Midnight Sun Filmfestival heter myten som ägde rum i Sodankylä 14–18.6. Nu för 21:a gången. År för år spelar festivalen på allt fler strängar för att täcka filmens alla dimensioner. Det traditionsenliga programmet med inhemska och internationella gäster tillsammans med pärlor både från filmens nutid och förflutna, kompletterades i år med några tekniska mastodonter: visningar av gamla klassiker på 70 millimeters film. Med fanns också förra årets nyhet, filmkaraoken.

Festivalens huvudgäster regissörerna (även med andra roller axlade) Carroll Ballard(USA), Gian Vittorio Baldi (Italien), Andrei Smirnov (Ryssland) och Jafar Panahi (Iran) kom med de personligaste inläggen. I var sin morgondiskussion, ledda av Peter von Bagh, skildrade de sitt liv både inom och utanför filmen.

Med på dag och natt-ordningen fanns också många djupdykningar i filmens historia. Den ackompanjerade stumfilmen, som i Finland är en raritet utan like, drog fullt tält med relikerna Häxan från Danmark och L’Hirondelle et la Mésange från Frankrike. På expertinledda visningar av odödliga klassiker fick den ryske Eisenstein-experten Naum Kleiman (intervju i nästa Ny Tid) och den spanske filmkritikern Miguel Marias kasta nytt ljus på Pansarkryssaren Potemkin respektive Sierra Madres skatt, Spelets regler ochCitizen Kane.

Sedan fanns det ju förstås ett sortiment av det gångna årets finska toppar, som åtföljdes av en och annan kommentar av involverade aktörer. Festivalens finska topp blev ändå utan tvekan karaokevarianten av Jouko Aaltonens Kenen joukossa seisot, som fick en publik av varierande nationalitet att brista ut i ett sentimentalt dundrande.

Allt medan festivalen framskred fick begreppet film ta mer avstånd till sin fasta, ofta hollywoodiserade form och övergick i en flytande form med varierande kulturella och historiska dimensioner. Samtidigt etsades man i ett tidlöst tillstånd, där mottagligheten sväller till förut oskådade proportioner. Efter timmar av film inser man att hungern och tröttheten redan borde ha nått en, tvingat en att sätta punkt på härligheten. Men inte här. Lyftet som bär en började redan i bussen på väg hit. Det är människorna. Det är lappluften. Det är ljuset som aldrig dör.

Mera om Midnight Sun Filmfestival i nästa Ny Tid.