Sådana här kolumner borde egentligen skrivas i sista stund, ett ögonblick som skulle vara gemensamt för både läsare och skribent utan att man skulle bli tvungen att ta ett våghalsigt hopp över en icke existerande brygga i tiden och hoppas att verkligheten fortfarande ser likadan ut på båda sidorna när texten når läsarna. Eftersom realiteterna förvandlar detta till önsketänkande skriver jag till er ur det förflutna. För det eldfängda ämne jag tänkte kommentera är det inte mycket som behövs för att verkligheten plötsligt ska skena iväg i en eller annan oväntad riktning och gårdagen försvinna i ett avlägset förflutet. Men vissa bakgrundsfaktorer finns ju kvar.

Jag tänker på de där bilderna. Av den där profeten. Jag är än en gång i hjärtat och hjärnan skrämd av det som tycks ligga bakom detta: en sådan brist på insikt, en sådan oförmåga att sätta sig in i andras uppfattning. Eller, ur en annan synvinkel sett: ett sådant övermod att ensidigt och egenmäktigt bestämma vad den andra parten får lov att tåla, att utgående från sina egna värderingar staka ut gränser för när människor i en annan kultur har lov att känna sig sårade. Jag skriver kultur, inte religion, därför att islam i en mycket högre grad än västerlänningar tycks kunna inse inte ”bara” är en religion utan också innebär en kultur, ett sätt att leva, en vardag.

Det är mycket som gör den här konflikten ytterst komplicerad, inte minst frågan om tryckfrihet. Visst utnyttjas situationen både av regeringar och olika grupperingar för att ytterligare piska upp stämningen och samtidigt dra den nytta man kan av det som sker – men det kan väl inte vara någon överraskning? Så blåögd kan man väl inte vara? Så insiktslös, så historielös?

Bakom det som sker ligger sekler av uppdämd vrede, sekler av västerländskt översitteri. Det är betecknande att just araber och muslimer också hos oss, ettusen år efter korstågen, fortfarande kan vara tillåtet rasistiskt villebråd. Människor som aldrig skulle ta ordet neger i sin mun kan helt obesvärat komma med sarkastiska och sårande slängar om  muslimer utan att någon i omgivningen reagerar.

Om någon nu vill misstolka dessa ”sista ord” som ett försvar för fundamentalism säger jag inte ”varsågod”, jag säger ”idiot”. Och upprepar att jag är skrämd. Ingenting är så farligt som brist på insikt. Parad med övermod blir det en dödlig cocktail.

Skribenten är författare