Ofta visar det sig att de svaga är förvånansvärt starka och att de starka är förvånansvärt svaga. Jag kom att tänka på denna paradox, då jag läste J.P. Roos kolumn i nummer 21 i Ny Tid ”Lever vi Kagans paradis?” Robert Kagan menar av allt att döma att usa både är en stark stat och ett starkt samhälle och att just detta är beviset på dess globala överlägsenhet – i alla avseenden som det förefaller. Beklagligtvis finns det många som idag tycks hysa samma uppfattning. Det är denna uppfattning jag här tänker problematisera.

Alla tecken tyder förstås på att Kagan inte helt och hållet talar i nattmössan: usa vann en rätt lättvunnen seger i Irak och det framförallt av usa ledda neoliberala globala segertåget möter tillsvidare på lamt motstånd, i varje fall på det statliga planet. Kampen mot terrorismen har ju dessutom börjat uppfattas som det största hotet mot världsfreden, vilket i och för sig inte är en liten förändring i våra föreställningar om vad som är ”verkligt farligt”. Terrorismhotet finns nämligen överallt, det saknar nationella gränser och det kan realiseras närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst. Fienden finns överallt och sover aldrig.

Vi måste alltså städse vara på vår vakt. Och den som vaktar oss är usa, som i kraft av sin överlägsna militära styrka kan skänka oss det skydd vi alla behöver.

Faktum är att usa redan under en lång tid försökt rädda världen från undergång. Det är bara det att undergången ändrat ansikte: ännu i slutet av 1980-talet var det kommunismen som hotade människosläktets civiliserade fortbestånd, medan det idag är terrorismen och den muslimska fundamentalismen. Hur vi än vänder oss, finns det alltid en dödsfiende bakom hörnet.

Den fråga jag ställer mig är, om det nödvändigtvis är den starka som behöver fiender eller om det i stället är så, att det är den svaga som behöver dem – för att bekräfta sig själv.

De ganska bedrövliga uppgifter jag ger i det följande är hämtade ur ett föredrag somJohan Galtung höll i Wien i september i fjol; uppgifter som i sin tur är hämtade ur amerikanska källor. Enligt dem har usa sedan 1945 varit engagerat i 67 globala interventioner, deltagit i 35 mord eller mordförsök på politiska ledare eller statsöverhuvuden, varit behjälpligt vid tortyr i 11 länder och bidragit till att förvanska valresultaten i 23 länder. Enligt en försiktig bedömning har ca 12 miljoner människor dött i de militära operationer där usa varit inblandat.

Den listan talar sitt tydliga språk om på vilket sätt landet försökt försvara demokratin och friheten, det vill säga de värden som det amerikanska samhället framförallt påstås försvara.

Galtungs prognos för Förenta staterna är pessimistisk. Han säger att landet kommer att kollapsa inom 20 år. Och han motiverar detta ingalunda med fortsatt ekonomisk nedgång, ett populärt tema i Europa idag, utan med att landet helt enkelt kommer att demoraliseras på samma sätt som för någon tid sedan Sovjetunionen och långt tidigare det romerska riket. De konflikter landet både militärt och politiskt skapat och i fortsättningen kommer att skapa på det globala planet kommer på sikt att leda till ökade interna konflikter och slutligen till en fullständig desintegration av det amerikanska samhället. De höga idealen konfronteras med den råa verkligheten!

Någon illvillig läsare kan naturligtvis kommentera detta med att Galtung börjar bli gammal och att han därför börjar se ragnarök närma sig. Så kan det kanske också vara, men å andra sidan är han ju utan tvivel en av denna tids ledande konfliktforskare som visat en enastående förmåga att förutse vad som komma skall. Det är därför svårt att utan vidare avfärda hans bedömningar.

Den fundamentalism, som den amerikanska politiska ledningen anklagar islam för, präglar ju faktiskt också dagens amerikanism. Världen är delad i två delar, den goda och den onda, och det finns inte några neutrala; den som inte står på det godas sida står på det ondas sida och det onda ger bara upphov till våld som i sin tur bara kan mötas med motvåld. Underförstått i denna logik är att de goda och de onda inte kan kommunicera och att de egentligen inte heller bör kommunicera med varandra. Det finns bara en lösning: våldsam konfrontation.

Det vore förstås hög tid för det politiska ledarskapet i usa att inse att striden verkligen inte gäller frågan om det goda och det onda utan i stället frågan om global orättvisa. De fattiga och de svultna och de som saknar ett hopp om en dräglig framtid gentemot dem som är rika och mätta och som ingenting annat gör än drömmer om ännu bättre dagar.

Jag tror det var Hegel som i tiderna konstaterade att det är den svaga som är stark, därför att han är beredd att lära sig av den starka, medan den starka är svag, därför att han aldrig bryr sig om att lära sig något av de andra. Jag misstänker att det just är detta som alltid förr eller senare leder till att det är den svaga som slutligen segrar.

Den framförallt militära men också ekonomiska styrka som usa idag symboliserar är kanske trots allt inte förankrad i den beredskap att se den globala verkligheten i ögonen som en mera bestående styrkeposition skulle förutsätta. Den starka blir svag, då han upphör att se den andra. Och dessutom: då den starka blir rädd, börjar styrkan avtyna.

Men hur förhåller det sig med vårt eget lilla land? Är Finland starkt eller svagt?

Jag utgår från att den starka inte behöver använda våld. Finland var som svagast under inbördeskriget, då de två lägren med våld bekämpade varandra. Finland var heller inte starkt under de decennier en inte obetydlig del av befolkningen, d.v.s. kommunisterna, upplevdes som en inre fiende som måste oskadliggöras. Landets svaghet berodde förstås på att det fortsättningsvis var ett orättvist och på stora ekonomiska och sociala klyftor baserat samhälle.

Ett lands styrka ligger dessutom i att både staten och samhället uppfattas som legitima. Och legitimiteten erhåller de genom att respektera vissa grundläggande rättvisekriterier. Ett samhälle som upplevs som legitimt består sig inte med bilder av en inre fiende.

Det är därför uppbyggnaden av välfärdsstaten efter andra världskriget lett till att Finland idag måste betraktas som starkt, massarbetslösheten till trots. Men denna inre styrka kan lätt förvandlas till sin motsats, om nedmonteringen av välfärden får fortsätta. Den ökade privatiseringen och kommersialiseringen av olika välfärdssektorer kommer på sikt att leda till större ekonomiska och sociala klyftor olika befolkningsgrupper emellan. Välfärdsstaten är tyvärr inte mera det självklara projekt det var för låt oss säga 10 – 15 år sedan.

För några veckor sedan deltog jag i en diskussion om välfärdsstaten med några tämligen konservativa ungdomar och slogs då av hur grundligt synen på välfärden förändrats. De flesta diskussionsdeltagarna såg den sociala välfärden som ett instrument med vilket staten disciplinerar medborgarna. Denna välfärdens disciplineringsfunktion såg de som i och för sig helt i sin ordning (majoriteten bör hållas lugn), men de menade att det vore mycket billigare, effektivare och rationellare att överlåta den sociala servicen på privata företag och institutioner. Sic transit gloria mundi!

För en mera till åren kommen medborgare, som alltid uppfattat välfärdsprojektet som ett rättviseprojekt, tedde sig tankegångarna lindrigt talat oroväckande. Kommer det starka Finland att under de kommande decennierna undergräva sin egen inre styrka?

Om det är som jag ovan påstått, att en stark stat och ett starkt samhälle inte använder våld och att dessa upplevs som legitima, så bör till listan ännu tilläggas att ett starkt land inte har yttre fiender. Märkligt nog tycks det finnas en allmänt utbredd uppfattning om att det just är fiendernas antal som är tecken på styrka. Framförallt Bush-administrationen förefaller hysa denna gamla internationellt-politiska fördom. Redan det sunda förnuftet säger oss likväl, att det krig i global skala mot terrorismen och den islamska fundamentalismen som det officiella usa idag förklarat bara kommer att resultera i att såväl de yttre som de inre fiendernas antal kommer att öka.

Vi bör komma ihåg att det i dagens värld finns 56 stater med en muslimsk majoritet och att muslimernas antal kan räknas i miljoner i själva usa.

Den för många kanske trösterika konklusion jag drar av det resonemang jag fört är att Finland, åtminstone idag, är ett starkare samhälle än det amerikanska. Den som ser svag ut kan vara stark och den som ser stark ut kan vara svag.