Vi har alla en längre tid fått ta del av nyheten att över hälften av finländarna är överviktiga, också många barn. De som trodde att antalet åldringar är vår framtids största utmaning får nu lov att inse att det finns en allvarlig konkurrent: antalet kilon. Det som i en vanlig medborgares huvud ser ut som något var och en skall ta hand om själv, d.v.s. sina former och kurvor, förvandlas automatiskt i myndigheternas huvud till ett ofantligt samhälleligt problem. Även om vi själva bestämmer vad vi sätter i vår mun är det samhället som får stå för de kostnader de eventuella negativa konsekvenserna leder till.

Jag hörde en morgon på två kompetenta kvinnor från Kommunförbundet som inte bara skrämde oss med att visa på ofattbart höga staplar och diagram på den åldrande befolkningen, utan också påminde oss om vilka summor övervikten och det ökade alkoholbruket kommer att kosta samhället inom en snar framtid (utöver de storsatsningar som i vilket fall som helst behövs inom åldringsvården). Det handlar om nedsatt arbetsförmåga (= dålig ork), vuxendiabetes, högt blodtryck, dåliga knän, höga medicinkostnader o.s.v.

Att äta hälsosamt är i dag en hel vetenskap och kräver god syn och mycket tid. Vill man dessutom äta också etiskt rätt är det bäst att ta tjänstledighet för att hinna, orka och kunna välja de rätta produkterna. Det är alltså inte konstigt att så många äter fel. Och särskilt verkar det vara de med låga inkomster som äter mat som innehåller för mycket fett och socker. Samma fenomen syns i hela världen, speciellt i USA och i många utvecklingsländer. Enligt vissa källor är det inte längre bristen på mat som är det största problemet utan bristen på hälsosam mat, och kunskap om vad man inte bör äta. I kommunernas prioriteringar är konditionshöjande verksamhet i allmänhet långt nere på listan, undantaget förstås det som kallas idrott och som, även om det är viktigt särskilt för barn och unga, oftast inte de överviktiga sysslar med.

Då jag gick igenom vilka möjligheter till motion det finns i min hemkommun blev resultatet inte särskilt upplyftande. Det mesta som finns är anpassat för dem som redan är aktiva och inte har varken krämpor eller många överlopps kilon. Kommunens bästa vintersporthall består av Moder Jord och kostar kommunen absolut ingenting: isen på vikarna mot söder fryser snabbt och är flera kilometer lång och är ett förträffligt ställe för skidande, promenader, stavgång, cykling m.m. Vackra vintersöndagar vimlar det av barn, ungdomar, äldre, barnvagnar, skridskor, pulkor, kälkar och hundar på isen. Några far fram med väldig fart, andra vandrar en bit längs vassen och sitter sen på bryggan i solen och dricker kaffe som de haft med sig i termosen. Förr lär man ska ha ordnat travtävlingar på isen. Det enda som skulle behövas är att någon berättar i lokaltidningen att isen håller och det går bra att röra sig på den. Vi som inflyttare råkade höra det av en granne, annars hade vi inte hittat dit.

En kommun som vill spara pengar skall alltså (helst tillsammans med grannkommunerna) anställa näringsterapeuter och konditionsskötare, bygga simhallar som passar alla, ordna fysiska aktiviteter för hela familjen efter skolan, stöda arbetar- och medborgarinstitutens jumppa- och yogagrupper, se till att de lätta trafiklederna är i skick, bygga en badstrand (också för vinterbad), ge lite pengar åt föreningar som ordnar billiga simhallsresor för alla som vill. Och se till att det finns kultur och konst att antingen konsumera eller producera, då brukar man nämligen inte hinna äta så mycket. Igen ett argument för kulturen!

Skribenten är kommunpolitiker i Pikis