Eftersom Ny Tid är så innehållsrik att man alltid måste lägga den åt sidan tills man får tid, har jag först nu bekantat mig med t.ex. Paul von Martens seminarieinledning från litteraturdagarna i Mariehamn, återgiven i tidningen i början av april. Under rubriken Ohörd kritik säger han om Hagar Olssons essä Jag lever bl.a:”Vore det nu dags att låta Hagar Olsson märka, att man har hört vad hon talade om, nämligen den vördnadsbjudande människan. Är det nu dags att börja det förnyande samtal om mänsklighet som hon ville initiera, eller är det så att med döda diktare talar man inte?”

Frågan är retorisk. Vi för oupphörliga samtal med döda diktare, den ordskatt som tusentals år av djupa tänkare och skarpa pennor skänkt oss är ett överlevnadsvillkor. Men frågan är berättigad eftersom Jag lever har så mycket outnyttjat tanke- och diskussionsstoff för vår tid av accelererande andlig och materiell miljöförstöring. Boken har heller inte varit helt bortglömd under 1980- och 90-talen. Några plock ur minnet: Johanna Enckell citerade den i sina bearbetningar av Olssons pjäser: Snöbollskriget och SOS, två radiodiskussioner har med några års mellanrum byggts upp kring den, för mig var boken så viktig att jag valde den till sommarbok i Hbl ett år, hade utdrag ur den i en föreställning på Helsingin Kaupunginteatteri och debatterade om den i denna tidning med Monica Fagerholm, men först och främst har den på Stina Ekblads initiativ getts ut i nyupplaga i Stockholm 1987 (Janus förlag). Men visst är det egendomligt om den aldrig gett upphov till diskussion bland teologer.

En av de viktigaste formuleringarna i Jag lever är för mig den om friheten, d.v.s. Olssons skiljelinje mellan friheten för mig och friheten för människan i mig.
Eftersom vi verkar att leva i den yttersta konsekvensen av den västerländska individualismens val av frihet – den egoistiska friheten i stället för den allmänmänskliga – blir Olssons definition en plattform att starta en postsovjetisk diskussion ifrån. När vi inte längre behöver glömma, förneka eller förmildra ofriheten i socialistiska diktaturer, men inte heller få denna kastad i ansiktet varje gång vi kritiserar ofriheten inom kapitalismen, borde det bli möjligt att definiera frihetsbegreppet så att det får en allmänmänsklig innebörd.
När det synligaste uttrycket för östdiktaturernas fall är gatubarn, slavhandel med prostituerade och etnisk förföljelse, är det inte en fråga bara för dessa stater. När det västerländska valet av frihetsbegrepp resulterar i misshandel och missbruk av barn, i utslagning och marginalisering av mänskomassor, i oreparabel miljöförstöring och i en destruktiv och fördummande underhållningsindustri som ersättning för folkbildning är tiden inne för en grundlig översyn över vad frihet betyder.
Vems frihet, till vad, från vad, för vad?
Upplysningstiden gav oss vackra maximer som en industrialiserad och teknifierad värld dragit allt skummare växlar på.
Kalla kriget låste all frihetsdiskussion i stereotyper, beskyllningar och förljugenhet.
När Andrej Tarkovskij första gången kom till väst omsvärmades den beundrade filmregissören av journalister som ville höra honom kritisera sitt hemland. Men vad hände? Tarkovskij (denne starkt sovjetkritiska och djupt religiösa konstnär) kritiserade den andliga ofriheten i väst. Det verkade inte som om närvarande media hade förstått budskapet. De hade haft lättare att förstå om de hade läst Hagar Olsson. Hon talar i stort sett om samma sak som Tarkovskij – såsom jag läser henne, såsom jag ser honom.
Jag lever föddes, som de flesta texter vilka vill inge hopp, ur djupaste förtvivlan. Förtvivlan över en civilisation som frambringat Auschwitz och Hiroshima. Den kom ut 1948, samtidigt som Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike och Jean-Paul Sartres drama De smutsiga händerna. Det finns förmodligen mera som skiljer åt än som förenar dessa tre författare, men ett av krigserfarenheterna fördjupat, livstida engagemang i människodomen kan man inte förneka hos någon av dem. Inte heller en vilja att gå till botten med frihetsbegreppet.
Förenklat kan man säga att Sartre i De smutsiga händerna ersätter existentialismens människa ”dömd till frihet” med den samhällsengagerade människan som använder sin politiska valfrihet. Men frihetsdiskussionen går som en röd tråd genom hela hans filosofi, journalistik, dramatik och romantrilogin Frihetens vägar.
Det är friheten som är människans märke: frihetens ansvar, frihetens ångest, en frihet utan Gud, bland människor, i bästa fall för människor. Sartre skulle i sin absoluta ateism ha haft föga till övers för Olssons religiösa mysticism, men skulle han å andra sidan inte ha skrivit under hennes sats ”Att friheten är en och odelbar och lika för alla, oberoende av vilket folkslag, vilken ras, vilket kön och vilken social kategori den enskilde tillhör, och att den som andlig realitet blir kränkt inom honom själv så länge den förmenas en enda människa på denna jord, låt vara en av de minsta och mest föraktade i Bortre Indien och på Malacka – det är en uppfattning som är den västerländska individualismen fullkomligt främmande”?
Är inte drivkraften bakom ett livslångt engagemang för ett jämlikt samhälle med frihet för alla den samma, oavsett vad vi kallar denna drivkraft? Oberoende om vi åkallar en gud utanför oss eller inom oss eller kallar henne humanism?
Så länge vi varken förföljer, förnekar eller föraktar de andras tro. För tro handlar det till slut ändå alltid om – visshet kan väl ingen påstå sig äga på detta disharmoniska stadium?
Martinson utläste förakt hos Sartre. Jag är inte säker på att han läste rätt, men jag förstår hans reaktion mot den kyla och svartmålning, den romantisering av det demoniska han upplevde i Sartres verk.
”Människan är skyldig sig själv glädjen, inte ångesten eller sorgen. Det är de stora begåvningarnas förräderi mot glädjen som kommit det demoniska att orättvist framstå som någonting filosofiskt och konstnärligt överlägset. Det kosmiskt ljusa, solbesjälade har nästan genomgående fått stå utan uppvaktande genier, de på en gång överbegåvade och djupt obegåvade demoniska genierna har alltid dragits till mörkret och överlåtit ljusets, den goda viljans och den uppfinnande glädjens värld åt de konstnärliga medelmåttorna och de i det närmaste sinnessvaga småoptimisterna av alla kulörer.”
Martinson vet vad han talar om och är defintitivt ingen småoptimist. Få skapande genier har väl haft så mycket förödmjukelser, sorg och umbäranden med sig i bagaget och så envetet fortsatt att lyfta vår blick mot det kosmiskt ljusa, även i de mest kritiska och avslöjande sammanhang. Solen är det som lockar luffaren Bolle i Vägen till Klockrike ut på vägarna, solen som väcker glädjen att vara till och får honom att ständigt vänta på vad som döljer sig bakom nästa vägkrök på den vandring där utstötthet och förakt är den vanligaste vägkosten. Vad är frihet, frågar Bolle utan att finna svar, där han går och grunnar över frihetens alltför höga pris. Men hans författare kommer i likhet med de flesta som borrar djupare i frågan till att frihet främst är förmågan att avstå.
”Människan måste sträva efter andlig storhet”, säger Tarkovski, ”Hon måste lämna efter sig mysterier som det ska ta miljoner år att lösa … inte ruiner som för tanken till katastrofer … i varje fall inte ett Tjernobyl, utan snarare motsatsen.”
Där luffaren Bolle vandrar i förtjernobylsk tid, lär han mycket om människorna och sällan får han uppleva någon andlig storhet. Men han ser inte heller demonin i själarnas djup, utan märker att ytan är ondska – en ytfisk, en gädda eller haj som ligger och solar sig på ytan. Han ser det för att mänskorna föraktar honom och alltså inte bryr sig om att förställa sig för honom.
Romantiseringen av det demoniska, ondskan som yta – är det inte kännetecknande för den bedrövliga TV-underhållning som är vårt sekelskiftes pest? Och som producenterna försvarar i frihetens och folkviljans namn.
På mindre än hundra år har folkbildningsidealet ersatts av spekulation i ”folkvilja”. Läromästaren har blivit smilfink, maktens avslöjare har blivit maktens hantlangare. Lars Sund säger i sin kolumn (12.6) på tal om de romantiskt demoniserande dokusåporna: ”Naturligtvis inbillar jag mig inte att dokusåporna är produkten av en konspiration mellan finanskapitalet och tv-bolagen…” Jag är inte så säker på den saken. D.v.s. någon entydig konspiration som det går att sätta fingret på finns det väl inte, men nog ett samband. Se till exempel på reklamernas krav på säljande program, där sälja = undermålig. Producenters, redaktörers, chefers och inköpares beredvillighet att hela tiden sänka ribban intellektuellt och konstnärligt, fegt hänvisande till folkviljan är i själva verket folkförakt – men varifrån kommer värderingarna? Hänvisandet till tittarsiffror är förljugen statistik så länge man inte gör några försök att förena underhållning med mening – en fullt möjlig kombination om man använder ens lite fantasi. Sunds avslutande fråga: är det verkligen vad människor vill ha? är retorisk, den också. En publik kan aldrig veta vad den vill ha. Vad är det producenter m.fl. får lön för om inte för att använda sin yrkeskunskap till att lyssna på publiken, ta till vara behoven och av dem bygga något nytt och lödigare än förra gången ?
De har ju frihet från censur – eller?
Amnesty och Attac är hoppingivande för att de förenar ett mänskligt frihetsbegrepp med handling.
Verksamheten bygger på tonvis av mänsklig erfarenhet, individers och gruppers lidande, livsvilja, mod och icke-vålds- aktion. Varför får vi inte se en serie om Amnesty, en dokusåpa om Attac? Det finns hur mycket demoniska drag som helst om det så önskas. Och framför allt Verklighet. Som tittaren kan bli delaktig av. På riktigt.