Frågan om företagens samhälleliga ansvar har på nytt kommit på dagordningen, framförallt i Sverige. Denna gång har den aktualiserats av framförallt massuppsägningar och nedläggningar av sådana stora företag som är eller varit livsviktiga för de orter där de verkat. För något decennium sedan gällde frågorna om företagens ansvar närmast industriell miljöförstöring och hälsovådlig arbetsmiljö. Det är naturligtvis lätt att instämma i de nya kraven på ökat samhällsansvar för de ekonomiska maktutövarna. Men innan vi kan ta ställning till vad detta ansvar kan innebära bör vi ställa två frågor. För det första: på vad grundar sig det nuvarande ansvarsfrihetssystemet? Och för det andra: vilken typ av ansvar är det vi egentligen avser?

Den första frågan är ganska lätt att besvara. Företagen baserar idag sin maktutövning på å ena sidan den privata äganderätten och å andra sidan på avtalsfriheten. Båda dessa rättsliga grundprinciper ger företagen rätt att mer eller mindre obehindrat fatta beslut om sin egen verksamhet. Via äganderätten och avtalsfriheten har samhället (statsmakten) avstått från sina potentiella befogenheter att blanda sig i hur företagen i praktiken utövar sin faktiska makt. Företagens samhälleliga ansvarslöshet är alltså stadigt förankrad i två grundlagstryggade rättsinstitut.

Vi har idag allt skäl att ifrågasätta dessa rättsinstituts moraliska, politiska och samhälleliga legitimitet. Här lämnar jag den frågan åsido och koncentrerar mig i stället på den andra frågan, som förefaller mig mera aktuell: vad menar vi egentligen då vi talar om företagens samhällsansvar?
Det första problemet som inställer sig är om företag överhuvudtaget kan bära något ansvar. Alla företag är nämligen juridiska personer, som kan handla i eget namn men som samtidigt antas representera sina ägare. Det är lätt att inse att det här kan uppstå konflikter. Företagen kan i sitt namn fatta beslut för sina ägares räkning utan att dessa behöver bära något som helst moraliskt eller juridiskt ansvar för besluten.
Dessa fattas ju inte av dem utan av den juridiska personen.
Men det finns flera problem. De som fattar besluten inom företagen fattar inte sina beslut utågende från sina egna personliga värderingar och övertygelser utan fattar dem på basen av vad de betraktar som ”företagets intressen”. Här händer med andra ord något ganska besynnerligt. Företaget har helt plötsligt fått en egen existens med egna intressen och kanske till och med egna värderingar.
De som fattar de strategiska besluten på företagets vägnar fattar alltså inte några egna beslut utan fattar dem i stället utgående från de intressen och värderingar som de tillskriver själva företaget. De blir därför frikopplade från ett egentligt moraliskt ansvar för vad de gör och de blir – oftast – också frikopplade från det juridiska ansvaret. Det är t.ex. svårt att utmäta något juridiskt ansvar för en styrelse som varit oenig beträffande exempelvis en nedläggning av verksamheten. Beslutet har ju fattats i företagets namn och de som varit oeniga är i princip lika ansvariga som de som utgjort majoriteten. Och majoriteten kan försvara sig med att det inte är fråga om personliga beslut.
En juridisk person (ett företag) är med andra ord en institution, där det personliga ansvaret reducerats till det minsta möjliga. En juridisk person kan i den meningen liknas vid en fästning.
Då läget är såhär komplicerat, blir den verkligt kniviga frågan vem det är som skall bära samhällsansvaret. Är det den juridiska personen, företagsledningen eller ägarna (t.ex. aktieägarna)? Åtminstone för mig ter sig tanken att den juridiska personen (företaget) skulle ha ett moraliskt ansvar absurd. Moraliskt ansvar förutsätter moraliskt handlande individer, men ett företag är en juridisk konstruktion (för ansvarsfrihet) och består inte av individer. Däremot kan man mycket väl tänka sig att företagsledningen och till och med företagsägarna skulle bära ett moraliskt ansvar.
Om vi godkänner den tanken, som jag själv anser att man borde göra, hamnar vi likväl inför nya problem. Vi måste nämligen i så fall erkänna att de juridiska personerna inte är något annat än juridiska fiktioner skapade för att minimera det moraliska och juridiska ansvaret för dem som handlar i de juridiska personernas namn. Drivet till sin spets skulle naturligtvis det erkännandet ha oerhörda konsekvenser för hela det marknadsekonomiska systemet, konsekvenser som mycket få idag tyvärr skulle vara villiga att ta.
För att vi inte helt och hållet skall börja misströsta övergår jag till att se på företagens juridiska samhällsansvar.
Ett företags rättsliga samhällsansvar kan utmätas genom tre olika metoder: civilrättsliga, straffrättsliga och administrativa.
Det civilrättsliga ansvaret består framförallt i skadeståndssansvar, d.v.s. ansvar för de skador ett beslut åsamkat t.ex. den ort där ett företag nedlagts. Jag kan inte se att det föreligger några principiella hinder för att skadeståndsrätten skulle utvecklas i den riktningen. En annan sak är att denna typ av utvidgat skadeståndsansvar för juridiska personer än så länge är fullständigt outvecklad. Här krävs med andra ord innovativt tänkande! Det räcker måhända här med att jag hänvisar till att det redan nu i viss utsträckning existerar ett så kallat ”objektivt skadeståndsansvar”, vilket i och för sig inte förutsätter vare sig uppsåt eller vållande från någon enskild beslutsfattares sida.
Idén om att juridiska personer också kan ha ett straffrättsligt ansvar har under de senaste decennierna spritt sig också till Europa – som vanligt från USA. Personligen kan jag inte godkänna denna lösning på ansvarsproblematiken, som i uttunnad form också är formulerad i vår egen strafflag. En juridisk person, som i sista hand inte är något annat än en juridisk fiktion, kan inte vara straffrättsligt ansvarig för sina gärningar. (Den kan ju t.ex. inte sättas i fängelse.) Straffrätten är det mest moraliskt färgade rättsområdet i hela rättssystemet; dess yttersta utgångspunkt är personligt moraliskt ansvar. Och en juridisk fiktion kan enligt min bedömning inte bära något moraliskt ansvar. Den kan därför inte heller ha något straffrättsligt ansvar.
Om vi vill utvidga området för företagens samhällsansvar – utöver ett starkt utvidgat skadeståndsansvar – tror jag att vi måste börja fundera på vilka administrativa instrument som kan tänkas komma till användning för utmätningen av det ansvaret.
Här finns det i praktiken en stor arsenal som kunde användas.
Jag nämner här bara två. Ett instrument vore en ökad användning av näringstillstånd med tillhörande villkor om under vilka förutsättningar verksamheten bör bedrivas. Ett annat vore införandet av så kallade förbudsdomar, som t.ex. skulle förhindra för samhället ödesdigra företagsnedläggningar och -förflyttningar.
Jag återkommer nu till svaret på min första fråga. Företagens ansvarsfrihet (ansvarslöshet) grundar sig på såväl äganderättsskyddet som avtalsfriheten. Men den grundar sig delvis också på näringsfriheten, som av en för mig obekant anledning fick grundrättighetsstatus i samband med grundrättighetsreformen 1995. De som motsätter sig ett utvidgat samhällsansvar för juridiska personer kommer med hundraprocentig säkerhet att hänvisa till dessa grundlagsfästa principer såsom argument mot alla reformer. De argumenten kan gudskelov på starka grunder bestridas, för vare sig äganderätten, avtalsfriheten eller näringsrätten är absoluta rättigheter. De kan begränsas, då vägande samhälleliga skäl kräver det. I juridisk slang måste begränsningarna passera en s.k. godtagbarhetstest, vilken just innebär att föreslagna begränsningar av grundrättigheterna måste kunna motiveras med starka samhälleliga intressen. De administrativa lösningsförslag på ansvarighetsfrågan som jag här har presenterat borde i rimlighetens namn passera den testen.
Det har i åratal upprepats att vi saknar en värdedebatt i finländsk politik. Om det överhuvudtaget i dagens läge finns någon politisk gruppering som är beredd att ta tjuren vid hornen, d.v.s. villig att gå in på en debatt om politikens och samhällsfilosofins grundfrågor, så borde just frågan om företagens samhällsansvar vara en sådan fråga. Men vem har modet?
Vem är t.ex. beredd att som utgångspunkt erkänna att företag, och juridiska personer i allmänhet, bara är juridiska fiktioner bakom vilka alltid döljer sig moraliskt ansvariga individer?