det som skett. Ondskan förvandlas så till ett äventyr. Och på detta sätt är den lilla Sarajevoflickans verk helt förenligt med vår tids marknadsplats för moral och känslor.
Dubravka Ugresic

14

…medan invånarna i Sarajevo dog och invånarna i Dubrovnik höll andan medan de uppmärksamt lyssnade till tystnaden lade ett lyxfartyg ut från Venedig mot Dubrovnik. Ombord på PEN-fartyget befann sig författare från hela världen, den största gruppen var kroater. Författarna smorde kråset med adriatisk hummer och vin medan de förberedde sig för den kommande verbala kampen mot fascismen. Tidningarna gav dagliga rapporter om deras kamp till havs och senare till lands.
Dubravka Ugresic

15

Då jag bad en av mina västeuropeiska bekanta skissera upp sin egen mentala karta över Europa sade hon: ”Dethär är var jag är. Runt om mig finns Tyskland, Belgien, där är Frankrike, där England, där nere är Italien och ja, där finns också Spanien och Portugal, och här löper en linje. På andra sidan den linjen finns ingenting, det är den stora tomheten…”
På hennes mentala karta vidtog den stora tomheten öster om Berlin.
Dubravka Ugresic

16

Vissa somrar från trettiotalet framåt till någon gång på sextiotalet var soligare än andra. Så kom regnet – och nu är det borta igen. Liksom förra året – och liksom alla andra år – med samma eller motsatt förtecken. Det jämnar ut sig. Ett år slår skörden fel, nästa slår den rekord. I dag är det inbördeskrig i det forna Jugoslavien, i morgon är det över.
Klaus Rifbjerg

17

Slavenka Drakulic gör i sin bok The other side of War en intressant iakttagelse om krigets socialpsykologi. En sida av kriget är dess fysiska våldsamhet, dess möjliga dödlighet för de mänskor som fångas i dess händelseförlopp. Det är vad man kunde kalla den materiella sidan av kriget, den kaotiska upplösningen av varje form av social ordning och personlig säkerhet. Men Drakulic pekar också på det mentala tillstånd som kriget skapar i ett land som närmar sig den ultimata våldskonfrontationen. Sina erfarenheter har hon gjort som medborgare i Kroatien, fram till krigsutbrottet med Serbien.
I det första skedet tänker man som civil medborgare att kriget uteslutande är denna rad av våldsamma konfrontationer som pågår vid gränsen till Serbien. Kriget identifieras med andra ord i denna fas uteslutande som något som äger rum i ett isolerat geografiskt område, som en kedja av händelser med ett politiskt orsakssammanhang. Hennes omedelbara reaktion är att ignorera det som medborgare, att försöka fortsätta sitt vardagsliv, glömma och undvika våldet, inte utsätta sig för någon som helst av dess möjliga mentala påverkningar. Om det sker vid gränsen till hennes eget land eller helt annanstans är likgiltigt för henne, hon vill inte intressera sig för det. Hon vill inte infångas av det och tvingas att sysselsätta sig med det. Därför försöker hon hålla fast vid sina sociala vanor. Och i sitt umgänge med andra mänskor tvingar hon sig själv att uppträda som om kriget överhuvudtaget inte äger rum. Kriget har ingenting med henne att göra, för hon är inte engagerad i det och vill inte tvingas av dess terror att låta det ockupera sig.
Men så småningom går det upp för henne att hennes personliga strategi för att inte blandas in i det på intet vis är originell. Den är tvärtom en civil medborgares omedelbara reaktion för att avvärja ett tillstånd av terror, som också mentalt påtvingar sig ett samhälle med våld. Det går därför upp för henne att, vare sig hon vill veta av det eller inte, så är hon en del av kriget. Som belägringstillstånd har det redan satt sin prägel på henne. När hon vet att hon mer och mer krampaktigt kommer att försöka ignorera det befinner hon sig redan – vill hon det eller inte – i krigets första fas. På detta sätt ser hon det som ett socialpsykologiskt fenomen som hon själv berörs av. Extrema våldshandlingar utspelar sig, men hon försöker ignorera dem. Frågan för den enskilda medborgaren är då hur länge detta kan låta sig göras.
Också mänskor i Bosnien försökte undvika kriget med samma strategi som Slavenka Drakulic. Vad angick det dem, de hade ingen önskan om kaos och våldsamma samhällsomvälvningar. Och för övrigt var kriget långt borta. Det kommer alltid att uppfattas som ”långt borta” när människor befinner sig i denna första fas av krigets socialpsykologiska tillstånd.
Det försiggår kanske i en fjärran del av landet. Senare får man höra att det ryckt närmare, nu pågår strider på 50 kilometers avstånd, får man höra i nyheterna. Man kan ännu hålla sig kvar i krigets första fas. En vecka senare har det ryckt in i grannbyn, heter det, och man ser flyktingar som passerar ens hus. Men kriget är fortfarande inte där man själv bor. Och fast det skulle komma blir man inte inblandad i det.
Så en dag hör man plötsligt inte några nyheter i radio eller TV eftersom alla kommunikationer avbrutits. Inte heller telefonen fungerar längre. Men rykten säger att kriget pågår i andra ändan av staden. Så lyckligtvis har det inte kommit till den gata där man själv bor. Och man har vant sig vid detta tillstånd, man har lärt sig att acceptera denna fatalism. Kriget utspelas i ett annat kvarter, sedan vid en annan gata, så längre ned vid samma gata, därefter i de andra husen, men inte här. Här är allt ännu nästan vanligt. Naturligtvis kan man höra kriget, det kan inte undvikas. Och man ska också vara försiktig. Men om man inte vill bli inblandad i något kan man undvika det.
Sällan kan mänskorna frigöra sig från att kriget alltid är någon annanstans, innan det är för sent. Om de upptäckte, som Slavenka Drakulic gör i sin bok, att kriget redan är en del av dem själva, som ett psykologiskt tillstånd, skulle de kanske också erkänna att de befann sig i en panisk rädsla.

18

Ett av de mest tragiska, men också visionära ögonblicken i den engelske författaren J.C. Ballards självbiografiska roman Solens rike från andra världskriget finner man när pojken Jim bokstavligen förlorar sig själv. Det är en makaber och hemsk passage. Men genom att man så starkt levt sig in i hans värld antar varje nytt tillstånd, som kan lyfta honom ens lite ut ur det bokstavligen verkliga, en aura av relativ lindring av hans smärta.
Han har förlorat sina föräldrar i invasionens virrvarr i Shanghai, överlevat länge i japanernas krigsläger, sett all den förödelse och död som följer av krigets kaos. Och vid en tidpunkt i denna absoluta övergivenhet är det som om han skulle börja skapa sig en ny förståelse av en helt annan existensform än den mänskliga.
Han börjar uppfatta sig som ett väsen av en annan ordning, som är född i kaos och i sin existensform ingår i detta kaos, när alla mänskliga hierarkier brutit samman. Vid en tidpunkt irrar han omkring mellan de döda och får den tanken att han inte längre kan säga att han är vaken utan att också veta att han sover. Det han ser i den ödelagda världen är en dröm, hans egen dröm, som är kriget. Men han är inte längre ett självständigt väsen som kan vakna från denna dröm. Den har förtärt honom, så att han också blivit en del av den. Det är också kriget som drömmer honom. Utanför finns ingenting. Han existerar i en värld som han inte längre kan vakna upp från. Och därför börjar något inom honom att kalla, han känner sig få bud om döden som det enda sättet för honom att få slut på kriget. Genom att dö kan han avsluta kriget eftersom han själv är en del av detta större väsen. Och det gläder honom när han ser några fångar som dör, för då visar de att de förstått honom och lyder honom. De måste alla dö för att få slut på kriget. Men de fångar som vägrar att dö stirrar han på med vrede i ögonen.

19

Tim Judah berättar att ett av de mindre uppmärksammade tillfällena av etnisk rensning sker när de serbiska styrkorna först bombar och sedan intar Sarajevos mentalsjukhus. Här säger man till patienterna att de har att välja mellan att försvinna eller dödas. Och trots beskjutningen och granaterna beger de sjuka sig in till staden. Där är den enda plats man kan finna för dem en tidigare barnträdgård. Och där sitter de så på små stolar, väggarna är prydda av väldiga dansande kaniner och på toaletterna finns det små små WC-stolar. De har inga sängar så de sover på madrasser på golvet och en av dem har gjort sig ett smyckeskrin som innehåller musselskal, en Leninmedalj, ett porträtt av Tito och en bok med islamiska lärosatser.
Det enda de vill är att få komma hem, berättar dr Mujanovic.
– En av dem försökte gå över till den serbiska sidan, han kom igenom både våra och fiendens linjer, ingen vet hur. De kunde se att han är galen. Men på den andra sidan sparkade han en serbisk soldat i baken, och så sände de honom tillbaka hit. De flesta patienterna vet vad som försiggår, men de visar inga känslomässiga reaktioner. Emellanåt tror jag att det är bättre för dem än för oss, säger dr Mujanovi´c. Han har dessutom observerat att kriget i stället för att förvärra patienternas tillstånd har fått dem att känna sig bättre.
– Jag tror att de blivit bättre. Symptom som kunde iakttas före kriget är mindre tydliga. Däremot har vanliga mänskor fått det värre. Det är bisarrt, det är en paradox, men sådana är följderna.

(övers: PL)

Källor:
Dubravka Ugresic: The Culture of Lies. Antipolitical Essays, London 1996
Slavenka Drakulic: The other side of War
Tim Judah: The Serbs, New Haven & London 1997
Milan Kundera: Udødeligheden, Köpenhamn 1990
Anthony Loyd: My war gone by. I miss it so, London 1999
Klaus Rifbjerg: Synderegistret, Köpenhamn 1994
Francis Fukuyama: Historiens slut