Missförstå mig rätt

Som på beställning skrivs det om barn och föräldrar både här och där, och är det inte det egna föräldraskapet som är besvärligt retar man sig på andras. Föräldrarollen verkar vara något oerhört besvärligt och trångt och ångestskapande, och jag kan inte låta bli att fråga mig hur i herrans namn det kan vara så traumatiskt att få barn under normala, alltså icke-våldsamma, vuxna och åtminstone någorlunda planerade omständigheter. Traumatiskt är inte detsamma som dramatiskt, och ingen kan väl ha undgått att barn är Det Största Och Mest Omvälvande I Ens Liv. Och nej, jag raljerar inte med föräldrar, utan med Klichéfabrikens bilder av dem. Det krävs ingen större intelligens för att begripa att ett barn vänder upp och ner på mycket av det som varit sant i ett barnlöst liv.

Det krävs inte heller någon större intelligens för att begripa att jag inte har en aning om vad jag talar om, rent konkret.

Däremot kan jag förstå att det uppstår problem när man blir pådyvlad fullständigt främmande roller. Alla vet ju hur föräldrar ska vara, jag också. De ska till exempel inte sitta på uteserveringar med barnvagnen bredvid sig och dricka sprit. Inte förrän mina kloka vänner vill dricka ett glas vin en sommareftermiddag när terrassen är betydligt mindre rökig än etablissemanget innanför dörren och det tar emot att gå hem mitt i barnets tupplur.

Föräldrar ska till exempel vara två och dessutom av olika sort. Jag känner en unge som har två morsor, eller en, beroende på om man är någon med förnuftig syn på familjeenheter eller om man är staten. Den myndighetsriktiga mammans hustru har samma förhållande till barnet som vilken som helst vuxen som råkar bo i samma bostad, om man får tro byråkratin. Barnet självt är inte lika nogräknat, eller betydligt mer nogräknat, hur det nu blir.

Kvinnor ska vilja ha barn, kvinnor runt trettio ska vilja det så mycket att de får något fuktigt och lätt desperat i blicken så fort de ser en barnvagn. Om man inte själv ser frånvaro av barn som ett problem kan man ta det lugnt, för det finns alltid någon i omgivningen som gör det. Jag vet inte hur det är med män, i vilket skede de borde vilja ha barn och hur suspekt det anses vara om de inte vill. Är föräldraskap lika sammankopplat med deras förmodade manliga identitet?

Jag känner mig på det hela taget ganska problemfri (vilket naturligtvis är lika absurt som det är felaktigt) och går på protestväxeln ganska automatiskt. Inte för att det inte skulle finnas saker att protestera mot, inte för att jag inte protesterar.

Det är som om det man vill opponera sig mest mot är det man aldrig kommer ifrån, i mitt fall en känsla av en något förlamande vanlighet. All eventuell kvinnlighet, med moderskap synnerligen närvarande genom dess fullständigt torrögda frånvaro, är däremot min alldeles egen och tämligen okomplicerat. Och jag vet – jag vet – att det är rena lyxtillvaron, så där som fast anställning, goda kolesterolvärden och förmåga att somna närhelst det är praktiskt.