Krig lönar sig

tänkte finansvärlden 2003 inför kriget i Irak. Alldeles så lätt blev det inte. Irak har inte blivit det marknadsekonomiska Utopia som trojkan Rumsfeld, Cheney och Wolfowitzhävdade.

Det eskalerande motståndet i Irak har ändrat på bilden. Tröskeln för investeringar har blivit för hög för de flesta, och kapitalet har fått nöja sig med att cirkla som katten kring het gröt.

Men här började guldruschen för vissa. Då säkerhetsrisker blivit det främsta hindret för investeringar fanns det stora pengar att hämta i undanskaffandet av dessa risker. Privata säkerhetsföretag steg således in i bilden och erbjöd den efterlängtade buffert mellan kriget och investeringarna som de riktiga soldaterna inte kunde garantera. Samtidigt började gränsen mellan krigsföring och säkerhetstjänster suddas ut.

Idag kryllar det av privata säkerhetsföretag i Irak. Enligt USA:s regering uppgår de till ca 180 stycken. De uppskattas ha 20 000–25 000 beväpnade män under sig.  Men ingen vet med säkerhet. Det är mer än vad hela koalitionen med undantag av USA bidragit med; 25 000 säkerhetsspecialister vore ett 16 procents tillägg till krigskoalitionens sammanlagda styrka.

Eftersom styrkorna betraktas som säkerhetsspecialister faller de utanför alla internationella avtal. En FN-konvention från 1989 förbjuder legosoldatverksamhet. Även Genèvekonventionen förbjuder utnyttjande av legosoldater, åtminstone i krig mellan nationer. Men vid sidan om fördrag och konventioner har det statliga våldsmonopolet i Irak börjat luckras upp. Kryphålet stavas säkerhetstjänster. För i ett land med en sådan våldsnorm som i dagens Irak inbegriper säkerhet eldstrider med automatvapen.

 

Legosoldater som säkerhetsstyrkor

är vad säkerhetsspecialisterna i Irak är. Redan företagens uppdragsfördelning antyder något åt det hållet; vissa finns som flankstöd för den reguljära armén medan andra är en integrerad del av den. Och därtill finns de som utför vaktuppdrag för oljeindustrin eller privatföretag i någon annan bransch. Den främsta uppdragsgivaren är amerikanska privatföretag och USA:s egen armé.

”Kontraktsanställda” (contract workers eller contracters) kallas styrkorna i amerikansk press. Ändå talar deras vardagsutrustning klarspråk: stridshelikoptrar, automatvapen och bepansrade fordon. Lagligt kan Blackwater och de andra säkerhetsfirmorna lagra så mycket vapen de vill.

Än mer än utrustningen talar gärningarna för sig. I Washington Post den 23 april 2005 uppger en säkerhetsvakt att ”det dagligen meddelas om kontraktsanställda som kört irakier av vägen och skadat eller dödat oskyldiga mänskor.”

Men de dagliga förbrytelserna väger inte upp de enstaka, betydligt grövre brotten.

Säkerhetsvakter deltog i kränkningarna i fängelset Abu Ghraib. Idag står de involverade koalitionssoldaterna inför rätta, medan de privata undkommit alla åtal.

Men också säkerhetsspecialisterna är utsatta. År 2004 spreds makabert bildmaterial från Fallujah. Fyra amerikanska civila – som det hette – släpades ur sina bilar och dödades av en ursinnig folkskara, för att sedan lemlästas och brännas och till slut hängas upp i ett av stadens brovalv. De så kallade civila var fullt beväpnade säkerhetsmän. För irakierna är det lika med soldater.

I ljuset av tillgänglig statistik klarnar säkerhetsföretagens roll ytterligare. För ett år sedan uppskattades 160 till 200 säkerhetsmän ha dött i strid. Det är mer än vad någon av USA:s koalitionspartners förlorat.

 

Ett juridiskt vakuum

ger fria tyglar åt säkerhetsföretagen. Innan Paul Bremer överlät makten till irakierna utfärdade han åtalsimmunitet åt de privata säkerhetsstyrkorna i amerikanernas eller den irakiska regeringens tjänst. Vem man riktigt befriat från ansvar tycks ingen kunna säga. Alla siffror angående säkerhetsstyrkorna är grova uppskattningar, det irakiska inrikesministeriet försök att kräva registrering av företagen till trots.

Säkerhetsstyrkorna skjuter för att döda, men kategoriseras inte juridiskt som kombattanter.

Samtidigt är det oklart vem som i slutändan skall ha tillsyn över dem. Eller om någon alls har det. I varje fall finns det ingen övertäckande reglering på vem som rekryteras eller med vilken utbildning i bakfickan. Inte heller över hur säkerhetsstyrkorna beter sig. Självreglering har lett till att skaran varierar mellan proffs och cowboys. De större bolagen har stenhård rekrytering. Bara de bästa av de bästa klarar av proven. Men med 180 företag på marknaden är det inget under att även undermåliga element fått automatvapen i handen. Och oberoende vilka vägar man slussas in, finns det inga kvalitetsgarantier – varken på fysisk eller psykisk mognad – annat än företagens egna.

”Mark” från storaktören Triple Canopy belyser den 14 augusti 2005 i New York Times den amerikanska regeringens inställning till säkerhetsstyrkorna: ”Försvarsdepartementet vill inte ha något att skaffa med det hela. De har inte tid. De har inte siffrorna. Och utrikesdepartementet kan inte utreda olyckor. De har inga utredare. Istället gäller irakisk lag. Inte för att någon sådan existerar. Som om jag skulle överlåta mina vapen till en irakisk polis. Knappast. Det kunde bli slutet för mig.”

Säkerhetsföretagen står också för utbildning av irakisk polis och militär. Inklusive ansvaret för inlärning av respekt för mänskliga rättigheter.

Vägen till nuläget är grumlig. Ingen öppen linjedragning har gjorts. Inget verkställande beslut har nått offentligheten. Då en firma anlitas sker det genom konkurrensutsättning, inte genom ett speciellt militärstrategiskt val. I ett lågintensivt krig som i Irak är erfarenhet en viktig egenskap. Soldater och säkerhetssystem som byts ut stup i kvarten då kontrakten löper ut står sig inte särskilt starka då miljön ständigt är obekant. Systemet verkar vara kontraproduktivt även för dem som förespråkar hårda lösningar i Irak.

 

Blackwater Security

heter marknadsledaren bland säkerhetsfirmorna. Varje dag har företaget ca 3 000 säkerhetsspecialister på uppdrag runt om i världen. Fenomenet är inte begränsat till Irak, utan har global spridning.

De andra höjdarna inom branschen är Triple Canopy, Halliburton och DynCorp. Beskrivande är att många av företagen började som små entreprenörer på 1990-talet. Idag rymmer spektret företag i alla storlekar. De största kammar hem miljonvinster årligen.

För irakierna finns det knappast någon ljus sida. Enligt International Herald Tribune (IHT) den 12 maj 2005 ”Finns det inga exakta siffror på hur stora andelar av Iraks hjälppaket på flera miljarder dollar silas till säkerhetsfirmorna. Men sannolikt är det en stor summa på prislappen.” En källa på den amerikanska ambassaden i Irak menar i samma artikel att av en 9 miljoner dollars utgrävning av en massgrav gick 2 miljoner till privata säkerhetsfirmor. Fast det riktiga problemet är säkerhetsmännen själva. Legoknektarna far fram ungefär som de behagar utan att ställas inför rätta.

Många faktorer har berett mark för boomen. Den krympande militärstyrkan med ökande betoning på tekniska innovationer har inte kunnat svara på manskapsbehovet i Irak. Atmosfären från 9/11 hänger tung i luften. Hand i hand med den nyliberala privatiserings agendan har kriget mot terrorismen visat sig vara säkerhetstjänsternas guldålder. Samtidigt har det funnits en beställning på politisk eskapism: det amerikanska folket följer med växande avsmak hur deras uniformklädda landsmän återvänder från Irak i zinkkistor.

De anonyma säkerhetsarbetarna vars död inte medföljs av obligatoriska ceremonier har öppnat en politisk bakdörr för Vita Huset. Antikrigsrörelsen räknar både civila irakiska offer och amerikanska soldater som dött i strid. Men det finns ingen övergripande statistik över privat inhyrda halvmilitärer som dött i Irak. Strider med dödlig utgång når ofta inte offentligheten. I irakiernas fall kan det sopas under mattan för alltid. Legoknektarna har ingen plikt att föra statistik över dräpta motståndare, eller civila för den delen. Många sammandrabbningar med dödlig utgång rapporteras aldrig, ifall säkerhetsvakter varit involverade, uppger flera källor i branschen till IHT. Följaktligen förblir flera dödsfall en privatsak.

 

Inflation på den reguljära armén

har följt i släptåget på privatiseringarna. Den privata sektorn är inte bara dyr för USA. För militären är verksamheten rentav destruktiv. De lukrativa avtalen på den privata sidan har lett till en regelrätt erosion av elitstyrkor i statens tjänst. Flyttströmmen från den statliga till den privata sidan är hård. Och visst verkar valet enkelt för en yrkessoldat. Utöver de diffusa nominella skillnaderna mellan de privata och statliga styrkorna, finns det bara en sak som skiljer åt trupperna. Lönen. ”Väktarna” utför ofta soldaternas jobb men får mer betalt. Notan går till de amerikanska skattebetalarna. Motiven går också därefter. Pengar och äventyr lockar. Men också arbetslöshet och frustration är återkommande skäl till att söka jobb i säkerhetsbranschen. Phillip West, 28 år, från Indiana berättar om sina motiv på hamptonroads.com: ”Efter att jag lämnade marinen försökte jag med flera jobb. Jag försökte till och med återvända till college, men inget funka. Det tråkade ut mig. Till slut förstod jag att jag helt enkelt är bättre på den här sortens arbete än något annat. Här känner jag mig hemmastadd.”

Relationerna mellan den reguljära och den privata armén är inte problemfria. Eldstrider har utbrutit mellan de båda, oftast på de statliga styrkornas initiativ. Inga dödsfall har ännu rapporterats, men svartsjukan ligger på lur.

Man kan komma upp till en riktigt bra lön som säkerhetsman i Irak. Beroende på hur mycket tid amerikanerna spenderar i USA årligen, kan deras inkomster vara nästan skattefria. Beroende på vilka uppdrag man duger till, kan lönen variera mellan 400 och 1000 dollar per dag. Men marknaden är segregerad.

 

Rekrytering i u-länder

har blivit en av de främsta källorna till manskap. I Latinamerika har talangjakten utsträckts till åtminstone Chile, Peru och Colombia. Topplöner erbjuds – visserligen inte i samma klass med rekryteringen i väst. Icke-västlänningar tjänar betydligt mindre och lever sämre. 40 till 150 dollar – per vecka – får chilenarna hos Triple Canopy. Dessutom sover de i trånga baracker medan amerikanerna sover i egna rum på internat. Företaget motiverar skillnaderna med att amerikanerna utför farligare uppdrag och har en överlägsen militär bakgrund.

Även i Norden har säkerhetsföretagen snokat efter villiga. Företaget Dynsec var 2004 i Sveirge och försökte värva folk till ”Operation Iraqi Freedom”. Efter Flammans och DN:srapportering om fallet, tonade man ner profilen. Åtal lyftes mot företaget, med grund i svensk lag som förbjuder att värva folk till ”främmande makt, krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst.” Fallet avskrevs.

Samtidigt får man närmare insyn i hur slentrianmässigt säkerheten i Irak för tillfället hanteras. Vd Claes-Göran Hammar på säkerhetsföretaget Protection Group berättade iArbetaren 16/05 att ”ribban är jättelåg just nu, det sista halvåret har den sjunkit enormt. Säkerhetsföretagen gör så mycket pengar därnere så man tar in vem som helst.”

 

Är detta bara början

på en förändring i den globala krigskulturen? Det gäller att räkna med att privatisering av krig inte blir ett undantag i modern tid. Säkerhetsföretagen har vuxit sig stora och starka. Fast kriget i Irak genom ett trollslag skulle försvinna, kommer säkerhetsföretagen inte att göra det. Och med 20 000 (antalet växer hela tiden) äventyrslystna cowboys i reserven kommer de knappast att retirera från marknaden frivilligt. När den halvlegitima marknaden blir mättad, kommer blicken kanske att vändas mot andra konflikter. ”Säkerhetsuppdrag” kan komma att uppleva ett plötsligt uppsving i ett flertal krigsdrabbade länder.