Det kan inte vara lätt att skriva en porträttbok, man kan svårligen säga biografi, över en ung man i medelåldern, en nu levande person. För det första är hans levnadsbana och livsverk mänskligt sett ännu på mitten. För det andra kräver det en hel del personligt mod av såväl den porträtterade som av levnadstecknaren – båda tvingas lämna ut en del av sig själva till en kritisk allmänhet.

Trots svårigheterna har Caterina Stenius friskt kastat sig in i uppgiften att ge en mångsidig bild av vår internationellt mest kände kompositör sedan Sibelius, Magnus Lindberg. Hon har träffat och intervjuat en lång rad personer som på olika sätt berörts av och berört kompositören. Många av dem är ”kändisar” inom musikvärlden, som Esa-Pekka Salonen, Kaija Saariaho, Jukka-Pekka Saraste, medan andra som föräldrar, systern, klasskamrater, har mera att säga om människan än om musikern Magnus.

Av det digra intervjumaterialet har Stenius byggt upp en synnerligen väl strukturerad helhet i åtta delar. Inför en bok om en kompositör vars mest kända verk heter Kraft, som är vida bekant för sitt experimentella arbete med datateknik och som i en intervju med bestämdhet hävdat att tonaliteten som uttrycksmedel för modern musik är död, kan en och annan känna sig litet tveksam. Är innehållet begripligt för en ”vanlig” människa? Det kan man lugnt säga att det är. Caterina Stenius skriver själv att boken vänder sig till en bred allmänhet och inte förutsätter förhandskunskaper i musikteori. Med en liten reservation håller jag med – vet man absolut ingenting alls om musik kan boken nog ställvis vara ganska svårbegriplig.

Sturm und drang

Men också om alla delar av boken inte är alldeles lättillgängliga är större delen av den synnerligen, i positiv bemärkelse, lättläst. Att boken är skriven av en journalist är tydligt, de olika avsnitten är uppbyggda som goda artiklar – inledningen fångar upp ens uppmärksamhet och sedan är man indragen i den mycket smidigt framlöpande texten. Och ämnet är fascinerande. Alla har vi väl någon gång ställt oss de frågor som Stenius inleder boken med: ”Vad sker när en kompositör får en beställning på ett halvtimmes orkesterverk? Hur löper tanken, hur löper fingrarna, vad händer?”

Det vi får oss till livs i boken är naturligtvis inte en allmängiltig modell för hur Kompositörens Hjärna arbetar. Men nog en bild av hur just kompositören Magnus Lindbergs kreativa processer artar sig. Och naturligtvis av hans bakgrund – barndom, studier och människorna omkring honom. I boken får många av de människor som står honom nära ordet och beskriver en personlighet som av allt att döma är betydligt mera öppen, lättillgänglig och gladlynt än schablonbilden av Geniet.

Av människorna kring Lindberg kunde många i och för sig vara värda en egen porträttbok. Magnus Lindberg hör till en musikergeneration i Finland som sprängt många gränser, irriterat somliga intill vansinne och väckt andras beundran, eller t.o.m. hjältedyrkan. Esa-Pekka Salonen, Jouni Kaipainen, Eero Hämeenniemi, Kaija Saariaho, Jukka-Pekka Saraste, alla hörde de till den ”Sturm und Drang”-grupp som gjorde musikhistoria bl.a. när de grundade föreningar och ensembler som Korvat Auki, Toimii och Avanti!

Det var unga, ivriga, i mångas ögon också arroganta, unga män, som med samma iver som andra unga män spelar rockmusik, ägnade sig åt att upptäcka musik på en mångfald plan. Dygnslånga sessioner av ensemblespel samsades med ivrigt utforskande av ljud av alla slag. För att inte tala om datateknologin, som då trampade i barnskorna, men vars möjligheter inom musiken kunde anas och som förstås alldeles speciellt fascinerade bokens huvudperson.

Teknologiska pionjärer

Jag kan gott tänka mig att Chaconne i framtiden kunde användas som tentamenslitteratur i musikhistoria – en så pass levande bild ger den av ett brytningsskede inom finländskt musikliv. Och mycket har förändrats sedan Lindbergs generation var ung och vild. En ny musiker- och tonsättargeneration har vuxit upp, och den är – naturligtvis – präglad av sin tid. Magnus Lindberg säger i en av intervjuerna i boken: ”Det som slår mig bland dagens unga tonsättare är att de är väldigt bekymrade över sina karriärmöjligheter och vilka framtidsperspektiven är. Vi funderade aldrig på sånt. Vi bara gjorde. Höll på oavbrutet. (….) Vi var unga under en tid av entusiasm och pionjäranda förstås, hela den teknologiska upptäckarglädjen till exempel.”

Samhällsidealen och -andan var väsentligt annorlunda på 70- och början av 80-talet än de är idag. Chaconne ger också en bild av en annan tid, en tid då de kommersiella aspekterna på musikskapandet inte intresserade varken publik eller konstnärer på det sättet som de gör idag.

Därmed kommer vi in på en annan sida av boken – den vill också belysa den praktiska och ekonomiska verkligheten. Att inte ens en superstjärna till kompositör i dagens läge håvar in storkovan, medan stjärndirigenter och sångare kan ha hur präktiga gager som helst. Att notförläggaren spelar en överraskande stor roll i en tonsättares liv. Att stipendier alltfortfarande är förutsättningen för att kompositörer i Finland skall kunna arbeta och utvecklas.

Men främst är Chaconne ett porträtt av en personlighet och ett skeende som denne kom att bli en av huvudpersonerna i. Caterina Stenius har velat skildra en människa som hon tydligt hyser både stor sympati och beundran för, och vars musik har berört henne mycket djupt. Att denna beundran och sympati uttrycks så pass oförbehållsamt kan säkert av somliga tyckas störande – det finns alltid också en beställning på att en biograf skall gräva fram de ”mörka” aspekterna i en människas liv och läggning. Personligen störs jag inte av att det främst är beundrarna som hörs i boken, eventuella belackare – och de tycks faktiskt vara ganska få! – får hitta andra fora för sin kritik.

För den som inspireras till ett närmare studium av Lindbergs verk finns i boken en diskografi, och också en av Risto Nieminen sammanställd verkförteckning, vars kommentarer åtminstone för mig har varit en nyckel till ökad förståelse av själva musiken.

Chaconne – En bok om Magnus Lindberg. Söderström, 2006.