I väntan på Micke Rehnberg och hans “Diana II” i Ingå båthamn, fyndade jag i ståndet med gamla böcker. Jag borde förstås ha letat efter verk av någon av traktens berömda sommargäster Georg Henrik von Wright eller Olof Lagercrantz eller Hans eller Olof Ruin. I stället föll min blick på B.H. Liddel Harts bok Västerns försvar från 1950.

Hart var en av andra världskrigets kändaste militära skribenter. Boken intresserade mig på grund av ett högst eventuellt teaterprojekt om vinter- och fortsättningskriget. Redan i sjätte kapitlet kommer Hart till andra världskrigets största blunder. Den bestod av två ord: “unconditional surrender” – ovillkorlig kapitulation. Den formeln uppfanns avRoosevelt och Churchill i Casablanca i början av 1943.

Den angloamerikanska axeln Bush-Blair har alltså värdiga förebilder.

Enligt Hart var det Roosevelt som kom på idén, inspirerad av det amerikanske inbördeskriget 1861–65. När Sydstaterna sträckte vapen bad befälhavaren att hans trupper skulle få hålla sina hästar och gevär. Men Grant krävde “ovillkorlig kapitulation” och blev hyllad för sin beslutsamhet.

Liksom många krigsanekdoter stämmer inte heller denna. Grant mildrade i själva verket nederlagets smärta med att i fördraget om vapenstillestånd smyga in en klausul om att hästarna och gevären skulle få behållas.

Missförståndet berodde på att Grant tidigare hade blivit hjälte genom att vid en av nordstaternas första segrar ha begärt ovillkorlig kapitulation av ett av sydstaternas fort. Av detta skapades myten om att generalens initialer U.S. (Ulysses S.) och statsbeteckningen U.S., som också står för Uncle Sam, hörde ihop med U.S. i betydelsen Unconditional Surrender. Detta blev sedan ett populärt slagord – ett tecken under vilket Förenta staterna alltid skulle segra. Men varför andra världskrigets största blunder?

Jo, enligt Hart är det absurt att i ett krig anlägga samma synpunkter på en hel nation som på en enda befästning. “En nation kan inte hållas inspärrad beständigt såvida inte segraren är beredd att stanna i det erövrade landet och hålla det under permanent ockupation.” Jämför Östeuropa under Stalin. Han gjorde klokt i att inte ockupera Finland.

Redan den store kinesiske strategen Sun Tzu skrev 500 år f. Kr. att ett omedgörligt krav på ovillkorlig kapitulation har en naturlig tendens att få motståndet att hårdna. Däremot kan en möjlighet till reträtt kanske utnyttjas av motståndarnas trupper och få försvaret att sippra bort utan blodsutgjutelse.

När Churchills och Roosevelts ultimatum blev känt kunde Hitler i Berlin hysteriskt vråla: “kapitulieren – niemals”. Därmed vann han tid för att slutföra sitt i Wannsee ett knappt år tidigare genomtrumfade stora projekt – Holocaust. Den 2 juni 1942, två dagar innan Hitler uppvaktade Mannerheim på dennes 75-årsdag, hade världen via BBC:s radiosändning för första gången fått höra om tyskarnas mord på civilbefolkningen i Polen “i ofattbar skala”.

Enligt B. H. Liddel Hart är det möjligt att det anglo-amerikanska kravet förlängde det för Tyskland hopplösa kriget med upp till två år, tack vare Göbbels och Bormans skickliga propaganda.

Kanske herrar Bush, Blair och Rumsfeld borde besöka bokmarknaden i Ingå båthamn. Där kan också finnas böcker om krigskonst av Sun Tzu, Clausewitz eller historiska beskrivningar hur Alexander den Store med efterföljare, och inkahövdingarna i Latinamerika, kunde bygga upp jättelika och fungerande imperier på några generationer. Åtminstone inte genom att som den galne general George Patton “crush the enemy” eller kräva “unconditional surrender” av en hel nation och dess krigsmakt.