– Det här är ingen rolig film om indianer, deklarerar fransmannen Thierry Sallantin då han knäpper på dokumentärfilmen ”The Story of the Lawless Land – The French Guiana”.

Rötterna till Thierry Sallantins Finlandbesök går flera år tillbaka i tiden och djupt in i det integrerade Europas yttersta periferi, som sträcker sig ända till Latinamerika – Franska Guyana. Där upptäckte den hippiesinnade etnologen Sallantin 1986 sitt paradis på jorden. Ursprungsbefolkningen i Franska Guyana hade sedan conquistadorernas dagar reducerats till sju stammar (sex idag) men deras livsstil fortsatte att vara vital. P.g.a. det för skogsavverkning svåra böljande landskapet hade regnskogen nästan helt lämnats i fred. Den franska regeringens totala nonchalans av indianstammarna (de flesta hade inget pass förrän på 70-talet) garanterade dem lugn och ro, som mest rubbades av ett antal nitiska missionärer. 1992 föll nya skuggor över paradiset. Några opportunister hade hittat en guldfyndighet i mellersta delen av Guyana och snart ekade djungeltrummorna.

– I början av nittiotalet märkte jag de första intrången av koloniserande guldgrävare. Striderna gick hårda om fyndigheterna och svallet slog snabbt över lokalbefolkningen också, minns Sallantin.

Guldgrävarna kommer huvudsakligen från Franska Guyanas östra grannland Brasilien, framkommer det i dokumentären som fått visningsförbud i fransk television. Den illegala trafiken mellan Guyana och grannländerna gick hård redan från förut, men sedan den moderna guldruschen har alla tidigare rekord slagits. 50 000 mänskor slinker av och an över gränsen årligen, mera än i alla andra franska regioner tillsammans. De som blir fast kan utan problem försöka på nytt nästa dag. Men inget under. Polisen är svårt underbemannad och består helt och hållet av franskfödda stackare som hamnat i Guyana bara för 2–3 års perioder. Bristen på kontinuitet blir ett flerdubbelt större problem då terrängen skoningslöst hjälper den som vill hålla sig osynlig.

– Då polisen närmar sig gömmer man bara all utrustning i vattnet och buskagen. När faran är över är det bara att fortsätta som förut. Ibland har myndigheterna snubblat över byar de inte vetat om, där 800 mänskor levat och jobbat, berättar Sallantin.

Laglösa guldgrävare

Brasilianerna är ändå inte en samlad tropp av hänsynslösa lurendrejare, utan de ca 20 000 ”fast bosatta” representerar en mångfald av mänskoöden. I konflikterna är det oftast de som är förlorarna. De utgör den billiga arbetskraft som slavar dygnet runt för överordnade. Makten ligger hos fransmännen och internationella aktörer.

– Enligt officiell statistik bryts det och exporteras det ca 2000 ton guld årligen från Guyana. Den sanna siffran är 40 000 ton, förklarar Sallantin.

Stora delar av guldet går förstås till utspridd småhandel. Men Sallantin hyser ingen tvekan över att de stora bolagen inte skulle köpa en rejäl andel av guldet. Dokumentären bekräftar helikoptertransporter med vilka guldet förs till okända mål.

– I Franska Guyana kostar det 180 dollar per uns (28,35 gram) att utvinna guld. I Brittiska Guyana kostar det 200 dollar. Det kostar förstås mindre om man inte inte måste städa upp efter rovdrift av skogen.

Makten i skogarna är fördelad mellan olika gäng, varav ett stigit över de andra. I praktiken har polisen i en av de större byarna inne i landet överlåtit makten till guldgrävare. Under deras auktoritet har vilda västerns sista tyglar släppts och en fullständig laglöshet inträtt.

Sallantin ger en personlig dimension till det vi får se i dokumentären. Han har själv suttit i fängelse under skumma omständigheter och hans öde är bara en tragedi bland flera fall av misshandel, försvinnanden, utpressning och mord.

– Under de två senaste åren har 151 personer blivit skjutna i regionen och av dessa har ca 40 procent mött sitt öde tack vare guld gruvorna. I ett land med en befolkning på 191 000 är statistiken svindlande hög.

Kvicksilvret flödar

Ursprungsbefolkningen är ändå utan tvekan de största offren, anser Sallantin. Naturreservat och skyddsområden har fått ge vika inför bristen på politisk vilja, korruption och rasism. Sedan 1970 har all turism förbjudits i södra halvan av landet, som tack vare få hittills hittade guldfyndigheter också än så länge lämnats i fred. Här finns nu några av jordens sista helt isolerade ursprungskulturer. Men guldgruvornas problem överskrider inte bara nationsgränserna. I de primitiva metoder som används för att utvinna guldet spelar kvicksilver en central roll. Som följd till processen, hamnar 95 procent av det använda kvicksilvret ut i naturen. Väl i ute i naturen, finns det inget sätt att få bort det ur kretsloppet. Eftersom guldrensningen oftast sker vid ett vattendrag, intar alla vattenlevande organismer det livsfarliga ämnet. Även fiskarna som utgör en väsentlig del av infödingarnas föda.

– I Minamata i Japan tog det tid innan symptomen dök upp. Vi har troligen bara skådat början på de problem som kommer att uppstå, säger Sallantin och syftar på det tragiska kvicksilvermissbruket i Japan på 30-talet, då invånarna i en hel stad under femtio år drabbades av t.o.m. livskrävande symptom. En ny sjukdom, eller ett syndrom, döptes efter staden till Minamatasyndromet.

I dokumentären får vi se barn som fötts med missbildade ben och höra om andra med även värre symptom. I en färsk undersökning uppskattade man att 65 procent av infödingarna redan har för mycket kvicksilver i kroppen. Men hotbilderna är även flera, fast de flesta inte når indianerna. Diffusa planer om naturreservat, där guldgruvor skulle vara tillåtna, smids i Cayenne.

– Gruvföretagen Golden Star, Asarco, Newmont, Cambior och Rio Tinto har alla en sked i smeten. För tillfället är Cambior värst, eftersom de vill avskaffa ett omfattande reservat för att öppna en ny gruva.

Företagen har sina högkvarter i väst, inom räckhåll för makt-
havare med politisk vilja. Men den finns det sparsamt av. EU har direkt inflytande över vad som händer i Guyana, men beslutsfattarna känner knappast till problemen i det lilla området som syns på eurosedlarnas nedre kant. Därför försöker Sallantin nu sprida kunskap.

– Jag är i Finland för att knyta kontakter mellan EU:s ursprungsbefolkningar, d.v.s. samerna och stammarna i Guyana.

Sallantin skall också träffa Heidi Hautala och Satu Hassi, för att göra de europeiska gröna medvetna om sin blinda fläck. Framför allt europarlamentarikern Hassi kan kräva att EU gräver bland sina gamla kvitton, för att se vad man riktigt har finansierat bortom horisonten.

foto Mia Vikström

Mera om Franska Guyana nästa vecka.

Se ”The story of the lawless land” (53 min) på www.naturvoelker.org

FRANSKA GUYANA

Frankrikes största region (13,6% av landets yta)
Yta: 83 534 km², varav 97 % skogsmark
Befolkningsmängd: 191 000
Huvudstad: Cayenne
Befolkning: svarta 66 %, vita 12 %, östindier, kineser och amerindianer 12 %, andra 10 %Gränsar till: Brasilien, Surinam