Yksinen heter Teatteri Jurkkas senaste produktion, skriven av Laura Ruohonen. Motorljud. Plaskande strandvatten. Och så är vi på en obebodd kobbe i den åländska ytterskärgården. Leea Klemola och Seela Sella stiger i land, i regi av Ruohonen själv.

Egentligen är Julia Niva (Klemola) här ute i det blå för att planlägga ett hus för Hilpi Korpi-Wikman (Sella), känd ögonläkare. Men kvinnorna visar sig vara som natt och dag. Dialogen övergår i upprörda monologer, som mest möts i utbyten av smädelser. Det blir bråttom bort. Men aj, aj båten startar inte. Pang! Det första geväret på väggen har avfyrats. Yksinen inleder med förutsägbar dramaturgi.

En fräsande ordkamp följer. Julia är könsneutral, citygrön, med Marimekko-väska och häftigt temperament. Hilpi är manikyr, permanent och konstant prat. En ståltant med långa ögonfransar och höga klackar. En rynkig Marilyn. Dialogen går därefter. Kvinnorna rabblar moralistiskt upp var sin världsåskådning, säkra inför varandra men osäkra inför sig själva.

Ruohonen drar upp häftiga kontraster från första början. Hilpi och Julia skär sig med varandra på många punkter, men förenas ofta i olikheterna. Deras grälla skillnader tangerar generationsklyftan mellan kvinnorna. Båda är en variation på sin tids starka kvinnor, vare sig anonyma eller färgstarka.

När skäripojken Tor Sjölund (Aaro Wichmann) äntrar scenen går vi åter en generation neråt. Både Tor och Aaro saknar de två kvinnornas erfarenhet. Men inga problem här. Wichmann får inte den roll publiken väntar sig och Ruohonen visar att Yksinen också i dramaturgi kan överraska. Tor blir – kanske i sin existentiella osäkerhet – en fast punkt för kvinnorna att orientera sig efter (inga könsroller bör läsas in här), att återpröva sig själva efter den smutsiga tvekampen.

Yksinen har något åt var och en. Duellen mellan Julias och Hilpis världsbilder, strövar fram genom otaliga frågor men ger få svar. Lättast att greppa är ändå humorn. Det går att köra genom Yksinen med låg växel och bara vråla av skratt.

Men Ruohonens dialog är främst en väldig utmaning att anta på djupet. Men den vore tommare på längre avstånd. När veteraner som Sella och Klemola får stå ansikte mot ansikte med publiken i kvadratutrymmet Jurkka, är det bäddat för utförliga rollprestationer. Ingen av skådespelarna sparar på kroppsspråket. Men närheten till publiken låter dem spara på överdrifterna. Det genomgående närvarande filmaktiga greppet kulminerar i metersavståndet till scenen. Publiken får skåda en sällsynt realism i teatervärlden.

Laura Ruohonen har alltså skräddarsytt ett skådespel i ytterskärgården för det klaustrofobiska Teatteri Jurkka. Yksinen axlar utmaningen väl, men inte klanderfritt. Ljuset breder ut illusionen och likaså ljudet. Men ljudet faller på fragmenteringen. Medan havet tystnar på Jurkka tystnar havet aldrig i ytterskärgården. Det är alltid närvarande, fastän bara som en viskning. Hålen lappas delvis av interaktionen mellan skådespelarna och miljön. Dialogen går inte endast mellan protagonisterna. Även miljön talar. Och till slut lyssnar alla.

Teatteri Jurkka. Yksinen. Manus & regi: Laura Ruohonen. I rollerna: Sella Seela, Leea Klemola, Aaro Wichmann. Scenografi & dräkter: Raija Malka. Ljus: Riika Vuorenmaa. Ljud: Tiina Luoma.