Uppladdningen inför ett krig i Irak är beklämmande och även all den s.k. diskussion som förs i ”huvudstäderna” om problemen. Jag har svårt att tro att jag egentligen kan tillföra något nytt i debatten men har väl i alla fall behov av att på något sätt försöka fundera över varför jag har valt att hålla på en pacifistisk linje, även då man har en diktator avSaddam Husseins kaliber att tas med.

Tillsammans med många andra frågar jag mig till att börja med hur det kommer sig att USA och EU-länderna är så måna om att FN-resolutioner gällande Irak skall uppfyllas till punkt och pricka, medan FN:s resolutioner gällande Israel inte uppbackas med samma hot om våld från USA:s eller världssamfundets sida om de ej efterföljs. I denna speciella fråga är även våra nordiska länder ute på hal (internationell) is.

Den fråga som kanske bekymrar mig mest är varför inte de små (neutrala, alliansfria) länderna i FN under de senaste åren försökt utarbeta ett system för att påverka tredskande medlemsstater med andra medel än hot om våld. Bojkotter som drabbar de makthavande och inte folket. Det måste ju finnas lösningsmodeller som inte behöver drabba den civila befolkningen. Man kunde önska att Finlands och Sveriges regeringar och utrikesministrar skulle ha varit mer innovativa i sin FN-politik under de senaste åren, i stället för att tappert ställa sig vid USA:s sida och sjunga med i Bush-kören. Efter den 11 september tycks chocken ha varit så stor att man helt okritiskt stött Bush-administrationen, först nu verkar det som om några europeiska länder kommit på andra tankar, speciellt då man ser att USA-administrationen verkligen vill ha krig.

Den 15 februari var jag som mången annan världsmedborgare ute och demonstrerade mot ett eventuellt krig i Irak. Jag var i Köpenhamn tillsammans med cirka 20-30 000 andra unga och gamla, nydanskar och gammeldanskar. De bästa parollerna var Drop Bush not the bomb och Drop Viagra not the bomb. Den senare parollen får mig helt osökt att komma in på frågan om inte hela den världspolitiska situationen kunde få en acceptabel delförklaring om vi analyserade den ur ett genusperspektiv och förstod hur manlighets- och maskulinitetsnormen får män att göra det George W. Bush och Hussein nu håller på att göra: att sätta världen i brand.

En australiensisk mansforskare, R. W. Connell menar att det inte bara pågår en kamp mellan män och kvinnor i genusrelationen utan att det också existerar en hierarki mellan olika maskuliniteter inom genussystemet. En hierarki där den vite, heterosexuella mannen från övre medelklassen utgör någon form av norm. Connell kallar detta förhegemonisk maskulinitet. I den ligger föreställningar och myter kring vad som förväntas av en man. Connell säger:
”…hegemoni skapas om det finns ett samband mellan kulturella ideal och institutionell makt, kollektiv om än inte individuell. De högsta nivåerna inom näringslivet, militären och staten erbjuder en tämligen övertygande kollektiv bild av maskulinitet. En maskulinitet som fortfarande inte är hotad av feministiska kvinnor och oliktänkande män. Det är det framgångsrika hävdandet av auktoritet snarare än direkt våld som är hegemonins kännetecken. (Även om våldet ofta underbygger och stödjer auktoriteten.)”

Den här bilden av maskuliniteten sköljer över oss från massmedia, populärkultur, reklam och på många andra sätt. Frågan är om inte just denna föreställning om Mannens uppgift, delas både av Bush, Hussein och Osama bin Laden. Denna deras föreställning av sin egen roll och uppgift i världen förorsakar lidanden för oskyldiga människor.

Man förändrar inte världspolitiken (i alla fall på kort sikt) genom att ifrågasätta den hegemoniska maskuliniteten, men kanske vi kan få en förklaring på varför de makthavande männen fungerar som de gör.

Men för att återgå till vad små neutrala och ickeallierade länder kunde göra. Vi kunde bidra till att stödja den demokratiska oppositionen i Irak, speciellt de personer som varit tvungna att fly från landet. Hussein skall störtas men vad kommer efter honom?

Det vore skäl att studera vad som hänt i Afghanistan efter talibanernas fall. USA använde kvinnornas undertryckta situation som en av många orsaker till intervention. Men kvinnorna har knappast fått det bättre. Sima Samar som var kvinnominister i den provisoriska afganistanska regeringen efter talibanernas fall konstaterade under sitt besök i Sverige nyligen att kvinnornas situation inte märkbart förbättrats. Human Rights Watch har rapporterat om att våld, misshandel och våldtäkter används av krigsherrarna i de olika delarna av landet för att hållas vid makten. Laglöshet råder eftersom det inte fanns demokratiska traditioner eller demokratiska institutioner i landet.

Samma gäller för Irak. Man kan inte bomba ett land till demokrati. Det borde vi redan nu ha lärt oss. Vad gör Finland och Sverige för att underlätta en övergång till demokrati i Irak utan krig? Kan fredsrörelsen bidra till detta arbete?

Genom att demonstrera och delta i en global fredsrörelse påverkar vi. Vi såg ju redan på EU-toppmötet måndagen efter fredsdemonstrationerna att statscheferna hade tagit intryck av demonstrationerna ute i Europa. Men vi kan inte nöja oss med att påverka opinionerna, vi bör även arbeta fram alternativa lösningar. Detta är fredsrörelsens utmaning just idag.