Den franska miljöaktivisten Thierry Sallantin vill rädda den franskguayanska regnskogen med hjälp av Natura 2000 och ekologisk turism, och har i Finland värvat bl.a. Satu Hassi.

Uppfattningarna om utveckling varierar stort mellan aktörerna i den franska regionen i Sydamerika, Franska Guayana. De lokala myndigheterna ser skogen som ett fäste för barbari och ett hinder för utveckling. De mest ambitiösa hoppas på en stad á la Brasilia i mitten av landet, varifrån ett vägnät kunde stycka upp de besvärliga skogarna. En liknande polemik har även guldföretagen drivit, medan den franska regeringen anstränger sig för att tycka så lite som möjligt. Mellan desperat guldgiriga och bortkomna illegala brasilianska immigranter, som med tänder och gevär kämpar för sina rättigheter, och gruvföretagen och myndigheterna, står de villrådiga indianerna. För dem skulle ett fridlyst område i södra delen av regionen vara livsviktigt.

I det rådande samhällsklimatet kämpar det gröna partiet som enda part för en renlärig miljölinje. T.o.m. WWF har börjat ta genvägar via förslag om ekologiska guldgruvor – något som den franska etnologen och miljöaktivisten Thierry Sallantin (se NT 6/06) fördömer utan en stunds tvekan. Ett nyligen omkullröstat förslag om ett naturreservat illustrerar väl bristen på förståelse för områdets gigantiska miljö- och kulturarv.

I förslaget ville man slopa hela det för utlänningar förbjudna och för indianer reserverade området i södra delen av regionen. I stället skulle en halvmesyr till reservat grundas, där guldutvinning skulle vara tillåten på hälften av området. Än värre, man ville hålla hela det nya reservatet öppet för turister.

– Turisternas intrång kunde beskrivas som en etnisk motsvarighet på folkmord. I tiderna medgav en fransk minister öppet att skulle vara väldigt lukrativt med lättklädda kvinnor att fota. Den franska regimen har faktiskt långa anor i att ignorera minoriteter och deras språk och kultur. Precis som med korsikanska och baskiska vägrar myndigheterna ordna undervisning i ursprungsbefolkningens språk i byskolorna, säger Sallantin.

Det färska förslaget fick back för att det omfattade ett allt för stort område, säger Sallantin. Man vill i stället ha ett flertal mindre områden, som högst får täcka 20 procent av landets yta. 90–97 procent av Franska Guayana är täckt av tropisk regnskog. Redan nu har flera okända arter gått förlorade, trots att de drabbade områdena till ytan utgör en bråkdel av hela skogen.

Organet som fällde förslaget bestod av lokala politiker och hade ingen lagstadgad makt. Den franska miljöministern valde att se mellan fingrarna på saken och uppgav sitt intresse att föra dialog med de lokala ”delegaterna”. Ännu i oktober 2005 hyste man i Frankrike optimism för att köra igenom ett reservatförslag år 2006.

Spårlöst kvicksilver

Sallantin efterlyser ett område som skulle vara explicit fridlyst för ursprungsbefolkningen i hela södra delen av landet. Norrut, där biomassan är som störst, skulle man ha ett traditionellt naturreservat, utan guldgruvor förstås. Men händelser i början av året bevisar att lagstiftning och reservat har föga inverkan på guldrushen. Kvicksilver, som utgör det största enskilda miljöhotet i samband med guldutvinningen, är sedan januari 2006 förbjudet i alla gruvor i Franska Guayana. Av 70 lagliga guldgruvor har 10 upphört med att använda ämnet. Av de otaliga illegala guldgruvorna har knappast en enda slutat, inte minst för att den nya utrustningen som fungerar utan kvicksilver kostar ca 30 000 euro.

– En undersökning om uppföljandet av lagen skulle vara på sin plats, konstaterar Sallantin.

Det är just via kvicksilvret som problemen i Franska Guayana får en koppling till Finland. Finland är en av EU:s största kvickliverproducenter och exporterar kvicksilver till både Storbritannien och Holland. Härifrån går handeln vidare till Brasilien. I Brasilien finns kvicksilver lätt tillgängligt på apotek. Tiotusentals mänskor tar sig illegalt över gränsen från Brasilien till Franska Guayana årligen. Och ser man på, brasilianskt apotekskvicksilver har hittats i illegala guldgruvor i regionen.

Åsnebryggan verkar visserligen lite för lång och krokig. Men medborgarorganisationen Finnwatch publicerade i november 2005 en rapport där man påvisar hur spårlöst finskt kvicksilver försvinner på den internationella marknaden, trots att Boliden Kokkola, det enda företag i Finland som i stor utsträckning säljer kvicksilver, uppger att de med sina handelspartners skriver kontrakt på att man inte får sälja ämnet utanför Europa. Efter att kvicksilvret lämnar landet har man dock föga insyn i vart det hamnar. Inga lagstadgade skyldigheter att övervaka kvicksilvrets slutmål finns.

I Finnwatchs rapport tror man starkt på att finskt kvicksilver hittat sin väg ända in i Franska Guayanas grannskogar i Amazonas, där man vet att kvicksilver vitt och brett används i illegala guldgruvor.

I Europa skulle man ha starka skäl att höja på rösten. Förutom principiella motiv, så finansierar EU 5/7 av det understöd som Franska Guayana mycket långt lever på, medan Frankrike bara står för 2/7 delar. Dessutom ligger EU:s största rymdbas i Franska Guayana. Basen står för 25 procent av BNP:n i området och är det tydligaste skälet till att de franska kolonialtentaklerna ännu har regionen i sitt grepp.

Som exempel på den gräsliga människorättssituationen i området kan man ta kampen som medierna där fått föra. Efter att den lokala journalisten Frédéric Farine misshandlades av den främsta guldgängsbossen Jean Bena, medan hans polispolare lugnt såg på, måste domstolen ingripa. Bena, som bland andra redan länge hotat Farine och hans journalistkompis från Le Monde, dömdes år 2003 för brottet. Men även mer etablerade aktörer har försökt sätta käppar i hjulet för nyfikna journalister. Farine anklagades på en presskonferens i Cayenne av två medlemmar av FEDOMG, den guayanska federationen för gruvföretag, för pedofili och korrumperande av ungdomar. Tre dagar tidigare hade han i en artikel citerat immigrerade brasilianska gruvarbetare som anklagat Bena för slaveri efter att han konfiskerat deras pass.

Finska åtgärder?

I Finland är fallet Franska Guayana så gott som okänt. Då Sallantin härom veckan träffade den gröna riksdagsledamoten Heidi Hautala behövdes en utförlig presentation av problemet.

– För att genast åtgärda kvicksilverflödet, måste det bevisas att ett brott mot lagen sker. Annars är det bara en fråga om etiskt ansvar. Frågan är varför naturdirektiven inte sträcker sig till Franska Guayana, resonerar Hautala.

EU:s kraftigaste verktyg för ingrepp i miljöfrågor är för tillfället otillräckligt för att vara till någon nytta i Franska Guayana. Natura 2000 projektet, som omfattar båda av EU:s mest omfattande naturskyddsdirektiv – habitat- (livsmiljö) och fågeldirektiven, sträcker sig inte till tropiska skogar och kan därmed inte tillämpas i regionen. Alltså vore en utvidgning av direktivet aktuell.

Europarlamentarikern Satu Hassi hade som aktiv europeisk aktör några äss i ärmen.

– Utvecklingskommissarien skulle ha stora befogenheter, säger Hassi och syftar till EU:s roll som finansiär i regionen. Men även Hassi och de gröna riksdagsledamöterna kan agera.

– I Finland kunde man interpellera med riksdagen om vad som egentligen händer med kvicksilvret och om reglerna övervakas i tillräcklig utsträckning. Samtidigt kunde jag och den franska europarlamentarikern Marie Anne Islér Beguin fråga kommissionen om inte Natura 2000 borde utvidgas till Franska Guayana. En annan fråga kunde vara om man i kommissionen alls följer upp vilket liv pengarna i Franska Guayana lever.

Men de franska gröna har redan  tagit några steg på vägen. I slutet av januari tog man i ett pressutskick avstånd från all guldbrytning, laglig som olaglig, i Franska Guayana ända tills situationen och även artbeståndet i regionen har kartlagts. Man tog dessutom inte bara upp våldet som flammat upp under de senaste åren utan lade även ökad prostitution, spridning av smittosamma sjukdomar (hiv, malaria) och ursprungsbefolkningens försämrade position på guldgruvornas räkning. Då man börjar nysta upp situationen, måste man garantera värdighet även åt de illegala immigranterna, sade man i utskicket.

Human lösning?

Sallantin tror att problemet med den illegala arbetskraften löser sig naturligt då guldgruvorna stängs.

– Ungefär 95 procent av arbetskraften i guldgruvorna är brasiliansk och saknar legitimation. Därför tror de att de kan göra vad som helst. Utan arbete återvänder de till Brasilien, konstaterar Sallantin.

I samklang med de gröna i Frankrike, tycker Sallantin att ekologisk turism skulle lösa mycket. Främst skulle nya arbetsplatser skapas och området få pengar som ersätter guldinkomsterna. Med samma skulle man föregå med gott exempel för andra tropiska områden. Men först måste gruvorna bort och med dem de ca 20 000 beväpnade män som befinner sig i skogen. En naturlig förutsättning för att locka utlänningar till regionen.

Före Natura 2000 kan sträcka sig till Franska Guayana behövs en utförlig undersökning av artbeståndet i regionen. Grunden för andra Naturaområden har nämligen varit petitesskunskap om vad det är man skyddar. Nu borde man, så som de franska gröna kräver, lägga alla guldgruvor på is och få några omfattande expertutlåtanden om vad som står på spel i Franska Guayana. Sedan kan Natura 2000 fortskrida.