– Det enda jag kräver av mina skribenter är att de håller sig till det tema som tidningens respektive nummer har. I övrigt får det spreta som det vill, säger Jan Zapasnik, chefredaktör för hiphoptidningen Posse.
– Responsen från läsarna på Erkki Tuomioja-intervjun var överväldigande positiv. Det var många som uttryckte att de tyckte det var jättebra med andra sorters artiklar än hiphop. Sedan dess har vi försökt behandla samhälleliga teman i varje tidning, säger tidningens chefredaktör Jan Zapasnik.
Hiphopkultur omfattar såväl musik och dans som graffiti. I dagligt tal används ofta ordet hiphop då man betecknar rapmusik, som dock endast utgör en del av hiphopkulturen, måhända den mest populära. Hiphopkulturens rötter kan spåras ända tillbaka till Afrika, även om hiphop uppstod först i slutet av 1960-talet i USA:s storstäder. Ungdomar världen över var inte sena med att hitta den radikala subkulturen och hiphop utgör idag den mest virila ungdoms-subkulturen oavsett vilken kontinent man befinner sig på. Historiskt sett har hiphop alltid haft ett starkt inslag av politik och samhälleligt engagemang, ett faktum som de flesta är helt omedvetna om. För den afro-amerikanska delen av USA:s befolkning utgör framför allt raplyriker ett oberoende språkrör och många framstående hiphopartister är politiskt aktiva framför allt i frågor som berör USA:s etniska minoriteter. Det samhällskritiska inslaget har också varit starkt i finsk hiphop ända sedan den fick sitt stora genombrott år 2001. Under de senaste åren har bland annat artisten Steen1 väckt mycket uppmärksamhet med sina råa skildringar av östra Helsingfors vardag.
Vad som helst
Då första numret av tidningen Posse kom ut år 2001 var den en renodlad hiphoptidning. Trots att hiphop och politik har starka band så kan man fråga sig, varför en finsk hiphoptidning skall skriva om politik? Zapasnik antyder, att tidningens politiska profil snarast framtvingats av omständigheterna.
– Hiphop-boomen ebbade ut ganska snabbt och vi valde att ge tidningen ett bredare innehåll. Det var nog enda chansen, annars hade vi inte överlevt, säger Zapasnik, som har varit med och gjort tidningen sedan början av 2004.
Men skulle man inte kunna anta, att politiskt innehåll snarare skrämmer iväg tidningens unga läsare än lockar dem till sig? Vi talar ju trots allt om generationen som tillbringar sina dagar inomhus med Playstation och inte kan skilja på de politiska partierna? Så är tydligen inte fallet. Posse har en upplaga på 5000 och kommer ut fyra gånger per år. Tidningen är ekonomiskt helt oberoende och skall snart slås ihop med en oberoende radiostation, då redaktionen också kommer att växa till sig.
Det politiska inslaget i Posse är påtagligt men det kan hända att tidningens innehåll kan upplevas till och med som motbjudande av den samhällskritiska läsaren på vänsterfalangen, som är van vid traditionell journalistik. Det politiska och samhälleliga i såväl Posse som hiphopkultur i stort är mångskiftande och stundtals svårfångat, för att inte säga paradoxalt.
Hiphop utgör ca hälften av Posses innehåll och den andra halvan kan vara så gott som vad som helst – och då menar jag vad som helst. Sexistisk insiderhumor varvas med allsköns provokationer med ett starkt inslag av ironi. Vi talar om journalistik och samhällskritik av det postmodena formatet – alla röster är närvarande och lika mycket värda. Det lär inte vara någon slump att man då och då stöter på den kände gonzo-journalisten Hunter S. Thompsons namn på tidningens sidor.
Politik och ironi
Jag pressar chefsredaktören om tidningens ansvar gentemot dess läsare, som kan ha svårt att tolka tidningens diffusa budskap.
– Det är sant att våra unga läsare ibland kan känna sig vilsna. Men vi lever i individens tidsålder och anser att läsaren själv måste bära det största ansvaret. Vi vill inte truga några tankemodeller på läsarna men däremot vill vi fördomsfritt kunna diskutera vitt skilda teman. En subkultur måste vara medveten om sig själv men vi vill inte handleda våra läsare.
När jag frågar Zapasnik ifall det är en slump att en artikel om adbusting följs av sex sidor modereklam eller att halvnakna kvinnorumpor exploateras bredvid en samhällskritisk artikel, så blir han nästan lyrisk.
– Nej, det är ganska noga planerat. Dom grejerna är ju dom absolut bästa. Just sådant tvingar läsarna att tänka själv. Vi vill uppröra och skapa förvirring.
Men finns inte risken att tidningen på sin höjd lyckas förvirra föräldrarna till de prenumererande ungdomarna som är uppväxta på ironi och individualism? Kanske ändå inte. Posses artiklar är oftast relativt välskrivna och mycket varierande – allt från politikerintervjuer till rapporter från Palestina och Sydafrika. De samhälleliga temana genomsyrar ofta även artistintervjuerna. Tidningen ironiserar om det mesta men sällan om politiska teman. Tidningens otaliga glansiga reklamer kan uppmuntra till överdriven individualism men i övrigt känns det som om man plötsligt befann sig mitt i en gemenskap, som diskuterar och skriver för varandra på lika villkor, då man läser tidningen. Posse har även ett mycket livligt diskussionsforum med över 12 000 registrerade användare.
– Vi utvecklar tidningen i samarbete med våra läsare. Det är helt avgörande, säger Zapasnik.
– Jag är också väldigt glad över att vi på sistone har fått med tjejer i verksamheten, både i redaktionen och som läsare. Vi vill inte vara en tidning för pojkar utan ha ett blandat och jämlikt gäng som gör den här tidningen.
Redaktionens avsikt är att i fortsättningen behandla allt fler teman och subkulturer än tidigare, men det kommer dock att dröja innan tidningen kommer att skriva om punk eller dansperformance. Eller slätstruket.
– Det skall vara lite ojämnt och ohyvlat. Annars blir det ointressant.
text&foto
Jan Liesaho
