Liberalismen är en ideologi som var revolutionär i Frankrike 1789. Den byggde på upplysningen och efter 1850 på positivismen, den grekiska logiken och den rationellt funtade individen. Den är sedan 100 år tillbaka historielös och atomistisk. I England blev den aldrig revolutionär utan grundade sig på kampen mellan whigs och tories i parlamentet. Parlamentarismen slog igenom under 1740-talet och förutsätter ingen demokrati. Med parlamentarism avses bara att regeringen skall åtnjuta riksdagens förtroende. Politiskt verkar liberalismen för att legitimera kapitalismen. Det lättaste sättet att behärska ett folk är att få det att tro att det har makten genom att påpeka att politikerna är valda av folket.

1789 var liberalerna vänster och revolutionära. De ställde sig i spetsen för det kapitalistiska samhället. Höger kallades de som i Frankrike slog vakt om feodalismen och adelns privilegier. Skiljelinjen i frågan om vad som skall kallas vänster och höger har alltid varit synen på privategendomen och är så fortfarande. Liberalism och socialism går därför aldrig att förena.

I början av 1900-talet gick i Sverige och Finland gränsen mellan höger och vänster med liberaler och socialister mot storgodsägare och storkapitalister. Både liberaler och socialister kämpade för den borgerliga demokratin. Högern (godsägare och storkapitalister) kämpade emot så gott de kunde. De socialdemokratiska och liberala ledarna i Sverige, Branting och Staaf, var goda vänner och firade till och med semester tillsammans. Efter 1918 skildes socialdemokrater och liberaler åt, eftersom liberalerna inte kunde godkänna kollektiv äganderätt till produktionsmedlen. Alla visste vad som var höger och vänster, borgerliga och vänster. I dag rasar partierna därför att de alla är höger, upprätthållare av det kapitalistiska produktionssättet.

Nu lever vi i en tid som präglas av en allt snabbare upplösning: 237 politiska partier ställer enligt Dennis Rundt i Vasabladet upp i riksdagsvalet i Sverige 2006. Folket har förlorat tilltron till de etablerade partierna, vilka alla strävar efter att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättet. Riksdagen har inget att bestämma om och lyder regeringens befallningar. Också regeringen är dock maktlös mot kapitalet.

I riksdagen finns en överideologi. Alla partier broderar på liberalismen. De varken kan eller vill agera annorlunda. Alla partier har blivit höger (liberala) och det bildas i Sverige en tanke på att de båda stora tankesystemen liberalism och socialism (arbetarrörelsen) bör förenas. Vapenbrödraskap mellan socialdemokrater och samlingspartiet har på många håll existerat i Finland. Det uppstod redan under fortsättningskriget. Begreppet kommer från det under fortsättningskriget omhuldade vapenbrödraskapet mellan den tyska och den finska armén.

Under 1980-talet kunde vi här se till och med en regeringsallians med socialdemokratiska och liberala ministrar. En förening av liberalism och socialism går emellertid inte att genomföra, om inte den ena parten viker sig. Vi är på väg mot en utveckling som har en parallell i kampen mellan plebejer och patricier i Rom. Där uppgick det radikala partiet i den härskande klassen (patricierna). Folket, plebejerna, behövde ej längre arbeta, därför att slavar intog deras plats i produktionen. De blev proletärer. Ordet betyder barnalstrare, vilket var vad de blev. De tröstades med bröd och skådespel.

I dag är arbetarrörelsen på väg att uppgå som ett underskikt i borgerskapet. Det är vad som blir innebörden av en förening av det liberala och det socialistiska tänkandet. Något annat tillåter inte kapitalet. Nu finns emellertid en stor lönearbetarklass med en stor och mot kapitalet riktad intelligentia och vi kan bygga ett socialistiskt samhälle. Detta blir till sitt väsen annorlunda än realsocialismen och kapitalismen också om det har gemensamma drag med dessa produktionssätt.

Helsingfors,