Jacques Préverts dikt Ett fredstal står sig beklagligt väl efter femtio år. I en allt mer polariserad värld där de privilegierade tenderar att se både sina privilegier och offren för dem som självklarheter, leder värnandet om privilegierna, respektive fattigdomen och förödmjukelserna till krig. Att religionerna missbrukas för att rättfärdiga krigen är ett alltför känt fenomen, i synnerhet för kristenheten, för att längre dupera. Fredsfraseologi kommer lika litet som militära ingripanden åt själva bakteriehärden.

Jag tror att fredsarbete, för att bli trovärdigt, måste kopplas till frivilligt avstående. Det är därför t.ex. omöjligt att vara fredsvän och kärnkraftsanhängare. Alldeles frånsett rädslan för det egna skinnet om någon terrorist råkar välja just våra kärnkraftverk till attackmål, finns nödvändigheten av att lära sig spara, trappa ner en klar överkonsumtion, skapa nya arbetsplatser med långvariga, småskaliga energiprojekt, på det hela taget öka fantasins och minska pretentionernas andel i våra liv. Höja kreativiteten och återfinna måttan. Lyssna till den inre lagen, för att citera Arvid Järnefelt.

”Icke-våldstanken föds inom den enskilda individen som ett resultat av den inre lagen”, säger han något komprimerat, och menar i Tolstojs efterföljd att det bara är inidividens handling i nuet i enlighet med samvetet, som har betydelse. Att enbart formulera protesten är inte nog, den måste levas. ”Ei saarnaamalla vaan elämällä” heter följdriktigt boken om Järnefelts samtida Akseli Isohiisi, en man som levde tolstojanismen med dödlig konsekvens. I likhet med Järnefelt var han en rikt och mångsidigt begåvad student, vacker, välklädd, fåfäng, familjens hopp och blivande arkitekt när han drabbades av Tolstoj och gjorde helomvändning, lämnade studier och måleri, frånsade sig sitt fadersarv och beslöt att arbeta med sina händer för andra mänskor, mot endast uppehälle. Tillsammans med sin bror Eelo drev han däremellan ett litet jordbruk i Karelen. ”Lyckan finner vi i att ingenting veta om framtiden, varken vår egen eller andras, att leva i nuet, fria som himlens fåglar” brukade han säga.(Vilket memento för börsberusningens barn!)

Icke-våldsideologin hindrade honom från att ansluta sig till någondera sidan i inbördeskriget. Traktens egna röda respekterade bröderna Isohiisi och deras individuella samvetsideologi, men det gjorde inte gardisterna från Kotka. Som svar på ett freds- och försoningsinitiativ som Akseli gjorde, blev han och brodern skjutna den 18 april 1918. När gärningsmännen senare ställdes inför rätta av de vita, kom det fram att bröderna redan i förväg förlåtit sina mördare, men inte heller denna sista vilja respekterades. ”Lag är lag” svarade man den person som i brödernas namn vädjade för den inre lagen.

En ytlig bedömning avfärdar bröderna Isohiisi, Arvid Järnefelt och Finlands några övriga tolstojaner som fantaster, ouppnåeliga som förebilder. Men vid närmare skärskådan finner vi inte bara att Finlands första vapenvägrare hade Arvid Järnefelt att tacka för sina möjligheter, utan också att dagens medborgaraktivister följer en tradition av icke-våld som skapades för hundra år sedan. Den inre lagen lever trots massiva mordförsök från näringsliv och underhållningsindustri.

Många av aktivisterna är omedvetna om att det faktiskt finns en tradition av civil ohörsamhet i vårt land – så obefintligt har intresset varit för dessa hjältar som upphäver hjälteskapet.
Inte bara ifråga om vägran till våld är tolstojanernas ideal i stor sett motsatsen till de ideal som vissa delar av dagens massmedia tutar ut över en allt försvarslösare publik. Läs TV-programmens rubriker, läs kvällstidningarnas löpsedlar, läs veckotidningarnas omslag och föreställ dig att du aldrig fått vanan att läsa böcker eller delta i diskussioner, så förstår du vad jag menar med försvarslös.

Om vi idag skall tala om ”trahison des clercs” – de intellektuellas förräderi – så riktas ögonen ohjälpligt mot massmedia, mot de välutbildade journalister och producenter som inte använder sin utbildning till bildning utan till billigt sensationsmakeri. Det vore naturligtvis vansinne att för den skull ifrågasätta hela journalistetiken, göra massmedia i gemen till syndabock – och glömma all ovärderlig seriöst undersökande journalistik, alla modiga krigskorrespondenter som svarar för att vi får veta hur det verkliga våldet ser ut, i motsats till det fiktiva. Men framför allt televisionen bär ett stort ansvar för den värdeförskjutning som äter sig in i samhällskroppen och urholkar individernas motståndskraft. Som skapar ideal och modeller långt ifrån det människovärdiga.

Och trots allt detta har vi alltså en växande skara unga mänskor som lyssnar till sin inre lag och följer den med risk för hugg och slag, fängelse och förtal, för att inte tala om förlorade studietimmar i konkurrenssamhällets korvstoppning. Fantastiskt! Hoppfullt! Såg ni förresten uppslaget i Husis där Astrid Thors och Jan-Erik Enestam förlorade sig i oväsentligheter på höger sida, medan Markus Drake med kamrater talade allvar på vänster sida?

Visst, jämförelsen är orättvis, Enestam och Thors måste i egenskap av partipolitiker prata om sådant som förefaller att vara strunt i dagens situation, medan Drake & co måste tala om världsläget för att det är det som motiverar deras medborgaraktivitet. Men i alla fall – mitt hopp står till Drake. Därmed inte sagt att jag vill vältra över ansvaret på en yngre generation. Tvärtom – jag kommer att göra vad jag kan för att mormödrar mot våld växer sig till en stark och farlig rörelse.
Det är betecknande att det är den ständigt existenshotade tidning du just läser som står för det första hoppingivande reportaget från Mellanöstern vi fått. 16.4. hade Theresa Norrmén ett uppslag om refusnikarna, de israeliska officerare och soldater som fått nog av sitt lands terrorkrig och vägrar delta. Trots att de föraktas, förtigs och fängslas har deras antal vuxit till 411 (den16.4.) Det är möjligt att stöda dem moraliskt och ekonomiskt – det är bara att klicka fram solidaritetslistan på webben. Jag upprepar alltså adressen: www.seruv.org.il
Det måste ha varit extremt svårt för dessa modiga militärer att börja lyssna till den inre lagen.
De har som den citerade Assaf Oron säger, från små lärt sig att ”araberna är omänskliga monster som vill kasta oss i havet”, men de har framför allt erfarit realiteten i hatet hos de omgivande folken, nödvändigheten av att försvara sitt ständigt hotade land och folk. När de tar avstånd från den nuvarande maktpolitken, när de vägrar delta i de militära operationerna i territorierna (de ockuperade områdena), då kan omvärlden bara uttrycka tacksamhet och tveklöst stöd.