Detta är den bok som borde ha skrivits innan Göteborgskravallerna 2001, skriver Markus Drake om Gatupolitikens lagar – juridisk handbok för politiska aktivister.

Radikal politisk aktion och radikala politiska stödstrukturer verkar dömda att vara osynkroniserade, oförmögna att skapa verklig samtidighet och synergi.

Skälet är enkelt. Aktionen, handlandet, skapar behovet och definierar formerna som stödstrukturen skall ta. Men eftersom det radikala, utomparlamentariska och verkligt politiska är tvingat att konstant nyskapa sig, försvinna och uppstå på nytt, är kontinuiteten inom stödstrukturerna ännu sämre, ännu svagare. Hos oss i de nordiska länderna, i alla fall.

Gatupolitikens lagar är skriven av jurister och juridikstuderande från två svenska grupper, båda med ett fåtal år på nacken, Vänsterjuristerna och Juridiska kooperativet. Formatet är en praktisk pocketbok på omkring 200 sidor och syftet är att ”sprida den juridiska kunskapen för att underlätta kampen för samhällsförändring”. Redan pärmen är klassiskt aktivistisk, med ett suddigt foto på en ung person av obestämt kön och med en piercing i underläppen som i uppenbarlig ideologisk frenesi ropar slagord i en megafon. Klassisk gatupolitik anno 1999, ungefär.

Det primära syftet är alltså att ge ut en juridisk handbok, ett verktyg för någon utan desto större juridiska kunskaper och ett intresse av direkt aktion av olika slag. Boken är uppdelad i fyra delar, logiskt strukturerade helheter som samtidigt imponerande väl refererar till varandra. Först instrueras läsaren i hur själva boken används och hur rättssystemet i Sverige fungerar, inkluderande hur en icke-jurist kan fördjupa sig i lagarna, vilka domstolar som gör vad och vilken roll de mänskliga rättigheterna spelar lagmässigt. Informationen är lättillgänglig och tydlig, och ofta känns det som att följa ett enkelt diagram där olika möjligheter är tydligt presenterade.

Maktkritik

Redan i introduktionen och beskrivningen av det juridiska systemet, så som i hela boken, är perspektivet klart maktkritiskt och radikalt. Trevliga små gliringar florerar, speciellt i de konkreta exempel som ges, och gör läsningen lättare och mer uppiggande än arbetsam. Till exempel behandlas lagstiftandet genom ett konkret exempel, det pågående arbetet för att införa ett maskeringsförbud under demonstrationer i Sverige. ”Exempelvis tyckte Justitieombudsmannen (JO) att det är dumt att förbjuda maskering när det är troligt att förbudet inte kommer att följas” skriver författarna som ett exempel på en remissbehandling. Lättfattligt, roligt och tragiskt.

Nästa del behandlar gatupolitik, allt ifrån de rättigheter och skyldigheter som gäller för sammankomster, och på vilka sätt man kan bryta dem, till aktioner, parlamentarisk påverkan, lagar som berör organisering, publikationer och immaterialrätt.

Det sista stycket i delen, immaterialrätt, är nödvändigt, men känns litet påklistrat.

Konkreti, inte moral

Här, som igenom hela boken, får man en täckande, om än skev, bild av hur den utomparlamentariska vänsterns aktionism ser ut i Sverige, eller hur den har sett ut för ett par år sedan i alla fall. Mycket uppmärksamhet ges i exemplen åt pacifistisk direkt aktion, avrustning av vapen och motsvarande, trots att rörelsen i praktiken är minimal i jämförelse med resten av det utomparlamentariska handlandet. Dock lyckas boken långt med att inte göra moraliska ställningstaganden gällande handlingens former, utan enbart täcka de juridiska möjligheterna och konsekvenserna för allt ifrån djurbefrielser till blockader och från affischklistring till självförsvar mot polis.

Del tre i boken har titeln Rättsmaskineriet, och går igenom möjligheterna att använda rättsmaskineriet progressivt, hur det används mot aktivister, och hur man kan minimera sina risker i kontakt med polis och under rättegång. Också här undviks möjliga moralkakor, effekterna av att, till exempel, tala eller tiga vid förhör presenteras konkret och med de olika alternativen klart beskrivna.

Den avslutande delen heter Brott, straff och skadestånd, och behandlar på ett lättfattligt sätt de olika brottsrubriker som normalt blir aktuella för aktivister, det vill säga saker som man kan bli anklagad för eller anklaga andra för. Och självklart vilka följder det har att bli dömd, vad som verkar förmildrande eller försvårande på straffet, hur skadestånd döms ut och hur kompensationskrav fördelas på flera gärningsmän. Och så vidare, och så vidare. Heltäckande i sitt fält, enkelt, lättillgängligt och stundvis mycket roligt.

Juridisk massaker

Detta är den bok som borde ha skrivits innan Göteborgskravallerna 2001. I stället är den långt en produkt av dem. De juridiska nätverk som skrivit boken existerade inte innan de vansinnigt långa domarna efter protesterna mot EU-toppmötet, de fanns helt enkelt inte på plats för att kämpa för ett upprätthållande av tidigare rättspraxis.

De jurister som arbetade med de snabbt och på svaga grunder dömda hade varken resurser eller, verkar det som, intresse för att kämpa för sina klienter. I stället blev det en mediekamp, som vanns först långt senare, när många redan avtjänat sina straff. Uppdrag Granskning och Terrorister – en film om de dömda blev de forum där den juridiska massakerns offer kunde få en delupprättning. Men Gatupolitikens lagar kommer för sent. Allt för sent.

Att vänsterns lagkunskaper tidigare har varit anekdotartade och baserat sig på praktiska erfarenheter, snarare än på en helhetsuppfattning, är något som på ett sympatiskt sätt lever med i boken, som ändå har som sitt syfte att förändra just det. Berättelser som den om nazisterna som dömdes för ”undermålig förberedelse till revolution” och alla turerna kring åtalen mot tidningarna Ekologisten och Brand är just den sortens positiva berättelsekultur som Gatupolitikens lagar dokumenterar, samtidigt som boken placerar berättelserna i ett vidare kontext. Igen, gott så.

Men var finns den aktiviströrelse som i dag skall utnyttja boken? Den svenska radikala rörelsen som var som starkast kring sommaren 2001, och som i och för sig fortsätter att imponera, har gått igenom förändringar, faser, splittringar och kollapser under de år som skiljer Gatupolitikens lagar från rörelsens kanske mest definierande och i alla fall synligaste stunder, EU-toppmötet och allt det andra som drogs ihop under hela året 2001. Dekadens, cynicism, depression och självdestruktion är symptom som följt efter långa fängelsestraff och kriminaliserandet av en rörelse. Ifall bara nätverken som finns nu hade kunnat skapas som förberedelse, inte som en reaktion, ifall boken hade funnits då, inte nu, hade mycket varit lättare.

Relevant – för vem?

Men frågan är alltså, för vem är boken relevant just nu? Inte så hemskt många. Den svenska aktivismen har flyttat in på arbetsplatserna i form av stöd för vilda strejker, eller in i samhällets kommunikationsstrukturer, som Piratbyrån.org och Planka.nu. Antifascismen finns kvar på gatan, men den vet oftast vad konsekvenserna för dess handlande är. Den feministiska kamp som attackerade porrbutiker och andra upplevda sexistiska mål har inorganiserat sig i Feministiskt initiativ eller socialdemokraternas Feministas-nätverk. Djurrättsrörelsen, som tidigare stått för en stor del av det olagliga arbetet, lever något av en tynande tillvaro.

Det känns som om den rörelse som boken skapats för inte riktigt finns kvar, inte i samma form, i alla fall, även om också en del av rörelsens nyare fenomen har fått sitt utrymme i texterna.

Inte heller gör skribenterna några som helst försök att ge impulser eller riktning åt en sådan rörelse. Trots att boken, genom sitt perspektiv på enbart lagrummet, långt undviker moralismens fälla, så kunde författarna, som vad jag vet långt är organiserade syndikalister, friare ha brutit mot lagrummets gränser. De kunde ha sagt vad de anser att skulle löna sig, vad som skulle vara värt att göra och vad som inte ännu testats. Nu håller sig de konkreta uppmaningarna till handling på nivå med att överklaga till Justitieombudsmannen.

Ifall det av något outgrundligt skäl skulle uppstå en ny, bred ungdomsrörelse i Sverige som agerar med samma metoder som den som utgjorde grunden för globaliseringsrörelsen 1999–2002, alltså genom att utöva identitetspolitik, klassiska gatuprotester, blockader kring byggen och så vidare, så kommer boken verkligen att komma till nytta. Bara det inte dröjer längre än 5 eller maximalt 10 år, för då kommer en stor del av informationen i boken säkert att vara föråldrad.

Och vad illustrationerna i boken gäller, så är de tyvärr bedrövliga. Småsöta pluttiga amatörteckningar är inte något som fördjupar eller förbättrar läsupplevelsen. I dem blir den moralism, som annars lyckligtvis är frånvarande, något enormt motbjudande.

Gatupolitikens lagar – juridisk handbok för politiska aktivister. Federativs förlag.

Boken finns självklart att ladda ner gratis på nätet direkt från förlaget, en av de bättre trenderna inom den svenska vänstern, på http://federativsforlag.se/gatan.htm.