Hur skall afghanerna lyckas lösa sina problem idag efter mer än tjugo år av inbördeskrig och allmänt kaos? Det finns ingen statlig centralmakt att tala om utom i huvudstaden Kabul. Det finns ingen nationellt fungerande armé som kunde upprätthålla ens ett minimum av allmän ordning, men i stället existerar det fortsättningsvis regionala och lokala arméfraktioner som fungerar mer eller mindre oavhängiga av centralmakten. Det finns heller ingen nationellt täckande poliskår, och de poliser som finns består till stor del av outbildade soldater och rekryter från talibanstyrets tid.

Ekonomin är slagen i spillror. Skol- och utbildningssystemet måste byggas om från grunden, då talibanerna också lyckades med att slå sönder det. De cirka två miljoner afganer som återvänt till sitt hemland efter talibanregimens fall gör inte situationen ljusare. Något fungerande domstols- och åklagarväsende fanns det inte mera efter talibanregimens fall. All juristutbildning i traditionell mening omintetgjordes: den juridiska litteraturen brändes upp tillsammans med i landet tidigare gällande lagar och samlingar av domar. Koranen var den enda rättskällan vid sidan av den profetiska traditionen.

Jag deltog i slutet av december i en internationell konferens i Rom, där det centrala temat var återuppbyggnaden av det afganska rättsväsendet och jag hamnade då av lättförstådda skäl att reflektera över frågor jag aldrig tidigare på ett så konkret sätt ställts inför. Några av de frågorna tar jag upp i denna kolumn.

Afganistans moderna historia är allt annat än rätlinjig. Landets sista kung, Muhammed Zahir, försökte via europeisk lagstiftning i någon mån ”modernisera” landet, men han störtades 1973 av sin svåger Muhammed Daud som för sin del stödde sig på olika islamitiska grupperingar. Hans regeringstid präglades likväl av ett ständigt pågående inbördeskrig. År 1978 störtades i sin tur Daud i ett kommunistiskt militärt maktövertagande, vilket i sin tur ledde till att sovjetiska trupper kallades in i landet till stöd för regeringen. Den Sovjetstödda regeringen försökte under sina lite mer än tio år vid makten förvandla Afganistan till ett kommunistiskt samhälle utan att lyckas.

Efter kommunistregeringens fall upprättades ett tämligen ortodoxt islamiskt styre som i sin tur kom att ersättas av den teokratiska talibanska regimen under åren 1996-2001. – Sedan kom amerikanerna med sina bombplan och helikoptrar!

Idag ser det ut som om det så kallade internationella samfundet är berett att bidra till att det afganska samhället återuppbyggs från grunden. Låt vara att det ”internationella samfundet” vid sidan av FN väsentligen representeras av USA, Tyskland, Frankrike och Japan. Den fråga som ofrånkomligen inställer sig är naturligtvis i vilken mån afganerna själva skall ha rätt och möjlighet att avgöra hur det framtida Afganistan skall se ut. En annan fråga är om en återuppbyggnad överhuvudtaget är möjlig utan användning av auktoritära metoder.

Jag tar först upp den senare frågan. Är en fredlig utveckling mot demokrati och ett styre där medborgarna själva avgör hur deras samhälle skall utformas möjligt i ett läge, där det fortsättningsvis existerar fullt beväpnade och stridsberedda regionalt, etniskt och ideologiskt organiserade arméfraktioner samt där poliskåren på sin höjd verkar som ett instrument för centralmakten i de större städerna? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

Ärligt talat vet jag inte hur detta dilemma bör lösas. En lösningsmodell är förstås att de idag så varmt omhuldade fredsbevarande trupperna från t.ex. Europa och USA med milt våld (?) hjälper till att avväpna de väpnade. ”Fredsbevarandet” kan i så fall leda till direkta våldsaktioner. Faran med detta alternativ är att fredsbevararna lätt kan komma att upplevas som utländska infiltratörer eller rentav som representanter för 2000-talets nykolonialister. – Vi bör här komma ihåg att de sovjetiska truppernas närvaro under den kommunistiska regimen (c. 100.000 man) inte på något sätt bidrog till att stärka regeringens ställning, snarare tvärtom.

Som den gamla pacifist jag är har jag en hel del svårigheter att tackla detta problem, som – trots allt – ändå är ett äkta problem.

<

De flesta av dessa ”allmänna angelägenheter” behandlas av de lokala eller stamanknutna institutionerna,jirga/maraka, oberoende av om det är fråga om civil- eller straffrättsliga frågor. Till och med fall av mord och dråp kan avgöras av dessa traditionella institutioner, där det är byäldste som fäller domen.

Kärnan i det afganska rättssystemet utgörs likväl av shari’a, den heliga islamska rätten. Shari’a är inte en på lagstiftning grundad rätt i västerländsk mening, utan den hämtar sina rättsprinciper och -regler från Koranen, Profetens uttalanden och handlingar samt från ledande teologers och rättslärdas kommentarer och analyser av dessa. (Det hör till bilden att man inom ramen för shari’a inte gör någon klar åtskillnad mellan teologi och juridik.)

Shari’an är utan tvivel en betydligt mer utvecklad rätt än den traditionella rätten, även om den tämligen ortodoxa tolkning av den heliga rätten som under de senaste decennierna förefaller att ha tillämpats i Afganistan inger vissa farhågor. De farhågorna gäller framförallt kvinnornas rättsställning, de bristande rättsskyddsprinciperna och skyddet för vissa centrala människorättigheter, t.ex. religionsfriheten och skyddet för den personliga friheten och självbestämmanderätten.

Det är här som en mängd svårigheter kommer att uppstå i samband med återuppbyggnadsprocessen. Då afganerna i december 2001 undertecknade den så kallade Bonnöverenskommelsen, förband de sig att respektera bl.a. de centrala internationella människorättskonventionerna samtidigt som de åtminstone indirekt förband sig att utveckla ett på formell lag baserat rättssystem.

Det kan ju tyckas att detta låter rimligt och förnuftigt. Men då vi bekantar oss med den afganska konstitutionen från 1964, som på nytt bringats i kraft, ser vi att det kommer att uppstå problem. Enligt konstitutionen skall nämligen domstolar och myndigheter tillämpa islams heliga lag, shari’a, i alla de fall, då någon av parlamentet godkänd lag inte existerar. Dessutom får lagarna inte stå i strid med de heliga principerna i den islamska tron.

De problem som uppstår här är mångfaldiga. För det första vet man inte vilka lagar som i tiderna godkänts (de brändes upp under talibanregimen). För det andra har lagarna på sin höjd tillämpats i urbana områden. För det tredje har de ofta lämnats icke-verkställda av myndigheterna. Och för det fjärde: hur skall man göra med en lag, som å ena sidan tryggar en människorättighet och å andra sidan står i strid med shari’an såsom den tolkas av de afganska domstolarna och myndigheterna?

Tillsvidare har man inom den islamska rätten förhållit sig på två sätt till de mänskliga rättigheterna. Apologeterna säger att det inte finns någon motsättning mellan Koranen och människorättigheterna (man sopar problemet under mattan), medan puritanerna säger att människorättigheterna är ett imperialistiskt och kolonialistiskt påfund (man bryr sig inte om dem).

Vid Romkonferensen i december i fjol föreslog en del ledande afganska jurister att detta problem kan lösas genom att dom-stolarna börjar använda sig av den under tusen år förbjudna tolkningsmetoden ijtihad, som innebär att shari’an kan tolkas utgående från förändrade förhållanden och det föreliggande sammanhanget. Det låter sig förstås sägas. Men allt kommer i så fall att bli beroende av om domarna är ortodoxa eller inte.

Vi kommer här in på frågan om jurist-utbildningen. Det finns två olika slag av juridiska fakulteter i Kabul: den juridiska fakulteten, som utbildar jurister för framförallt den offentliga förvaltningen och för näringslivet och som därmed lägger vikt vid den formella lagstiftningen och shari’a-fakulteten, som utbildar domare och – får man förmoda – advokater. I shari’a-fakulteten studerar man den heliga rätten och islamsk teologi på samma sätt som man under århundraden gjort i den islamska världen i de så kallade madrasaskolorna i anslutning till moskéerna. Vi återfinner alltså här tudelningen i en världslig statlig rätt av mer eller mindre marginell betydelse och en helig rätt som genomsyrar hela domstolsväsendet.

Det förefaller, åtminstone mig, som om ett fortsatt bibehållande av denna tudelning i en världslig och i en helig rätt i varje fall inte bidrar till att stärka de mänskliga rättigheterna i Afganistan.

Men frågan kvarstår: vilken rätt har vi i den sekulariserade världen att bestämma på vilket sätt afganerna utgående från sina traditioner och sina religiöst-moraliskt-rättsligt motiverade övertygelser bör lösa sina interna problem? Den verkligt kniviga frågan gäller med andra ord i vilken mån vi i den sekulariserade världen har en moralisk rätt att indra vårt materiella bistånd och vår så kallade expertkunskap i fall afganerna vägrar erkänna de mänskliga rättigheter som vi anser vara universella och objektiva.

Har vi verkligen en moralisk rätt att utdöma deras religiöst förankrade världsbild?
Detta är frågan.