I sin nya utställning ställer Marja Pirilä ut tre helheter. Till att börja med, då inbjudningskortet och utställningskatalogen damp ner genom brevinkastet trodde jag det hela skulle handla om tre installationer, mörklagda rum med projicerat ljus över väggar, golv och tak. Rum med bilder av landskap som flyter tvärs över ytor av flagande målfärg och tomma golv. Kanske skulle bilderna vara rörliga, tänkte jag mig. Det visade sig att jag hade fel. Den pågående utställningen är en fotoutställning – och en fin sådan.

I den första serien tillgodoser Pirilä de tomma rummens potential som talar om frånvaro, glömska och förgänglighet. De talar simultant om ett nu och ett då. Konstnären fyller dessa rum med skiftande landskap och årstider – med höst och vår, med moln, gräs, träd och fasader som å ena sidan hör hemma utanför rummet, men som å andra sidan ger en antydan om de männi-skor som en gång bott i dessa rum och betraktat och blivit berörda av landskapen utanför. Personer som kanske formats en smula av det landskap de mediterat över i stilla stunder. Det bindande temat är den övergivna byggnaden – ett sjukhus, där tiden alltid verkar ha stått stilla – och kontrasten mot de evigt växlande vyerna med vind och väder utanför. Pirilä rör sig från rum till rum och fångar två parallella världar i ett och samma fotografi.

Hur bär hon sig åt för att skapa denna effekt? I stället för att lägga två lager av bilder ovanpå varandra tar Pirilä inte mer än en bild av varje objekt. För att åstadkomma den dubbla effekten mörklägger hon rummet genom att täcka in alla fönster, och med hjälp av den urgamla tekniken camera obscura, som i alla tider utnyttjats av vetenskapsmän, konstnärer och filosofer, fångar hon både rummet och landskapet utanför. Genom den rundade linsen går reflektionen av landskapet tvärs igenom och projiseras upp och ner på bilden av själva rummet. De färdiga fotografierna är tryckta på tjockt papper och de starka pigmentet fastnar på papprets yttersta lager och ger fotografiet en ovanlig, sammetslen konsistens. Resultatet är fotografier som liknar akvareller.

Den andra serien är svartvita fotografier med ett självbiografiskt tema och den tredje tre stycken humoristiska skulpturer – två ögon och en mun som konkretiserar camera obscura-tekniken med hjälp av en rundad lins på ena sidan och en kamera på den andra.

Marja Pirilä: Talande ljus. Till den 1 oktober 2006. Galleria Heino, Nylandsgatan 16–20, Helsingfors www.galleriaheino.fi