Kokoteatteris dramatisering av Anna Politkovskajas bok Putins Ryssland är en kompromisslös föreställning.

Ryskan Anna Politkovskaja måste vara en av vår tids modigaste kvinnor. Alltsedan slutet av nittotalet har hon skrivit om Tjetjenien i den lilla regimkritiska tidningen Novaja Gazeta. Efter det att andra journalister tvingats i landsflykt eller mördadats och de stora tv-kanalerna blivit statskontrollerade, är hennes sega arbete för en objektiv rapportering unikt.

Egentligen är Politkovskaja ingen krigskorrespondent utan hon ägnade sig tidigare främst åt sociala frågor. Det var också situationen i flyktinglägren som fick henne att resa till Tjetjenien sommaren 1999. För tre år sen kom hennes första reportagesamling på svenska med den betecknande titeln Tjetjenien – sanningen om kriget .

Till den sanningen hör inte bara det skoningslösa våldet mot civilbefolkningen i Tjetjenien utan också följderna av kriget hemma i Ryssland. Det är något som Politkovskaja tidigare varnat för och som hon tar upp i sin senaste bok Putins Ryssland (2005). Boken finns också på finska och har nu dramatiserats av Anna Veijalainen på Kokoteatteri.

Dokumentärteater

Det handlar mycket om individens utsatthet och rättslöshet i dagens Ryssland. Politkovskaja borrar sig in i många enskilda fall och fyller därför halva boken med rättegångsprotokoll. Det är en skakande dokumentation, men minst sagt otacksam att gestalta på scenen.

Så är också Putinin Venäjä en kompromisslös föreställning. Den består av närapå en halv timme långa monologer som framförs av fem skådespelare. De sitter på Kokoteatteris nakna scen och ser publiken rakt i ögonen. Stolarna är röda och stolbenen ombundna med ett rep. Bredvid dem står ett vattenglas och bakom dem visar en videoinstallation bilder från dagens Ryssland – sönderskjutna hus i Groznyj, nerblodade barn på sjukhus, kamouflageklädda soldater på pansarvagnar. Och allt emellanåt en stort leende Putin.

Bara en av de fem som får komma till tals är tjetjen – det är den unga Elza Kungajeva, hon som blev våldtagen och dödad av den dåvarande översten i ryska armén, Jurij Budanov. Det blev ett rättsfall som också nådde våra tidningar och som Poltikovskaja refererar i detalj. När nu Anna Veijalainen dramatiserar Politkovskajas text låter hon den döda flickan berätta både sin egen historia och hela processens förlopp i jagform. Det är också Anna Veijalainen som står för regin och hon spelar själv den unga tjetjenskan:

 

”Under de tre år som rättegången mot Budanov pågick kunde jag inte begripa mig på ryska kvinnors sätt att reagera. Vi utgör halva befolkningen och redan av det skälet borde väl ändå en majoritet av ryssarna hata våldtäktsmän? Men nej. Tiotals miljoner ryssar har tonårsdöttrar och enbart av det skälet borde de väl ha förstått och levt sig in i vår familjs sorg. Men nej, inte de heller”.

 

Här lägger Anna Veijalainen givetvis Poltikovskajas egna ord i den tjetjenska flickans mun. Men några andra friheter än att ändra texten till direkt anföring tar hon sig inte – enligt vad jag kan se är varje mening som yttras på scenen tagen direkt ur boken. Så säger också Veijalainen att hon med den här föreställningen velat göra dokumentärteater som är så autentisk som möjligt. Och mer än det – hon vill göra politisk teater som skapar diskussion. Därför släcks heller aldrig ljuset helt i salongen vilket innebär att vi som åskådare måste sitta i samma rum som människorna på scenen.

Överlevare på gott och ont

De fyra ryssarna bor långt borta från Tjetjenien, men också deras liv påverkas av kriget. Det är Irina som tillsammans med sin son av en slump gick på musikalen Nord-Ost. Hon överlevde, men hennes femtonårige son Jaroslav fick en kula i huvudet – och den avlossades inte av terroristerna.

Det är Rinat, en meriterad major i underrättelsetjänsten, som skummar av indignation över arméns sätt att behandla honom nu när hans krafter börjar svika. Han har helt enkelt ingen möjlighet att skaffa ett hem för sig själv och sin son. Istället börjar han motvilligt fundera på att ansluta sig till någon liga…

Det finns ändå de som lever mycket väl i Putins Ryssland. Skräckexemplet – och kanske det mest skakande kapitlet i Poltikovskajas bok – handlar om småskurken Fedulev som blir något av en kung i Jekaterinburg. Här är det Markus Ranta som får berätta om hur man börjar med småmutor för att sedan köpa upp polisen och tillsammans med maffian och Moskvas samtycke styra hela staden.

Det är fakta som får en att rysa – men tyvärr också ibland att gäspa. Det är ingen enkel sak för skådisarna att klara av dessa halvtimmes monologer utan att röra sig från stolen, utan någon form av interaktion med de andra på scenen. Den som klarar sig bäst är Pinja Flink och hennes Tanja är också en tacksam person att föra fram, en frodig välbeställd affärskvinna som tackar Putin för lugnet i landet och njuter i fulla drag av unga män och ansiktslyft.

Tanja-Pinja är den enda som lockar fram ett tveksamt skratt i salongen. Men även i hennes yviga monolog känner man av Politkovskajas auktoritet – bakom texten finns en dokumentär sanningssträvan och en författare att lita på. Sedan är det en annan sak att föreställningen antagligen är bra mycket intressantare för dem som inte har läst boken.

Efter dryga två timmar utan paus tystnar den sista rösten. Skådespelarna promenerar ut och kommer inte tillbaka för att ta emot applåder – helt i stil med den strama föreställningen.

 

Putinin Venäjä. Regi och dramatisering: Anna Veijalainen, video: Johanna Hammarberg, premiär 25.3.2006 på Kokoteatteri i Helsingfors. Följande föreställningar 7, 8, 13, 20, 22, 26 och 28 april.
Recensionen bygger på ett inslag i Rapido 27.3.
Anna Politkovskajas bok Putins Ryssland existerar på ryska endast i en internetversion.