–Vi lever i en tid med oändliga valmöjligheter där kvinnors och mäns roller rymmer ett mycket större spektrum än någonsin tidigare. Men när det gäller attraktion och sexualitet är det plötsligt väldigt snäva rollmodeller som prackas på oss, menar Ulrika Bengts som är i färd med att sätta upp Blue Room på teater Viirus

Vi sitter på en restaurang i Hagnäs och ska försöka diskutera en pjäs som inte är färdig. Mycket kan och kommer ännu att hända, och ingen, varken Ulrika Bengts, Marika Parkkomäki, Tobias Zilliacus, Jennie Storbacka eller Markus Nykänen vill eller kan avslöja för mycket. När vi träffas är det mitten av december, och ungefär en månad till premiären. Bengts förklarar att anledningen till att de över huvud taget sitter här och kan träffa mig i dag är att de är tillfälligt hemlösa från teatern; i dag spelas nämligen en annan pjäs på Viirus, och dagen får då ägnas åt diskussion och scenkläder. Det är bråda tider för Bengts. Dessutom bor hon på Åland och åker fram och tillbaks med båtar till repetitionerna, har jag hört. Jag undrar försiktigt hur det går ihop, och Zilliacus svarar med ett:
– Äh … Hon är ju aldrig där.
Och då menar han inte på repetitionerna.

KÖNENS MAKTSPEL

När pjäsen Ringleken sattes upp i 20-talets Wien blev föreställningen stoppad av polisen. Manusförfattaren Arthur Schnitzler var för radikal för sin tid. Först på 50-talet vågade man ordentligt ge sig på pjäsen igen, denna gång i filmform och denna gång i Frankrike. Slutresultatet blev filmen La Ronde och denna gång slapp man åtal och rättegångar; filmen blev i stället populär. På 90-talet gjorde den engelske dramatikern David Hare en nytolkning av Ringleken som han kallade Blue Room.

I dag är pjäsen kanske viktig av en lite annan anledning tror Bengts som är i färd med att sätta upp den på Viirus.

– I dag i vårt samhälle med oändliga valmöjligheter och där bilderna av mannen och kvinnan, i media framförallt, bara blir snävare och snävare med silikon och pushup, kan det finnas en poäng att sätta upp en pjäs som den här. Det finns en sån oerhörd kommersialisering kring sexualitet i dag, och eftersom människan är så sårbar när det gäller attraktion, lust och förälskelse så får det kommersiella så starkt genomslag.

– Ja, pjäsen är aktuell på det sätt att den handlar om könsroller, och om maktspelet mellan man och kvinna, menar Marika Parkkomäki. Hon spelar fem roller i pjäsen. Så gör även hennes motspelare Tobias Zilliacus.

LÄNGTAN ATT BLI SEDD

Så vad är då Blue Room? Ja, att träffa en skådespelargrupp mitt i en process för att diskutera det, är ingen lätt sak. Klart är att Blue Room är en teaterföreställning med tio scener. Med tio möten mellan man och kvinna. Där A möter B och B möter C som Zilliacus pedagogiskt förklarar.

– Rollerna utvecklas egentligen genom kedjan, menar han. Kedjan i vilken en människa kan bete sig olika beroende på vem hon möter, och beroende på vad hon har varit med om tidigare, här då i den föregående scenen, och hur detta sedan påverkar någon helt annan person senare som den första människan inte har en aning om … Utmaningen hos oss ligger i att skildra alla de här karaktärerna. I en vanlig pjäs har man vanligtvis några huvudroller och sedan biroller, men här är alla huvudroller. Och samtidigt möter man dem bara en kort stund. Det blir som koncentrerat och förlängt på samma gång.

Att Blue Room tidigare har ansetts så radikal torde bero på att alla scener utspelar sig på samma sätt; vi får se en man och en kvinna i ett möte, ett sensuellt laddat, kort och flyktigt sådant. På det sättet kan man skildra en sorts tomrum hos karaktärerna, menar Bengts. Tomrummet som de alla har, och som de tror och längtar efter att någon annan människa ska kunna fylla, men som de blir kvar med hela vägen egentligen.

– Blue Room handlar på många sätt om seende. Om att sakna förmågan att i grunden se den andra, och om att inte avslöja sin egen längtan efter att bli sedd på ett annat sätt, för då blottar man sig själv och blir försvarslös. Så Blue Room är ett spel, en lek, med ibland ganska grymma undertoner.

I Viirus uppsättning har man valt att behålla det engelska namnet Blue Room på pjäsen eftersom man tyckte den lät bättre, och väckte mer associationer, än Ringleken.

– När jag första gången tittade igenom pjäsen tyckte jag det lät intressant, berättar Jennie Storbacka som tillsammans med Markus Nykänen har rollen som sångare och också kärlekens eviga trotjänare i föreställningen. Blue Room kan ju vara vad som helst egentligen, och det är på något sätt spännande. Man vill veta vad som försigår där, och varför det heter Blue Room.

Parkkomäki menar att Blue Room alltid rent konkret kommer att vara ett och samma rum i pjäsen.

– Ramen är alltid densamma. Men frågan är väl lite vad som händer när tio olika karaktärer möts där. Är människan densamma?

– Pjäsen leker mycket med roller, menar Bengts. Alla har sina roller. Men vad händer om man bryter mot dem, det är det vi vill ta reda på, och det är väl det egentligen som är intressant.

Bengts, som tidigare mest ägnat sig åt filmproduktioner, är fascinerad av teaterrepetitionen där allt sker i ett sorts pågående nu, som i en lökskalsprocess där allt är möjligt ända fram till premiären. Och hon har suttit och sugit på en god liten karamell länge under vårt samtal, märker jag snart. Mot slutet frågar hon nämligen de övriga vid vårt bord om de tycker att hon bör avslöja berättarknepet i deras Blue Room. Ingen tycks först riktigt förstå vad hon menar. Tidigare har Zilliacus förklarat för mig att de inte hymlar med att det är teater det handlar om i pjäsen, att de inte har någon ridå. Jag förstår nu att jag inte förstod vad han menade.

– Ja, alltså, det här är ett skådespel om ett skådespel, förklarar Bengts. Om skådespelare som spelar roller, det är ingen hemlighet. Och med sig bär de en historia.

Så. En föreställning med ett rum, två sångare, bara två skådespelare men trots detta tio roller och tio möten, och där allt sker helt öppet. Och vad säger man när man egentligen inte vet något konkret om en teaterföreställning? Att det låter experimentellt?

– Ja det är klart, säger Bengts. Det finns väl ingen poäng att göra något som man har gjort tidigare.

Foto: Nicke von Weissenberg

Blue Room har premiär på Teater Viirus i H:frs den 20 januari.