Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av essäerna heter Das Stadt-Schiff och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio, har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths roman Radetzkymarschen om och om igen, Daniel HjortsKakafoni, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier från de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.
Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara så mycket som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga, ja, nästan omärkliga upphöjning.
När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå – också? – se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv, och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här.
Sedan överraskar han mig med att kalla Lviv för Venedigs antipod: ”Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.”
Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar ihop och räknar upp folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”
För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva som vilade på valar, eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.
I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, läser jag. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.
En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.
Han säger att idén om att olika kulturer skulle kunna följa på varandra eller lagras över varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrics bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.
Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”
Läs mera om och av bl.a. Jurij Andruchovytj i den nystartade litterära Salongen,www.salongen.de/
Salongen startades av Jelena Selin och Bodil Zalesky som presenterar Salongens idé så här: ”Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen”.
Bodil Zalesky
