När känslor svallar och identiteter och värderingar upplevs vara hotade så är praxis att förenkla och attackera. Detta förefaller vara mönstret inom huvudfåran av snart sagt all mediarapportering om muslimer; vare sig det handlar om invandrare eller om dem som bor kvar i orienten. Muhammedkarikatyrerna, ”kriget mot terrorismen,” de franska invandrarupploppen, Hamas förkrossande valseger – gång på gång ställs ”vi” mot ”dom.” Vi kan tolerans, tryckfrihet, dialog, demokrati. Dom kan bara våld. En sorts primitiva vildar som likt barn reagerar spontant och utan proportioner.

Notera t.ex. skillnaden mellan reportage om israeliska och palestinska begravningar i den gemensamma våldsspiralens kölvatten. Israeliska familjer är bedrövade och gråter med böjt huvud. I reportage från Palestina är det nästan aldrig sorgen, bara ilskan och hämndlystnaden som framhävs med bilder från kaotiska begravningsdemonstrationer, knutna nävar och auomateld. Blir inte palestinska mammor ledsna? Blir inte israeliska föräldrar arga?

Varför envisas den fjärde statsmakten med att ständigt bekräfta sina egna schablonbilder? Varför vägrar man konsekvent att t.ex. undersöka de sociala, politiska och ekonomiska ramverken som bidrar till att sorg och ilska tar sig olika uttryck? Vad orsaken än må vara – kanske är det kulturellt betingat, en blandning av kristet arv och upplysningstänkande som gör oss så mycket bättre än alla andra – så handlar det i praktiken om kontroll av det offentliga samtalet. Förmågan att bestämma hur vi talar om något är avgörande för vad som sägs och vilka slutsatser som dras.

Självklart måste Jyllandspostens nidbilder framställas som en tryckfrihetsfråga snarare än en fråga om bristande respekt för medmänniskors trosuppfattningar. Självklart måste de franska upploppen, del 1, handla om otacksamma och arbetsskygga nordafrikanska invandrare (medan del 2 – de i skrivande stund pågående studentupploppen är mera problematiska). Självklart måste huvudfåran av västmedia diskutera Hamas valseger som ett problematiskt ”mandat för terror” istället för ett folkligt ramaskri mot den superkorrupta palestinska maktelit som – med västmakternas goda minne, i utbyte mot en fortsatt ”fredsprocess” – har svindlat och bedragit det palestinska folket i över ett årtioende. I USA är det lika självklart för mediarapporteringen att ”kriget mot terrorismen” (av vissa kommentatorer mer ärligt kallat ”kriget mot Islam”) var och förblir avgörande för invasionen av Irak, tortyr i Guantanamo och det gradvisa urholkandet av medborgerliga rättigheter. Om så inte var fallet, så skulle det ju kanske vara något fel på våra handlingar och värderingar. Sånt vill man ju inte tänka på, än mindre läsa om i tidningen.

 

En stor roll i detta medhårsstrykande av västmänniskans självgodhet spelas av de s.k. ”terroristexperterna” som med trivial cirkelargumentation befäster ”våra” farhågor om ”dom.” Det är just det att terroristexperterna nästan undantagslöst kläcker ur sig plattityder och inte utmanar fördomar som gör dem till populära gäster i tevesofforna. Med tvärsäkerhet levererar de förmenta experterna vad media vill ha – enkla soundbites. Ett tilltagande antal ”experter” (och opportunistiska politiker) talar om för oss hur Koranen rättfärdigar terror, hur terrorister tänker, vad terrorister vill, och hur terrorister ska bekämpas – samtidigt som ett förödande flertal av dessa experter inte förstår arabiska och sällan bedriver fältforskning eller träffar faktiska ”terrorister.”

Vilka är då resultaten av denna expertis? Alla väpnade islamistiska rörelser blir naturligtvis politiskt oacceptabla, automatiskt utsållade i moderationens och demokratins namn. Men det är inte bara i fjärran konflikter som den systematiska sammankopplingen av Islam och terrorism får konsekvenser. Plötsligt är ”terroristvinkeln” A och O när muslimer söker asyl. När de söker jobb. När de protesterar mot ekonomisk och social förfördelning. Fördomarna mot majoriteten rättfärdigas med hänvisning till farhågan ochmöjligheten. ”Man vet ju aldrig med dom där… ” Det som Jan Guillou träffsäkert kallade ”en fejkindustri på dödligt allvar”.

Det rör sig alltså nästan alltid om en andrahandsexpertis. Saker man hört av andra eller läst i andras rapporter. Analytiska slutsatser man dragit på grundval av de egna politiska principerna, inte föreliggande forskningsunderlag. Varför talade t.ex. varenda terroristexpert om Hamas jordskredsseger i det palestinska valet som ”chockerande” och ”överraskande” efter att ha salufört sin tvärsäkra expertis om samma rörelse sedan sent åttiotal? Hur kunde man ha missat att Hamas är en populär folklig och i Palestina fullkomligt legitim politisk rörelse? Hur kunde man ha missat folkets oerhörda missnöje med de av Israel och västländerna pådyvlade maktstrukturerna? Hur missade man allt detta, i egenskap av att vara expert? Därför att man inte kan förstå. Därför att marginaliserandet av grupper och organisationer genom förenklande etiketter och begrepp i själva verket innebär ett marginaliserande av den egna förmågan att förstå konflikters dynamik och människors verklighet.

 

Islam är en terrorreligion. Islamister är terrorister. En terrorist kan inte vara legitim… en terrorist får inte bli legitim. I denna anda hävdade en av Sveriges mer namnkunniga ”terroristexperter”, några dagar före Hamas valseger, att man (d.v.s. Israel och västmakterna) borde ha tillsett att Hamas inte fick delta i valet. Då, hävdade han, kunde man ha fått en ”moderat” regering med vilken man kunde ha utarbetat en ”realistisk fred” i ”demokratisk anda.” Även om en valseger var utesluten så kunde Hamas kanske bli en politisk faktor, siade experten, kanske till och med skaffa sig legitimitet. Sånt måste förhindras.

Sug på den karamellen ett tag. Om man vurmar för demokrati – vad är det demokratiska värdet av ett val där den största väljargruppen utmanövreras? Om man värnar om fred – vad är det realistiska värdet av ett fredsfördrag utarbetat av en ”moderat” regim, utan folklig förankring? Om man utger sig för att vara expert – hur kan man ha undgått att se att Hamas redan länge varit en politisk faktor, och att dess folkliga legitimitet tydligt pekade på en valseger?

Var och en – journalist, tidningsläsare och tevetittare – har ett ansvar att ifrågasätta terroristexpertens expertis. Vad är det egenligen han eller hon är expert på? I den pågående s.k. kulturkampen förefaller det ofta som om terroristexperterna är lika farliga, åtminstone i opinionsbildande sammanhang, som de terrorister om vilka de utger sig besitta expertis. Bör man då som mediekonsument inte känna sig lite skamsen, eller åtminstone förolämpad?

Skribenten är forskare och journalist, bosatt i USA.